IVL Swedish Environmental Research Institute

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i Värmlands län främst finansieras av Värmlands läns luftvårdsförbund men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet.

Numera ett lågt svavelnedfall men långsam återhämtning från försurning 

Ett stort antal av Värmlands sjöar och vattendrag är fortsatt försurade, och det bedrivs en omfattande kalkningsverksamhet i länet. Svavelnedfallet till skog i Värmland har dock minskat kraftigt. Vid den mest belastade mätplatsen i länet, Södra Averstad, har nedfallet av svavel (exklusive havssaltsbidrag) minskat från 8–10 kg per hektar och år i början på 1990-talet till i storleksordningen 1 kg per hektar under senare år. 

För att markvattnet skall bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste det ha ett värde på den syraneutraliserande förmågan (ANC) som är klart större än noll. Detta är fallet endast vid den nordligaste mätplatsen, Transtrandsberget, medan värdet för ANC för de två sydliga mätplatserna, Blåbärskullen och Södra Averstad, har pendlat kring noll och på senare år även uppvisat negativa värden.

Mycket kväve i markerna ger höga halter av kväve i markvattnet vid störningar 

Nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog, beräknat som geografiskt interpolerade värden för Värmlands län, har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 4 och 6 kg kväve per hektar. För första gången överskreds inte den kritiska belastningsgräns som har satts för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Ett platsspecifikt, beräknat värde för Blåbärskullen 2020/21 var dock något högre, cirka 6 kg kväve per hektar och år. Kvävenedfallet till barrskogen i Värmland har halverats sedan 2001, baserat på kalenderår, vilket är en något större minskning än den rapporterade minskningen av kväveutsläppen i Europa.

Skogarna i länet har en stor kapacitet till att lagra deponerat kväve i marken. Mätningar vid de avverkade granytorna vid Södra Averstad och Blåbärskullen visar dock att störningar av skogsekosystemen kan göra att kväve börjar läcka ut i markvattnet. Det kväve som inte tas upp av skogsekosystemen kan transporteras vidare och bidrar till ett diffust läckage av kväve till grund- och ytvatten. 

Nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog, beräknat som geografiskt interpolerade värden för Värmlands län, har för det hydrologiska året 2020/21 beräknats till mellan 4 och 6 kg kväve per hektar. För första gången överskreds inte den kritiska belastningsgräns som har satts för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Kväve i markerna orsakar höga nitrathalter i markvattnet i vid störningar, till exempel stormskador men generellt var nitrathalterna i markvattnet låga i Värmlands skogar. Svavelnedfallet till skogarna i Värmland har minskat kraftigt och var lågt under 2020/21, runt 1 kg per hektar, visar länets mätningar inom Krondroppsnätet. Ett historiskt försurande nedfall under många år medför dock att vattnet i marken under rotzonen i länets södra delar fortfarande är surt och utan buffringskapacitet. Återhämtningen från försurningen i länet går mycket långsamt.