IVL Swedish Environmental Research Institute

På uppdrag av Västmanlands läns Luftvårdsförbund och Länsstyrelsen i Uppsala län har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på sex lokaler i Västmanlands län och en lokal i Uppsala län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Vissa av provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets och Länsstyrelsens data kan jämföras med skogliga uppgifter. Genom samarbete med SMHI utförs även yttäckande modellberäkningar av deposition. Mätningarna visar måttlig belastning av svavel och kväve i de båda länen jämfört med situationen i Sverige som helhet. Belastningen av svavel till marken i de undersökta ytorna har minskat sedan mätningarna startade i Västmanland 1992. Som genomsnitt från fem granytor under 2002/03 noterades drygt 2 kg svavel per hektar skogsmark. När det gäller kväve är det svårt att se tydliga förändringar. Prognoser visar att om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen att minska till 2010, i synnerhet för kväve. För landet som helhet är ackumulerad deposition av antropogent svavel via krondropp betydligt större i Skåne än i Norrbotten; 110 respektive knappt 20 kg/ha under perioden 1992-2003. Motsvarande för två lokaler i Västmanlands län är 47 respektive 60 kg/ha. Trots minskat nedfall av luftföroreningar noteras ingen tydlig återhämtning av markvattnets försurningsgrad. Surast markvatten rapporteras från Kvisterhult och Godkärra. Uppmätta halter svaveldioxid, kvävedioxid och ammoniak i bakgrundsmiljö var generellt låga, medan halterna av marknära ozon var högre än EUs senast ozondirektiv på samtliga lokaler i regionen

På uppdrag av Västmanlands läns Luftvårdsförbund och Länsstyrelsen i Uppsala län har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på sex lokaler i Västmanlands län och en lokal i Uppsala län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Vissa av provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets och Länsstyrelsens data kan jämföras med skogliga uppgifter. Genom samarbete med SMHI utförs även yttäckande modellberäkningar av deposition. Mätningarna visar måttlig belastning av svavel och kväve i de båda länen jämfört med situationen i Sverige som helhet. Belastningen av svavel till marken i de undersökta ytorna har minskat sedan mätningarna startade i Västmanland 1992. Som genomsnitt från fem granytor under 2002/03 noterades drygt 2 kg svavel per hektar skogsmark. När det gäller kväve är det svårt att se tydliga förändringar. Prognoser visar att om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen att minska till 2010, i synnerhet för kväve. För landet som helhet är ackumulerad deposition av antropogent svavel via krondropp betydligt större i Skåne än i Norrbotten; 110 respektive knappt 20 kg/ha under perioden 1992-2003. Motsvarande för två lokaler i Västmanlands län är 47 respektive 60 kg/ha. Trots minskat nedfall av luftföroreningar noteras ingen tydlig återhämtning av markvattnets försurningsgrad. Surast markvatten rapporteras från Kvisterhult och Godkärra. Uppmätta halter svaveldioxid, kvävedioxid och ammoniak i bakgrundsmiljö var generellt låga, medan halterna av marknära ozon var högre än EUs senast ozondirektiv på samtliga lokaler i regionen