IVL Swedish Environmental Research Institute

Under senare år har nanomaterial börjat tillverkas och användas för olika applikationer inom bland annat tillverkningsindustri, byggsektorn, medicin och i hygienartiklar. Nanopartiklar bildas också som en oönskad biprodukt i många olika sammanhang, t.ex. i dieselavgaser och svetsrök. Under kommande år, kommer användningen av nanomaterial sannolikt att öka i arbetslivet. Behovet av att bedöma riskerna med nanopartiklar i arbetsmiljön ökar därmed också. Denna rapport beskriver vad nanomaterial är, ger en kort översikt över vad som idag är känt om hälsoriskerna samt beskriver hur halten nanopartiklar i luft kan mätas, hur riskerna kan bedömas och hur exponeringen för nanomaterial kan kontrolleras och begränsas. Några av rapportens resultat och slutsatser sammanfattas nedan.

En strategi för mätning av luftburna nanopartiklar och sammanfattande presentation av mätresultaten har utvecklats och testats på fem arbetsplatser. Mätmetoder och mätstrategier för att kartlägga exponering för nanopartiklar har utvecklats liksom metoder för att jämföra uppmätta halter med bakgrundshalterna och identifiera källor som sprider nanopartiklar. Dessa metoder kan användas av exempelvis yrkeshygieniker och arbetsmiljöingenjörer för att ta fram underlag för riskbedömning och åtgärder.

Om mätningar av luftburna tillverkade nanopartiklar ska kunna tolkas, behövs gränsvärden eller riktvärden att jämföra de uppmätta halterna med. Några gränsvärden finns inte idag, varför riktvärden och försiktighetsprincipen behöver tillämpas. Bristen på gränsvärden har stor betydelse vid planering av mätningar, eftersom mätstrategin behöver anpassas efter detta. På samtliga arbetsplatser där vi mätt halten nanopartiklar, bedöms exponeringen ligga under förslagna riktvärden. I samtliga fall var påverkan på bakgrundshalten av nanopartiklar (mätt som antal, massa och yta) relativt liten, i storleksordningen maximalt en fördubbling. Vid en arbetsplats hanterades tillverkat nanomaterial (kiseldioxid) i en slurry (vätskesuspension) och i slutna system, vilket var effektivt för att minska spridningen till arbetsmiljön.

Det har varit svårt att hitta arbetsplatser där nanomaterial används och speciellt där nanomaterial hanteras i pulverform. Sannolikt kommer användning att öka framöver. En grupp av företag som speciellt bör uppmärksammas är små och medelstora företag. Inom dessa utvecklas ofta ny teknik och de behöver ha god kunskap om hur eventuella risker med nanomaterial ska hållas under kontroll och hur försiktighetsprincipen ska tillämpas. Många av speciellt de små företagen har inte denna kunskap. Befintlig åtgärdsteknik som används för att minska spridning av gaser, fungerar i princip också för att hindra spridning av luftburna nanopartiklar till arbetsmiljön. Luftburna nanopartiklar tenderar att bilda agglomerat. Agglomeratens betydelse för hälsoeffekter och hur provtagnings- och mätmetoder påverkar agglomerering är oklart och behöver studeras närmare.

Under senare år har nanomaterial börjat tillverkas och användas för olika applikationer inom bland annat tillverkningsindustri, byggsektorn, medicin och i hygienartiklar. Nanopartiklar bildas också som en oönskad biprodukt i många olika sammanhang, t.ex. i dieselavgaser och svetsrök. Under kommande år, kommer användningen av nanomaterial sannolikt att öka i arbetslivet. Behovet av att bedöma riskerna med nanopartiklar i arbetsmiljön ökar därmed också. Denna rapport beskriver vad nanomaterial är, ger en kort översikt över vad som idag är känt om hälsoriskerna samt beskriver hur halten nanopartiklar i luft kan mätas, hur riskerna kan bedömas och hur exponeringen för nanomaterial kan kontrolleras och begränsas. Några av rapportens resultat och slutsatser sammanfattas nedan.

En strategi för mätning av luftburna nanopartiklar och sammanfattande presentation av mätresultaten har utvecklats och testats på fem arbetsplatser. Mätmetoder och mätstrategier för att kartlägga exponering för nanopartiklar har utvecklats liksom metoder för att jämföra uppmätta halter med bakgrundshalterna och identifiera källor som sprider nanopartiklar. Dessa metoder kan användas av exempelvis yrkeshygieniker och arbetsmiljöingenjörer för att ta fram underlag för riskbedömning och åtgärder.

Om mätningar av luftburna tillverkade nanopartiklar ska kunna tolkas, behövs gränsvärden eller riktvärden att jämföra de uppmätta halterna med. Några gränsvärden finns inte idag, varför riktvärden och försiktighetsprincipen behöver tillämpas. Bristen på gränsvärden har stor betydelse vid planering av mätningar, eftersom mätstrategin behöver anpassas efter detta. På samtliga arbetsplatser där vi mätt halten nanopartiklar, bedöms exponeringen ligga under förslagna riktvärden. I samtliga fall var påverkan på bakgrundshalten av nanopartiklar (mätt som antal, massa och yta) relativt liten, i storleksordningen maximalt en fördubbling. Vid en arbetsplats hanterades tillverkat nanomaterial (kiseldioxid) i en slurry (vätskesuspension) och i slutna system, vilket var effektivt för att minska spridningen till arbetsmiljön.

Det har varit svårt att hitta arbetsplatser där nanomaterial används och speciellt där nanomaterial hanteras i pulverform. Sannolikt kommer användning att öka framöver. En grupp av företag som speciellt bör uppmärksammas är små och medelstora företag. Inom dessa utvecklas ofta ny teknik och de behöver ha god kunskap om hur eventuella risker med nanomaterial ska hållas under kontroll och hur försiktighetsprincipen ska tillämpas. Många av speciellt de små företagen har inte denna kunskap. Befintlig åtgärdsteknik som används för att minska spridning av gaser, fungerar i princip också för att hindra spridning av luftburna nanopartiklar till arbetsmiljön. Luftburna nanopartiklar tenderar att bilda agglomerat. Agglomeratens betydelse för hälsoeffekter och hur provtagnings- och mätmetoder påverkar agglomerering är oklart och behöver studeras närmare.

Under senare år har nanomaterial börjat tillverkas och användas för olika applikationer inom bland annat tillverkningsindustri, byggsektorn, medicin och i hygienartiklar. Behovet av att bedöma riskerna med nanopartiklar i arbetsmiljön ökar därmed också. Denna rapport beskriver vad nanomaterial är, ger en kort översikt över vad som idag är känt om hälsoriskerna samt beskriver hur halten nanopartiklar i luft kan mätas, hur riskerna kan bedömas och hur exponeringen för nanomaterial kan kontrolleras och begränsas.