IVL Swedish Environmental Research Institute

På uppdrag av Södermanlands läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på sex lokaler i Södermanlands län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Mätningar har bedrivits sedan 1991. De flesta provytorna ligger i skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve i Sverige är störst i sydväst och minskar mot nordost. Belastningen i Södermanlands län är därmed förhållandevis låg jämfört med övriga län i södra och mellersta Sverige. Nedfall av svavel i skog i de undersökta provytorna har minskat sedan mätningarna startade 1991, vilket till stor del beror på minskad torrdeposition. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Nivån kommer att vara lägre år 2010 både för svavel och kväve enligt prognoser baserade på internationella överenskommelser om utsläppsminskningar. Nederbörden under det hydrologiska året från oktober 1998 till september 1999 uppgick till drygt 650 mm, räknat som genomsnitt för samtliga lokaler. Nedfallet av svavel i skog var nästan 4 kg/ha, vilket tillsammans med 1996/97 är den lägsta noteringen sedan mätningarna startade 1991. Nedfallet av kväve på öppet fält var ungefär 5 kg/ha och den totala depositionen till skog kan uppskattas vara större på grund av torrdepositionen. Liksom tidigare år var markvattnet i Råsjön mest försurningspåverkat, med pH-värde under 5. Lufthalter av svaveldioxid, kvävedioxid och ammoniak var på ungefär samma nivå som året innan. Sommarens halter av marknära ozon innebär risk för skador på vegetationen. De var högre än föregående år, på grund av den soliga sommaren 1999.

På uppdrag av Södermanlands läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på sex lokaler i Södermanlands län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Mätningar har bedrivits sedan 1991. De flesta provytorna ligger i skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve i Sverige är störst i sydväst och minskar mot nordost. Belastningen i Södermanlands län är därmed förhållandevis låg jämfört med övriga län i södra och mellersta Sverige. Nedfall av svavel i skog i de undersökta provytorna har minskat sedan mätningarna startade 1991, vilket till stor del beror på minskad torrdeposition. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Nivån kommer att vara lägre år 2010 både för svavel och kväve enligt prognoser baserade på internationella överenskommelser om utsläppsminskningar. Nederbörden under det hydrologiska året från oktober 1998 till september 1999 uppgick till drygt 650 mm, räknat som genomsnitt för samtliga lokaler. Nedfallet av svavel i skog var nästan 4 kg/ha, vilket tillsammans med 1996/97 är den lägsta noteringen sedan mätningarna startade 1991. Nedfallet av kväve på öppet fält var ungefär 5 kg/ha och den totala depositionen till skog kan uppskattas vara större på grund av torrdepositionen. Liksom tidigare år var markvattnet i Råsjön mest försurningspåverkat, med pH-värde under 5. Lufthalter av svaveldioxid, kvävedioxid och ammoniak var på ungefär samma nivå som året innan. Sommarens halter av marknära ozon innebär risk för skador på vegetationen. De var högre än föregående år, på grund av den soliga sommaren 1999.