Utsläpp av svavel och kväve i Europa under många decennier har orsakat försurning av mark och vatten i Sverige, och även bidragit till övergödningen. Skåne tillhör den del av Sverige som tagit emot mest nedfall. Sveriges utsläpp av svavel har minskat med 84 % mellan 1990 och 2016, medan motsvarande minskning för nitrat- och ammoniumkväve varit 53 % respektive 12 %. Inom Krondroppsnätet följs effekterna på lufthalter, nedfall och markvattenkemi upp. Svavelnedfallet till skog har minskat kraftigt i Skåne, i enlighet med utsläppsminskningarna, från mellan 20 och 30 kg per hektar och år i mitten av 1980-talet, till mellan knappt 2 och 5 kg per hektar och år de senaste två åren. Dagens nivåer är avsevärt lägre än i Centraleuropa, där nedfallet också minskat kraftigt men fortfarande uppgår till mer än 10 kg per hektar och år på vissa platser. Även lufthalterna av svaveldioxid har minskat signifikant, med cirka 60 % under de senaste 20 åren. Det totala nedfallet av kväve till skogsmark i Skåne har beräknats till mellan 8 och över 16 kg per hektar och år för 2016/17, och nedfallet överstiger därmed kritisk belastning av kväve både för barrskog, 5 kg per hektar och år, och lövskog, 10 kg per hektar och år, vid vissa platser. Det förhöjda kvävenedfallet har ökat risken för kväveutlakning från skogsmark, vilket även kan bidra till försurningen. När det gäller lufthalterna av kvävedioxid har de minskat signifikant med i storleksordningen 35 % under den senaste 20-årsperioden. Markvattnet i Skåne visar vissa svaga tecken på återhämtning från försurning. På flertalet aktiva och gamla ytor har ANC varit negativt vid de flesta mätningar (aktiva ytor samt gamla ytan i Arkelstorp visas i figuren nedan), och pH har generellt visat på hög till måttlig surhet enligt bedömningsgrunderna för markförsurning. Vattnet som rinner av från skogsmarken bör ha ett positivt värde för den syraneutraliserande förmågan (ANC), för att bidra till buffringskapacitet i ytvattnet. I Maryd, där mätningar startade 2001, kan ingen signifikant ökning påvisas varken för pH eller för ANC. I den gamla ytan i Arkelstorp, med mätserie från 1989 till 2013, har dock både pH och ANC ökat signifikant, men ANC var fortfarande negativt innan avverkning och pH låg ofta på en nivå som motsvarar hög surhet enligt bedömningsgrunderna för markförsurning. Ytterligare återhämtning krävs för att avrinnande vatten ska kunna förse ytvattnet med buffringskapacitet. Av de fem ytor som har pågående markvattenprovtagning uppvisar tre bestående förhöjda nitratkvävehalter. Även tidigare år har det funnits ett flertal platser med förhöjda halter, men även platser där halterna varit konstant mycket låga. Mätningar på en avverkad yta, Västra Torup, har visat att avverkning i ett kvävebelastat område kan leda till mycket höga halter av nitratkväve i markvattnet, upp till över 20 mg/l, under ungefär fem år. De höga halterna efter avverkning, och det faktum att det har funnit flera platser med förhöjda nitratkvävehalter i markvattnet, visar att skogsmarken är nära kvävemättnad, och att det finns risk för förhöjd kväveutlakning framöver, framför allt efter störningar.
IVL Svenska Miljöinstitutet, 2018.