Skogsstyrelsens försöksverksamhet med kalkning och vitalisering av skogsmark innehåller ett omfattande program för effektuppföljning. Denna rapport syftar till att bedöma de långsiktiga effekterna av skogsmarkskalkning och dess betydelse som åtgärdsstrategi för att långsiktigt minska markens surhetsgrad på stora djup i markprofilen. Mark- och markvattenkemiska analyser har utförts på 12 gamla kalkningsförsök som anlagts mellan 1913 och 1977 i södra Sverige. Resultaten visar att vid kalkbehandling ökar basmättnadsgraden signifikant på 30-50 cm djup i mineraljorden. Basmättnadsgradens ökning beror mer på att mängden utbytbart kalcium ökat på markpartiklarna än att mängden väte- och aluminiumjoner minskat. Mineraljordens pH-värde stiger måttligt på lång sikt. Effekten på 30-50 cm djup blir tydlig först efter ca 20 år och kvarstår under minst 30-50 år. Markvattnets reaktion på den förändrade kemin i kalkade ytor var en minskad vätejonhalt, ökad Ca-halt och ANC samt högre kvot mellan baskatjoner och oorganiskt aluminium. Inga signifikanta skillnader i markens kväveförråd vid kalkning kunde påvisas på 30-50 cm djup. Det noterades inte heller några signifikanta skillnader i nitrat- och ammoniumhalt i markvattnet mellan kontroll- och behandlade ytor. Några tendenser till ökade kväveförluster på kalkade ytor kunde därmed inte konstateras. Resultaten bekräftar i stora drag möjligheterna att med kalkning långsiktigt minska markens surhetsgrad till stora djup i markprofilen. Effekten i hela markprofilen av kalkning tar dock flera decennier att uppnå och den kan vara reversibel om den påverkas av atmosfärisk deposition samt skogens tillväxt och skörd.