Nedfallet av försurande luftföroreningar under 1992 på drygt 70 lokaler i södra Sverige redovisas. Effekterna av nedfallet beskrivs med hjälp av markvattenanalyser. Nedfallet av svavel och kväve visade en gradient från sydväst mot nordost, beroende på mer nederbörd, högre halter i nederbörden och mer torrdeposition i sydväst. Det totala svavelnedfallet under 1992 varierade mellan 22 kg per hektar på exponerade granytor i Skåne och Halland till 7-9 kg per hektar i Kalmar samt östra Kronobergs och Jönköpings län. Krondroppsmätningarna av kväve visade en större gradient mellan 17-20 kg per hektar i väster till 3-6 kg per hektar längre österut. Orsaken är att kväve är ett eftertraktat växtnäringsämne och att upptag av kväve i trädkronorna får större relativ betydelse i inlandet, där den totala tillgången på kväve i allmänhet är mindre. Sedan mätningarna startade 1986 har svavelbelastningen i södra Sverige minskat medan kvävebelastningen legat på ungefär samma nivå. Markvattenundersökningarna har generellt visat låga pH-värden mellan 4 och 5. På några kraftigt kvävebelastade skogsytor längs kusterna har halterna av nitratkväve varit höga. Höga halter av aluminium i kombination med låga halter av baskatjoner innebär en stor ekologisk risk och har främst förekommit i väster och på vissa lokaler i Kronobergs och Blekinge län. Linjär regressionsanalys av markvattnets sammansättning har visat att markvattnet blivit surare på åtta av de sjuttio lokalerna medan halterna av baskatjoner har minskat på 13-15 lokaler.