IVL Swedish Environmental Research Institute

Metoden att använda mattbildande mossor som bioindikator för metaller och kväve ger en god bild av nedfallet över Sverige och andra länder. I Stockholms län har förtätande undersökningar av metallhalter i mossa genomförts med fem års mellanrum sedan 1990, medan kvävehalter har undersökts sedan 2015. Mossproverna från länet har i rapporten kategoriserats som antingen centrala eller perifera provpunkter.

Regressionsanalys visade särskilt tydligt för järn, krom, nickel, vanadin och antimon att halterna var högre desto närmare Stockholm centrum som mätplatserna låg. Detta resultat tyder på att det för dessa metaller fanns en påverkan av emissioner från centrala Stockholm på flera mils avstånd från Stockholms centrum. Däremot fanns inget motsvarande samband för halterna av kadmium, mangan och kväve i mossa.

Jämförelsen av olika metallers och kväves medianhalter mellan 2020 och 2015 års mossundersökningar kunde för Stockholms län endast genomföras för Stockholms perifera provpunkter då inga mossprov togs vid Stockholms centrala provpunkter under 2015 års förtätningsstudie. Statistisk analys visade att medianhalten i mossa för arsenik, bly, koppar, zink, krom, nickel, kvicksilver, vanadin, järn, kobolt, molybden, aluminium, mangan och kväve var statistiskt signifikant högre för mossor insamlade 2020 jämfört med mossor insamlade 2015 medan inga skillnader fanns för kadmium. 

Under de senaste 30 åren (1990–2020) visade trendanalysen att medianhalten i mossa för Stockholms läns perifera provpunkter har minskat signifikant för bly, vanadin, nickel, kadmium och koppar. Trendanalysen för samma period för Stockholms läns centrala provpunkter visade att endast medianhalten av bly minskat statistiskt signifikant. 

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholms stad har IVL utfört förtätningsmätningar av halter av metaller och kväve i mossa insamlade i Stockholms län under 2020. I större delen av länet var belastningen av bly, kadmium, krom och nickel låg. Ofta var halterna närmast Stockholm stad förhöjda jämfört med halterna på ett större avstånd från Stockholm, vilket var särskilt tydligt för zink, koppar, järn, kobolt och antimon. Resultaten från statistiska analyser visade att medianhalterna av arsenik, bly, koppar, zink, krom, nickel, kvicksilver, järn, kobolt, aluminium, antimon och molybden vid Stockholms perifera provpunkter var statistiskt signifikant lägre jämfört med motsvarande medianhalter för Stockholms centrala provpunkter. Däremot fanns det inte någon statistiskt signifikant skillnad mellan de båda områdena för kadmium, vanadin, mangan och kväve.