Trafikens NO-emission ger primärt ingen negativ inverkan på människors hälsa i gaturummet. Det är först när den oxiderats till NO2 som den kan ha en negativ hälsopåverkan. Oxidationen tar några minuter och då har kväveoxiden hunnit spädas ut. Eftersom oxidationen huvudsakligen sker med hjälp av ozon så får man en lika stor minskning av ozonhalten som man får en ökning av NO2 -halten. Nettoeffekten på hälsan beror då på vilken av de två gaserna NO2 och O3 som är hälsofarligast. En liten del av trafikens kväveoxidemission sker direkt i form av NO2. Den tar inte bort någon ozon och emitteras nära människor i gaturummet. På längre avstånd från källorna (utanför tätorten) bidrar kväveoxiderna både till ozonbildning, eutrofiering och försurning. Under de senaste åren har NO2-halterna inte sjunkit med tiden trots att bilparken förnyats och emissionen av NOx därmed minskat. Gamla mätningar gjorda med passiva provtagare har här utvärderats igen för att se hur halterna påverkas av emissionens NO2-andel samt provtagarnas placering. Halterna av kvävedioxid och ozon har mätts med hjälp av diffusionsprovtagare i och utanför några svenska tätorter tillhörande Urbanmätnätet (ett samarbete mellan landets kommuner och IVL sedan 1986). NO2-halterna är högst på senvintern/våren och O3-halterna är högst på våren både i tätorterna och på bakgrundsstationerna. Medelozonhalten är inte så mycket lägre i tätorten än vid bakgrundsstationen beroende på att reaktionen med NO inte är momentan, samt att markinversioner, vilka minskar ozonhalten, är vanligare på bakgrundsstationerna än i tätorterna. I Stockholm och andra större städer minskar inte NO2-halten i takt med att bilparken förnyats. Detta beror sannolikt till stor del på att trafikarbetet ökat samt att ozonhalterna ökat inne i städerna så att en större del av utsläppt NO oxideras till NO2 samt att NO2-andelen i utsläppen kan ha ökat.