Försurningen av svensk skogsmark, sjöar och vattendrag har främst orsakats av transporten av svavel med vindarna från utsläppskällor i såväl Sverige som i övriga Europa. Under 1990-talet var svavelnedfallet vid flera platser i norra Sverige i storleksordningen 4-6 kg per hektar och år. Kraftigt minskade svavelutsläpp har dock reducerat svavelnedfallet till i de flesta fall under 1 kg per hektar och år under det senaste hydrologiska året 2016/17. Motsvarande minskning av lufthalterna av svaveldioxid är inte lika tydlig. Inte vid någon mätplats i norra Sverige fanns en statistiskt säkerställd förändring av svaveldioxidhalterna i luft sedan mätstart, bland annat beroende på att stora utsläpp av svavel från ett vulkanutbrott på Island påverkade lufthalterna av svavel i norra Sverige 2014/2015. Effekterna av det minskade svavelnedfallet syns till viss del i minskade svavelhalter i markvattnet vid mätplatser i norra Sverige, även om det finns andra källor till svavel i markvattnet. Den syraneutraliserande förmågan, ANC, har sedan 1990-talet varit positiv vid mätplatserna i norra Sverige med några få undantag, bland annat vid den kustnära Bäcksjö i Västerbottens län. pH har generellt varit högt, över 5,5, vid de flesta mätplatserna. På en plats i Jämtland, Sör-Digertjärnen, har pH dock varit under 4,4, vilket innebär hög surhet, vilket kan förklaras av att skogen kvävegödslades 2012. Vid Bäcksjö har pH i markvattnet också varit lågt, samtidigt som svavelhalterna varit höga. Orsakerna till detta är ännu inte kända. Utsläpp av kväve i form av kväveoxider (NOx) och ammoniak (NH3) leder till nedfall av kväve som kan bidra till både övergödning och försurning av mark och vatten. Under perioderna 2001 - 2017 respektive 2004 – 2017 har årsmedelhalter av kvävedioxid (NO2) i luften minskat med 21- 34 % vid fyra av fem mätplatser i norra Sverige. De rapporterade utsläppen av NOx från EU28 minskade under 2001-2015 respektive 2004-2015 med 41 % respektive 39 %. Det har periodvis under vintertid uppmätts relativt höga lufthalter av NH3, främst vid mätplatser i inlandet i Norrbottens och Västerbottens län. Orsakerna till detta är ännu inte kända. Det beräknade totala nedfallet av oorganiskt kväve (NO3 + NH4) var under det hydrologiska året 2016/17 drygt 4 kg per hektar i sydvästra delen av Dalarna, medan det var under 0,5 kg per hektar i norra delen av Norrbottens län. Den kritiska belastningen för övergödande kväve som används för Sveriges gran- och tallskogar, 5 kg per hektar och år, överskreds inte i någon skog i norra Sverige 2016/17. Mätningarna visar att den kritiska belastningsgränsen dock under många år tidigare har överskridits i Dalarnas län, och under vissa år även i de södra delarna av Jämtlands län vilket kan ha medför att skogsekosystemen där kan ha påverkats av kvävenedfallet. En trendanalys har visat att det totala kvävenedfallet till barrskog i norra Sverige minskade signifikant under perioden 2001 – 2016, med i storleksordningen 30 %. Nitrat förekommer sällan i markvattnet i ostörda skogsekosystem i norra Sverige. Som förväntat från det låga kvävenedfallet finns inga tecken på en kvävemättnad hos skogsmarken i norra Sverige. Lufthalter av marknära ozon mäts som medelhalter månadsvis vid fem platser i norra Sverige. Ozonhalterna är förhållandevis höga under mars och april framfört allt vid de nordligaste mätplatserna i Norrbottens län. Det finns sannolikt tillfällen när WHO:s målvärde till skydd för människors hälsa överskrids. Den enda statistiskt säkerställda förändringen av ozonhalter var vid Högbränna, där årsmedelhalterna har minskat under mätperioden.
I norra Sverige har de ordinarie mätningarna inom Krondroppsnätet pågått under 28 år. I Jämtlands län startade mätningarna 1990, i Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland 1991 och i Dalarna 1994. Mätningarna på hög höjd i Jämtland startade 1994 och i Dalarna 1997. För Holmsvattnet i Västerbottens län, där mätningarna startade 1986 som en uppföljning av Rönnskärsverkens påverkan, visas i denna rapport endast mätningar från och med det hydrologiska året 1991/92.