IVL Swedish Environmental Research Institute

Organiskt material har en mycket inhomogen sammansättning, och utgörs av allt ifrån mikroorganismer,partikulära rester av djur och växter (debris), minerogena partiklar med organisk 'klädsel' till kolloidala och lösta organiska syror. Terminologin är minst sagt riklig och ofta oklar på grund av att organiska ämnen och deras egenskaper är av intresse för flera olika vetenskapliga discipliner, såsom t ex hydrologi,limnologi, marin biologi, organisk kemi, ekotoxikologi, agronomi. Merparten av de studier som gjorts på organiskt material begränsar sig till den fraktion som kallas 'humus'.Humus (humussyror och fulvosyror mm) sammansättning och egenskaper skiljer sig beroende på faktorer såsom ursprungsmaterial och bildningsprocesser. Det är därvidlag viktigt att inse begränsningarna med varje karaktäriseringsmetod. Molekylvikts-bestämning och elementanalys är de två grundläggande karaktäriseringsstegen. Bildningsprocesser och källa bör undersökas med stabila och radioaktiva isotoper och för bäraregenskaper bör funktionella grupper, struktur och lipifilicitet analyseras med hjälp av t ex NMR-, UV-VIS- och IR-spektroskopi samt potentiometrisk titrering eller Kow-bestämning. Även för fraktionering av organiskt material gäller att en kombination av flera metoder vanligen ger mer information än summan av informationen från varje metod. Extraktion av jord med neutrala eller sura lösningar kan vara en tillämpbar metod för att undersöka utlakning under olika förhållanden. För storleksfraktionering av löst organiskt material än ultafiltrering (och övriga 'cross-flow'-filtreringstekniker) i kombination med gelpermeationskromatografi (främst HPLC-) och dialys troligtvis bra metoder.Extraktionsserier och jonbyteskromatografi kan i vissa fall användas för att tillföra information om associationsformer. För studier av de partikulära fraktionerna lämpar sig vaccumfiltrering ('dead end'-filtrering och (ultra)centrifugering samt sedimentationsanalys.

Organiskt material har en mycket inhomogen sammansättning, och utgörs av allt ifrån mikroorganismer,partikulära rester av djur och växter (debris), minerogena partiklar med organisk 'klädsel' till kolloidala och lösta organiska syror. Terminologin är minst sagt riklig och ofta oklar på grund av att organiska ämnen och deras egenskaper är av intresse för flera olika vetenskapliga discipliner, såsom t ex hydrologi,limnologi, marin biologi, organisk kemi, ekotoxikologi, agronomi. Merparten av de studier som gjorts på organiskt material begränsar sig till den fraktion som kallas 'humus'.Humus (humussyror och fulvosyror mm) sammansättning och egenskaper skiljer sig beroende på faktorer såsom ursprungsmaterial och bildningsprocesser. Det är därvidlag viktigt att inse begränsningarna med varje karaktäriseringsmetod. Molekylvikts-bestämning och elementanalys är de två grundläggande karaktäriseringsstegen. Bildningsprocesser och källa bör undersökas med stabila och radioaktiva isotoper och för bäraregenskaper bör funktionella grupper, struktur och lipifilicitet analyseras med hjälp av t ex NMR-, UV-VIS- och IR-spektroskopi samt potentiometrisk titrering eller Kow-bestämning. Även för fraktionering av organiskt material gäller att en kombination av flera metoder vanligen ger mer information än summan av informationen från varje metod. Extraktion av jord med neutrala eller sura lösningar kan vara en tillämpbar metod för att undersöka utlakning under olika förhållanden. För storleksfraktionering av löst organiskt material än ultafiltrering (och övriga 'cross-flow'-filtreringstekniker) i kombination med gelpermeationskromatografi (främst HPLC-) och dialys troligtvis bra metoder.Extraktionsserier och jonbyteskromatografi kan i vissa fall användas för att tillföra information om associationsformer. För studier av de partikulära fraktionerna lämpar sig vaccumfiltrering ('dead end'-filtrering och (ultra)centrifugering samt sedimentationsanalys.