IVL Swedish Environmental Research Institute

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Luftfartsverket har IVL sedan 1992 mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på olika lokaler i Stockholms län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Dessutom har grundvattnets sammansättning analyserats på två lokaler sedan år 2000. De flesta provytorna ligger i skogsvårds-organisationens observationsytor, vilket gör att data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut i landet finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet. Det innebär att depositionen på lokalerna i Stockholms län generellt varit större än i angränsande län. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan olika regioner i Sverige minskat betydligt samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. Nederbördens halter av försurande svavel har i princip halverats under 1990-talet samtidigt som nedfallet till marken i skogen har minskat med drygt 60 %. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av i första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Utmärkande för hydrologiska året mellan oktober 2000 till september 2001 är riklig nederbördsmängd och större våtdeposition av kväve än något år tidigare sedan mätningarna startade 1992. I genomsnitt bidrog 770 mm nederbörd till att nästan 8 kg kväve deponerades per hektar. Nederbördens surhet var på samma nivå som närmast föregående år och visade i genomsnitt pH-värde 4,7. Till marken i granytorna deponerades i genomsnitt 6,1 kg svavel per hektar. Det innebär att nedfallet av försurande ämnen fortfarande är större än acceptabla nivåer. De centralt belägna provytorna i Sticklinge och Ulriksdal har haft det suraste markvattnet; pH-värden runt 4,6-4,9. Trots minskat nedfall av försurande ämnen saknas tydliga tecken på att markvattnets försurningsgrad minskar. Luftens innehåll av kvävedioxid var betydligt högre än i angränsande län. Halterna av marknära ozon var något högre än sommaren 2000 och innebär risk för skador på vegetationen.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Luftfartsverket har IVL sedan 1992 mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på olika lokaler i Stockholms län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Dessutom har grundvattnets sammansättning analyserats på två lokaler sedan år 2000. De flesta provytorna ligger i skogsvårds-organisationens observationsytor, vilket gör att data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut i landet finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet. Det innebär att depositionen på lokalerna i Stockholms län generellt varit större än i angränsande län. Sedan mätningarna startade har skillnaden mellan olika regioner i Sverige minskat betydligt samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. Nederbördens halter av försurande svavel har i princip halverats under 1990-talet samtidigt som nedfallet till marken i skogen har minskat med drygt 60 %. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. När det gäller kväve är det svårt att se trender. Om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer depositionen av i första hand kväve, men även svavel, att minska till år 2010. Utmärkande för hydrologiska året mellan oktober 2000 till september 2001 är riklig nederbördsmängd och större våtdeposition av kväve än något år tidigare sedan mätningarna startade 1992. I genomsnitt bidrog 770 mm nederbörd till att nästan 8 kg kväve deponerades per hektar. Nederbördens surhet var på samma nivå som närmast föregående år och visade i genomsnitt pH-värde 4,7. Till marken i granytorna deponerades i genomsnitt 6,1 kg svavel per hektar. Det innebär att nedfallet av försurande ämnen fortfarande är större än acceptabla nivåer. De centralt belägna provytorna i Sticklinge och Ulriksdal har haft det suraste markvattnet; pH-värden runt 4,6-4,9. Trots minskat nedfall av försurande ämnen saknas tydliga tecken på att markvattnets försurningsgrad minskar. Luftens innehåll av kvävedioxid var betydligt högre än i angränsande län. Halterna av marknära ozon var något högre än sommaren 2000 och innebär risk för skador på vegetationen.