Försöksområdet Nissadalen nära Halmstad ligger i ett av Sveriges mest försurningsdrabbade områden. Vid projektets start 1999 var tillståndet i vattendragen kritiskt och området var i akut behov av restaurerande åtgärder. Mot denna bakgrund startade EU-Life projektet 'En integrerad strategi för kalkning av avrinningsområden' i Nissadalen. Syftet med projektet har varit att utveckla och demonstrera en metod som både motverkar försurningen och påskyndar återhämtningen i mark och vatten. Metoden bygger på en engångsbehandling av både fastmark och våtmark, det vill säga behandling av hela avrinningsområdet. Grunddosen har varit 4 ton kalk och 2 ton aska per hektar. Vissa våtmarker har behandlats med högre kalkdoser. Detta skiljer denna metod från den som rekommenderas av Skogsstyrelsen. Resultaten från mätningarna visar att metoden än så länge är ett kostnadseffektivt sätt att motverka ett oönskat surt tillstånd jämfört med den traditionella ytvattenkalkningen. Framför allt är det behandlingen av våtmarksområden som har stått för de positiva effekterna. Effekter i form av högre koncentrationer av kalcium, ANC och högre pH förekommer dock i alla områden oavsett behandling. Det förbättrade tillståndet har inneburit att en av bäckarna (Ni2) numera hyser ett stort öringbestånd som reproducerar sig framgångsrikt jämfört med referensbäcken (Ni2) som fortfarande är fisktom. Fortsatta mätningar är emellertid nödvändiga eftersom effekten från våtmarksbehandlingen håller på att klinga av samtidigt som bidraget från fastmarksbehandlingen än så länge är litet. Initialt förkom förhöjda nitratkvävehalter som ett resultat av ask- och kalkbehandlingen men ökningen var endast måttlig jämfört med den utlakning som sker i samband med föryngringsavverkning. En ökad utlakning av kväve har även uppmätts efter stormen Gudrun 2005 som drabbade försöksområdet i varierande grad. Utlakningen från Ni10, ett av de värst stormdrabbade områdena var i samma storleksordning som modellberäkningar har påvisat.