Förekomsten av miljöfarliga ämnen i den akvatiska miljön begränsar möjligheterna att utveckla svenskt småskaligt fiske. I ett försök att öka kunskapen om dioxiner och dioxinlika PCB:er i fångsterna i svenskt fiske startades våren 2017 ett nytt projekt (Dioxiner i fet fisk - hot och möjligheter för svenskt småskaligt kust- och insjöfiske). Projektet syftar till att hitta lösningar som på sikt minimerar föroreningsinnehåll i fiskets fångster. Inom projektet har under 2017 ett insamlingsprogram genomförts där man tagit prover från yrkesfiskets fångster i Bottniska viken, Stockholms skärgård, Vänern och Vättern. Halter av klorerade dioxiner och furaner samt PCB:er har analyserats i sik, strömming, lax och öring. Resultaten från projektet har utvidgats med data från tidigare pilotstudier från 2014-2016. De huvudsakliga resultaten från hittills genomförda datainsamlingar är: Sik – Halter i Vättern och Bottniska viken är förhållandevis låga och ligger i allmänhet långt under EUs gränsvärden för saluföring. I Vänern är halterna generellt sett högre och ofta över gränsvärden för saluföring men det finns också exempel på fångster med låga halter. Halterna beror främst av fetthalten. Vänersik är generellt fetare och har därför högre halt. Det fortsatta arbetet kommer att fokusera på att identifiera vilka sikbestånd i Vänern som har låga halter och hur fisket kan riktas mot dem. Lax – Det föreligger en variation mellan år. 2016 och 2017 har halterna i lekvandrande lax fångad i Bottniska viken i genomsnitt legat strax under gränsvärdet för saluföring. Även i lax föreligger en korrelation mellan dioxinhalter och fetthalt. Däremot syns inget samband till storlek. Strömming – Halterna ligger konsekvent under gränsvärdena i Bottenviken och Stockholms skärgård medan halterna ligger över gränsvärdena i södra Bottenhavet. Öring – Endast ett fåtal individer från Bottniska viken har analyserats. Dessa visar på lägre dioxinhalter och lägre fetthalter. Eftersom fetthalt var en så betydande faktor för halterna av dioxiner och dioxinlika PCB:er utvärderades möjligheten att använda en handhållen fetthaltsmätare. Fetthaltsmätning kan vara en potentiell metod för att sortera bort de fetaste och mest föroreningsbelastade individerna. Erfarenheterna hittills visar att mätning helst ska ske på färsk fisk och att handhavandet av instrumentet är viktigt. För sik och röding behöver den algoritm som används för att räkna ut fetthalt från vattenhalt vidareutvecklas. Betydelsen av mätosäkerhet har utvärderats, främst för sik där det fanns flest provresultat att tillgå. Mätosäkerheten var relativt konstant vid olika fetthalt och utgjorde en mindre del av den slumpmässiga variationen, ca 20 % av variansen. Att mätosäkerheten utgör en relativt liten del av den slumpmässiga variationen betyder att det bör vara möjligt att få ner variansen genom att analysera samlingsprover från fler individer vilket kan göra det möjligt att detektera mer komplexa samband.
Denna rapport utgör en första delrapport från projektet ”Dioxiner i fet fisk - hot och utvecklingsmöjligheter för svenskt småskaligt kust- och insjöfiske” som pågår mellan 2017 och 2019. I rapporten sammanfattas mätresultat från undersökningar av lax, öring, sik och strömming under 2017 samt även äldre mätresultat vilka tidigare delvis redovisats i Karlsson & Malmaeus (2014) samt Karlsson (2016).