Slamhanteringen på kommunala reningsverk står inför förändringar. Tekniska möjligheter att minska till exempel tungmetaller i avloppsslam har nått en gräns där ytterligare steg inte är rimliga. Även i uppströmsarbeten har problem att minska föroreningsnivåer för att klara framtida utsläppskrav för slam uppdagats. Eftersom krav på återvinning av näringsämnen samtidigt blir allt tydligare och intresset för att utnyttja slam som en energiresurs blir allt större, kommer olika andra slambehandlingsmetoder spela en allt viktigare roll i framtiden. De flesta av alternativen för slamhantering kräver ett behandlingssteg där vattenhalten i slammet minskas för att möjliggöra en vidarebehandling av slammet. Detta kan göras med olika metoder såsom gravimetrisk, mekanisk och termisk avvattning vilka presenteras i denna rapport. Möjligheter och potential, men även nackdelar med de olika teknikerna diskuteras. Eftersom vissa slamhanteringsmetoder som till exempel slamförbränning redan nu kan antas spela en viktig roll i framtidens slamhantering, så kommer även slamtorkningen få en viktig roll som ett nödvändigt försteg. Tyskland, som är EUs största slamaktör, samt andra länder, tas upp som ett exempel på hur slamhantering ser ut idag och hur utvecklingen kommer att ske i framtiden. Det är dock viktigt att nämna att Tyskland och andra länder har en egen utvecklad tradition vad gäller slamhanteringen och att den infrastruktur som finns därmed är utgångspunkten för deras vidareutveckling. Sverige har andra förutsättningar och därmed också möjligheter att utveckla egna strategier (Baresel m fl., 2014). Rapportens författare bedömer att det finns en del tekniker för slamavvattning som har en större potential än andra och som samtidigt är kompaktare och kräver mindre resurser för drift. Till dessa kan främst torkningstekniker räknas. Dessutom finns tekniker som än så länge mest finns på ritbordet och som därför är svåra att bedöma med avseende på kostnader och potential. Dessa borde testas i pilotskala för vidareutveckling.