IVL Svenska Miljöinstitutet

Regional övervakning av försurande luftföroreningar, svavel och kväve, under perioden oktober 1992 till september 1993 i nio län i södra Sverige har utförts av IVL, på uppdrag av Luftvårdsförbund och Länsstyrelser. Mätningarna omfattar ett gemensamt basprogram med nedfallsmätningar på 70 lokaler med öppet fält och skogsytor (krondropp) och startade i flertalet län i mitten eller slutet av 1980-talet. Målet är att beskriva tillstånd, regionala skillnader och utveckling i tiden. Effekterna av nedfallet beskrivs med hjälp av undersökningar av markvatten som passerat skogens rotzon. Mätningarna har visat att nederbördens pH-värde i genomsnitt var mellan 4,4 och 7 kg per hektar. Motsvarande värde för nedfallet till marken i granskog var 10 till 15 kg per hektar. Dessa värden ligger över den kritiska belastningsgränsen på 3 kg svavel per hektar och år. Nedfallet av svavel har minskat sedan mätningarna startade. För kvävedepositionen på öppet fält varierade nedfallet i de olika länen mellan 5 och 12 kg per hektar, vilket är på eller över den kritiska belastningsgränsen, 5 kg kväve per hektar och år i Götaland. På grund av upptag av kväve i trädkronorna är det totala kvävenedfallet svårt att mäta. Detta leder också till stora skillnader i krondroppsdeposition mellan lågbelastade och högbelastade områden. I Kalmar läns granyta deponerades 2 kg kväve per hektar, medan motsvarande värde för Hallands 4 granytor var 17 kg per hektar. Kvävenedfallets omfattning har inte visat vare sig någon klar ökning eller minskning med tiden. Låga pH-värden, mellan 4 och 5, har noterats i markvatten från i stort sett samtliga lokaler. På flera av dessa har markvattnet även blivit surare under mätningarnas gång. Läckage av kväve från skogsmarken har framförallt indikerats på ett antal kustnära lokaler i Skåne, Halland och Blekinge. En riskabel kombination av höga halter av aluminium och låga halter av baskatjoner har främst noterats i områdets västra delar. Linjär regressionsanalys har visat att försurningsprocessen fortskrider, trots minskad försurningsbelastning.

Regional övervakning av försurande luftföroreningar, svavel och kväve, under perioden oktober 1992 till september 1993 i nio län i södra Sverige har utförts av IVL, på uppdrag av Luftvårdsförbund och Länsstyrelser. Mätningarna omfattar ett gemensamt basprogram med nedfallsmätningar på 70 lokaler med öppet fält och skogsytor (krondropp) och startade i flertalet län i mitten eller slutet av 1980-talet. Målet är att beskriva tillstånd, regionala skillnader och utveckling i tiden. Effekterna av nedfallet beskrivs med hjälp av undersökningar av markvatten som passerat skogens rotzon. Mätningarna har visat att nederbördens pH-värde i genomsnitt var mellan 4,4 och 7 kg per hektar. Motsvarande värde för nedfallet till marken i granskog var 10 till 15 kg per hektar. Dessa värden ligger över den kritiska belastningsgränsen på 3 kg svavel per hektar och år. Nedfallet av svavel har minskat sedan mätningarna startade. För kvävedepositionen på öppet fält varierade nedfallet i de olika länen mellan 5 och 12 kg per hektar, vilket är på eller över den kritiska belastningsgränsen, 5 kg kväve per hektar och år i Götaland. På grund av upptag av kväve i trädkronorna är det totala kvävenedfallet svårt att mäta. Detta leder också till stora skillnader i krondroppsdeposition mellan lågbelastade och högbelastade områden. I Kalmar läns granyta deponerades 2 kg kväve per hektar, medan motsvarande värde för Hallands 4 granytor var 17 kg per hektar. Kvävenedfallets omfattning har inte visat vare sig någon klar ökning eller minskning med tiden. Låga pH-värden, mellan 4 och 5, har noterats i markvatten från i stort sett samtliga lokaler. På flera av dessa har markvattnet även blivit surare under mätningarnas gång. Läckage av kväve från skogsmarken har framförallt indikerats på ett antal kustnära lokaler i Skåne, Halland och Blekinge. En riskabel kombination av höga halter av aluminium och låga halter av baskatjoner har främst noterats i områdets västra delar. Linjär regressionsanalys har visat att försurningsprocessen fortskrider, trots minskad försurningsbelastning.