IVL Swedish Environmental Research Institute

På uppdrag av Västmanlands läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på fem platser i länet. Målet med Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition och antropogent försurade sjöar.Svavelemissionerna i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i halter av svaveldioxid i luft, nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Markvattnets pH är fortfarande lågt i vissa skogar i Västmanlands län, men det finns positiva trender. Det har skett en betydande återhämtning från försurning hos länets sjöar, men 11 % av länets sjöar alla i nordvästra delen av länet bedöms fortfarande vara antropogent försurande. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Minskningen syns i endast i NO2-halterna i luft. För kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender. Interncirkulationen i trädkronorna gör att det ej går att använda krondroppsdata på samma sätt som för svavel. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Västmanlands län. Kvävenedfallet överskrider den lägre gränsen i det kritiska belastningsintervallet 5-10 kg per hektar och år, speciellt om man till våtdepositionen lägger en uppskattad mängd torrdeposition samt det organiska kvävet i nedfallet. En hög kvävebelastning kan leda till såväl förändringar hos växtligheten som till negativa effekter både för övergödningen och försurningen. I slutändan kan ett högt kvävenedfall medföra att nitrat läcker ut till grundvatten och rinnande ytvatten. Markvattenmätningarna i länet visar dock ännu inte på något begynnande läckage av nitrat från skogsmarken i Västmanlands län. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbruket bidrag till försurningsproblematiken ökat. I Västmanland har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 50 och 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att det är viktigt att minskningen i svavelemissioner fortsätter och att åtgärder vidtas för att kväveemissionerna ska minska. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.