IVL Svenska Miljöinstitutet

På uppdrag av Östergötlands läns Luftvårdsförbund mäter IVL Svenska Miljöinstitutet nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på två platser i länet. Målet med Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på mätresultat i kombination med modellering av kommunvis deposition och av antropogent försurade sjöar. Emissionerna av svavel i Europa har minskat med ca 82 % sedan 1990, vilket i Östergötland återspeglas i minskat nedfall av svavel till skog vid båda krondroppsytorna och minskande halter av svavel i markvattnet vid en av dem. Det sura nedfallet har dock minskat markens buffringskapacitet och det tar lång tid innan den försurade marken återhämtar sig.  Det kvarstår också ett betydande kvävenedfall som även det verkar försurande. Markvattnet vid de två krondroppsytorna är något försurat, och ca 5 % av sjöarna i länet har försurningsproblem (några av dessa kalkas). Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken har återhämtat sig. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavelemissionerna, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Trots minskningen syns inte många tecken på minskad kvävebelastning i länet. Lufthalterna av NO2 har minskat signifikant vid Höka. Interncirkulationen av kväve i trädkronorna gör att det ej går att använda krondroppsdata för att beräkna nedfallet på samma sätt som för svavel. För kvävenedfall på öppet fält syns inte någon signifikant minskning, och nedfallet ligger på eller strax under den kritiska belastningen på 5 kg per hektar och år som Sverige har antagit som skydd för vegetationen. Nitrathalterna i markvattnet är vanligen låga i länet, oftast under detektionsgränsen, men det har förekommit förhöjda halter i tidigare ytor, vilket antyder att problem med kväveutlakning kan förekomma lokalt. Där det förekommer innebär det negativa effekter både för övergödning och försurning. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Östergötlands län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 50 och över 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning.  Resultaten visar på vikten av att minskningen av svavelemissionerna fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste bedrivas på lokal och regional nivå såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.