IVL Swedish Environmental Research Institute

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Luftfartsverket har IVL sedan 1992 mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter i Stockholms län. Länsstyrelsens mätningar stöttas ekonomiskt av Vägverket Region Stockholm, Stockholms och Uppsala läns luftvårdsförbund, Söderenergi AB, AB Fortum Värme samägt med Stockholms stad samt Sollentuna kommun (Säbysjön). Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika regioner och förändringar i tiden. Grundvattnets sammansättning på två lokaler ingår sedan år 2000. De flesta provytorna ligger i skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut i landet finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan olika regioner i Sverige minskat betydligt samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. Nederbördens halter av försurande svavel har halverats under 1990-talet samtidigt som nedfallet till marken i skogen har minskat kraftigt. Till stor del förkla-ras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. När det gäller kväve är det svårare att se trender, även om vissa tecken på minskad deposition finns. Modellberäkningar av det genomsnittliga nedfallet av både svavel och kväve för året 2002/03 till alla typer av mark och sjöytor visar att variationen mellan länets kommuner är begränsad. Andelen av nedfallet med inhemskt ursprung är relativt liten, men större för kväve än för svavel. Senaste årets resultat visar att nederbördens pH-värde var i genomsnitt 4,8. Till marken i granytorna Lidingö, Farstanäs och Lämshaga deponerades 3,6 kg antropogent svavel och 3,4 kg oorganiskt kväve per hektar. Det är större än acceptabla nivåer. De centralt belägna provytorna i Sticklinge och Ulriksdal har haft det suraste markvattnet och tydliga tecken på återhämtning saknas. Luftens innehåll av kvävedioxid var högre än i angränsande län. När det gäller EU-direktivet och den svenska miljökvalitetsnormen för marknära ozon så understiger halterna det gränsvärde som skall gälla från 2010, dock överskrids det gränsvärde som skall gälla från 2020 vid en lokal (Bergby). Det svenska målvärdet 50 µg/m3 som avser tillståndet 2020 överskrids vid båda lokalerna.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Luftfartsverket har IVL sedan 1992 mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter i Stockholms län. Länsstyrelsens mätningar stöttas ekonomiskt av Vägverket Region Stockholm, Stockholms och Uppsala läns luftvårdsförbund, Söderenergi AB, AB Fortum Värme samägt med Stockholms stad samt Sollentuna kommun (Säbysjön). Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika regioner och förändringar i tiden. Grundvattnets sammansättning på två lokaler ingår sedan år 2000. De flesta provytorna ligger i skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut i landet finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan olika regioner i Sverige minskat betydligt samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. Nederbördens halter av försurande svavel har halverats under 1990-talet samtidigt som nedfallet till marken i skogen har minskat kraftigt. Till stor del förkla-ras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. När det gäller kväve är det svårare att se trender, även om vissa tecken på minskad deposition finns. Modellberäkningar av det genomsnittliga nedfallet av både svavel och kväve för året 2002/03 till alla typer av mark och sjöytor visar att variationen mellan länets kommuner är begränsad. Andelen av nedfallet med inhemskt ursprung är relativt liten, men större för kväve än för svavel. Senaste årets resultat visar att nederbördens pH-värde var i genomsnitt 4,8. Till marken i granytorna Lidingö, Farstanäs och Lämshaga deponerades 3,6 kg antropogent svavel och 3,4 kg oorganiskt kväve per hektar. Det är större än acceptabla nivåer. De centralt belägna provytorna i Sticklinge och Ulriksdal har haft det suraste markvattnet och tydliga tecken på återhämtning saknas. Luftens innehåll av kvävedioxid var högre än i angränsande län. När det gäller EU-direktivet och den svenska miljökvalitetsnormen för marknära ozon så understiger halterna det gränsvärde som skall gälla från 2010, dock överskrids det gränsvärde som skall gälla från 2020 vid en lokal (Bergby). Det svenska målvärdet 50 µg/m3 som avser tillståndet 2020 överskrids vid båda lokalerna.