IVL Svenska Miljöinstitutet

I takt med att nedfallet av försurande ämnen har minskat har den naturliga återhämtningen påbörjats i mark och vatten. Det finns emellertid en möjlighet att återhämtningen eventuellt bromsas av tillfälliga försurningsepisoder. Om så är fallet bör episodförsurning inkluderas i revideringen av Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för försurning av ytvatten, tillstånd och påverkan. Försurningsepisoder definieras i denna rapport som en kraftig avvikelse från medelkemin vilket kan ha en stor betydelse för det biologiska livet. Två olika typer av försurningsepisoder har identifierats; torkstyrda episoder samt havssaltepisoder, den föregående framkallad av sommartorka och den senare av stormar. Episoder orsakad av höga flöden och snösmältning kunde inte påvisas i någon av bäckarna. Oavsett drivfaktor ger episoderna upphov till en sänkning av ANC samt en ökning av oorganiskt Al. Sänkningen är tillfällig och kortvarig. Redan vid nästa mättillfälle (vanligtvis 2-4 veckor) har vattenkemin återställts till de förhållanden som rådde innan försurningsepisoden. Återhämtningen från försurning är påtaglig i de vattendrag som ingår i studien vilket innebär att torkstyrda episoder inte längre är ett försurningsproblem i södra Sverige och därmed inte behöver beaktas i en revidering av bedömningsgrunderna. Risken för havssaltepisoder är fortfarande hög, men endast i en begränsad del av landet (kustnära områden i sydvästra delen av Sverige). I övriga delar av södra Sverige verkar kraftiga havssaltnedfall inte leda till episodförsurning. Klimatförändringar, främst ökad stormfrekvens, kan öka depositionen av havssalt och därmed även risken för försurningseffekter i framtiden.

I takt med att nedfallet av försurande ämnen har minskat har den naturliga återhämtningen påbörjats i mark och vatten. Det finns emellertid en möjlighet att återhämtningen eventuellt bromsas av tillfälliga försurningsepisoder. Om så är fallet bör episodförsurning inkluderas i revideringen av Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för försurning av ytvatten, tillstånd och påverkan. Försurningsepisoder definieras i denna rapport som en kraftig avvikelse från medelkemin vilket kan ha en stor betydelse för det biologiska livet. Två olika typer av försurningsepisoder har identifierats; torkstyrda episoder samt havssaltepisoder, den föregående framkallad av sommartorka och den senare av stormar. Episoder orsakad av höga flöden och snösmältning kunde inte påvisas i någon av bäckarna. Oavsett drivfaktor ger episoderna upphov till en sänkning av ANC samt en ökning av oorganiskt Al. Sänkningen är tillfällig och kortvarig. Redan vid nästa mättillfälle (vanligtvis 2-4 veckor) har vattenkemin återställts till de förhållanden som rådde innan försurningsepisoden. Återhämtningen från försurning är påtaglig i de vattendrag som ingår i studien vilket innebär att torkstyrda episoder inte längre är ett försurningsproblem i södra Sverige och därmed inte behöver beaktas i en revidering av bedömningsgrunderna. Risken för havssaltepisoder är fortfarande hög, men endast i en begränsad del av landet (kustnära områden i sydvästra delen av Sverige). I övriga delar av södra Sverige verkar kraftiga havssaltnedfall inte leda till episodförsurning. Klimatförändringar, främst ökad stormfrekvens, kan öka depositionen av havssalt och därmed även risken för försurningseffekter i framtiden.