Nissadalen ligger i ett av Sveriges mest försurningsdrabbade områden. I slutet av 1990-talet var vattendragen i området mycket starkt försurningspåverkade och det befarades att det skulle vara mycket svårt, eller till och med omöjligt, för området att återhämta sig fullt ut. Mot denna bakgrund startade år 1997 EU-Life-projektet "En integrerad strategi för kalkning av avrinningsområden" i Nissadalen. Syftet med projektet var att utveckla och demonstrera en behandlingsmetod som både motverkar effekterna av försurning och påskyndar återhämtning i mark och vatten. Metoden bygger på en engångsbehandling av både fastmark och våtmark, det vill säga behandling av hela avrinningsområdet. Effekten av kalkningsmetoden har sedan försökets start utvärderats genom mätning av vattenkemi, vattenföring och elfiske i bäckar som avvattnar behandlade och obehandlade avrinningsområden samt bottenfaunaundersökningar. Syftet med denna rapport är att utvärdera de långsiktiga effekterna av kalkningsmetoden på vattenkemin i vattendragen, med kort sammanfattning av effekter på djurlivet i två av bäckarna.Resultaten från mätningarna visar att metoden fortfarande är ett kostnadseffektivt sätt att motverka försurat tillstånd jämfört med traditionell ytvatten- eller våtmarkskalkning. Enligt mätningarna verkar det ännu i första hand vara behandlingen av våtmarksområdena som har stått för de positiva effekterna, med först en stark och nästan omedelbar förbättring av de vattenkemiska variabler som påverkas av försurning, och sedan vissa tecken på återförsurning. De enbart fastmarksbehandlade områdena uppvisar en splittrad bild, där ett område har en stark och kontinuerlig försurningsåterhämtning, medan ett annat område visar mycket svaga tecken på återhämtning. Beräkningar av kalkuttransporten ur områdena tyder dock på bidrag från fastmarkskalkningen i flera områden. Även flera av de obehandlade referensområdena visar tecken på återhämtning från försurning. Återhämtningen visar sig genom sjunkande halter oorganiskt aluminium, ökande pH och i vissa områden ökande ANC.Det förbättrade tillståndet efter behandlingen innebar redan första året att ett öringbestånd som fortfarande finns kvar etablerades i en av bäckarna, medan referensbäcken fortfarande är fisktom. Bottenfaunaundersökningen visade att försurningspåverkan i den kalkade bäcken minskade från stark 1998-2004 till betydlig 2006-2011, medan referensbäcken hade stark försurningspåverkan hela perioden.