IVL Swedish Environmental Research Institute

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Luftfartsverket har IVL sedan 1992 mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på olika lokaler i Stockholms län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut i landet finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet. Det innebär att depositionen på lokalerna i Stockholms län generellt varit större än i angränsande län. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan olika regioner i Sverige, och nedfallet av svavel, minskat betydligt samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen avi första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Mest utmärkande för det hydrologiska året mellan oktober 1999 till september 2000 är liten torrdeposition av svavel. Nederbörden var mindre sur än tidigare (pH-värde 4,7) och mängden nederbörd var i genomsnitt 630 mm. Nedfallet av försurande ämnen var fortfarande större än acceptabla nivåer. För svavel uppmättes 3,4 kg per hektar skogsmark, vilket dock är mindre än vad som noterats något år tidigare. Kvävenedfallet var på samma nivå som tidigare; 5 kg per hektar öppen mark och uppskattningsvis 7-8 kg per hektar granskog i området. Markvatten från Sticklinge och Ulriksdal visar mer försurningspåverkan än från övriga lokaler; pH-värden runt 4,5-4,9. Lufthalter av svavel- och kvävedioxid var generellt högre än i angränsande län, speciellt gäller detta Sticklinge och Ulriksdal. Halterna av marknära ozon innebär risk för skador på vegetationen även om de, på grund av vädret, var lägre än sommaren 1999.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Luftfartsverket har IVL sedan 1992 mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på olika lokaler i Stockholms län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut i landet finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet. Det innebär att depositionen på lokalerna i Stockholms län generellt varit större än i angränsande län. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan olika regioner i Sverige, och nedfallet av svavel, minskat betydligt samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen avi första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Mest utmärkande för det hydrologiska året mellan oktober 1999 till september 2000 är liten torrdeposition av svavel. Nederbörden var mindre sur än tidigare (pH-värde 4,7) och mängden nederbörd var i genomsnitt 630 mm. Nedfallet av försurande ämnen var fortfarande större än acceptabla nivåer. För svavel uppmättes 3,4 kg per hektar skogsmark, vilket dock är mindre än vad som noterats något år tidigare. Kvävenedfallet var på samma nivå som tidigare; 5 kg per hektar öppen mark och uppskattningsvis 7-8 kg per hektar granskog i området. Markvatten från Sticklinge och Ulriksdal visar mer försurningspåverkan än från övriga lokaler; pH-värden runt 4,5-4,9. Lufthalter av svavel- och kvävedioxid var generellt högre än i angränsande län, speciellt gäller detta Sticklinge och Ulriksdal. Halterna av marknära ozon innebär risk för skador på vegetationen även om de, på grund av vädret, var lägre än sommaren 1999.