Nedfallet av svavel- och kväveföreningar i Hallands län har under lång tid överskridit vad skogs-marken samt sjöar och vattendrag tål. I slutet av 1980-talet varierade svavelnedfallet i länet från 12 till över 30 kg svavel per hektar och år. Sedan dess har svavelnedfallet minskat kraftigt. Numera ligger svavelnedfallet till skogen i länet på 2,2 kg per hektar och år (som medelvärde för de senaste tre åren). Svavelnedfallet vid krondroppsytan Söstared i norra Halland har minskat med 90 % på 30 år. I de södra delarna av länet har minskningen troligtvis varit ännu större under motsvarande tidsperiod. Även lufthalterna av svaveldioxid har minskat statistiskt säkerställt med cirka 45 %, sedan 2001, i länets södra delar. Som ett resultat av det minskande svavelnedfallet har försurningstillståndet i skogsmarken i Hallands län förbättrats, mätt som den syraneutraliserande förmågan (ANC) och pH i markvattnet. Det tar dock lång tid för skogsmarken att återhämta sig efter den tidigare historiska försurnings-belastningen. Hur mycket svavelnedfall skogsmarken tål i dagsläget beror på flera samverkande faktorer, såsom kvävenedfall och bortförsel av buffrande ämnen vid skogsavverkning. Svavelnedfallet i Hallands län har minskat kraftigt under åren mätningarna pågått och är nu relativt låga, < 3 kg/ha och år under de senaste två åren. Detta har resulterat i en pågående återhämtning från försurning i skogsmarken. I takt med att svavelnedfallet minskat har dock andra faktorer, såsom skogsbruk och kvävenedfall, fått större betydelse för försurningspåverkan. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skogen i länet har beräknats till 10-13 kg kväve per hektar och år under det senaste hydrologiska året (2016/17). Kvävenedfallet minskar endast lång-samt och har under lång tid överskridit de kritiska nivåer som antagits främst för att motverka förändringar av biodiversiteten för skog i Sverige, 10 kg kväve per hektar och år för lövskog och 5 kg kväve per hektar och år för barrskog. Om kvävenedfallet överstiger vad skogsekosystemet kan ta hand om finns det risk för att kväve läcker till bäckar och sjöar. Förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet förekommer i Halland, vilket visar att det vid vissa platser finns mer kväve än vad skogsekosystemet kan ta upp och därmed en potentiell risk för kväveutlakning till ytvatten. När det gäller lufthalterna av kvävedioxid har de minskat statistiskt säkerställt med 32 %, sedan 2001, i länets södra delar.
Hallands län har haft mätningar inom Krondroppsnätet under 31år. I denna rapport redovisas resultaten från 2016/17 års mätningar inom Krondroppsnätet, tillsammans med tidigare års resultat. Även resultat från samtliga mätlokaler som någon gång varit aktiva i länet redovisas.