Denna rapport syftar till att öka förståelsen för vilken roll den fysiska planeringen spelar i att skapa rätt förutsättningar för en växande och hållbar vattenbrukssektor i Sverige. Intervjuer har genomförts med tjänstepersoner på flera kommuner i Bohuslän, tjänstepersoner på länsstyrelsen i Västra Götaland samt odlare. Genomgångar har även gjorts av nationella strategier, planeringsdokument och tillståndsbeslut för extraktiva odlingar. Rapporten kan både läsas som en introduktion till samhällsplaneringens roll för en hållbart växande vattenbrukssektor (med fokus på de första delarna av rapporten), och som en analys av hur dagens planering fungerar för att ge rätt förutsättningar för sektorn (senare delen av rapporten).
Resultaten från arbetet visar på stora svårigheter med att få den kommunala fysiska planeringen och länsstyrelsens tillståndsprocesser att synka med varandra. Även om kommuner tagit fram planeringsdokument för att skapa en proaktiv planering av havet, följer inte den reaktiva tillståndsprövningen den kommunala planeringen. Detta skapar frustration och förvirring för de som söker tillstånd och resulterar i hämmande effekter på sektorn. För att nå målen i nationella handlingsplaner och strategier om att vattenbrukssektorn ska växa behöver därför denna problematik lösas.
För att förbättra den svenska kustzonsplaneringen diskuteras i rapporten tre olika behov att arbeta med framåt. För det första krävs mer samsyn mellan flera aktörer och inom flera frågor. Detta inkluderar till exempel behovet av säkerhetsavstånd till naturvärden, hotade naturtyper (som ålgräs), hur stora ekosystemtjänster som odlingar genererar och hur stora störningarna är på friluftslivet. Samsyn inom dessa centrala frågor är en viktig grund för ökad samverkan mellan aktörerna. För det andra behöver roller och mandat mellan olika myndigheter klargöras och kanske även förändras.
Kommunernas vana att på land kunna ta fram planer som prioriterar mellan intressen och gör ytor exklusiva för vissa typer av aktiviteter/verksamheter verkar inte inom dagens planeringssystem kunna överföras direkt till kustzonsplanering. Trots försök till proaktiv planering där vattenbruket får ytor tilldelade, styrs användandet av havet av tillståndsprocessernas reaktiva utgångspunkt, som inte bygger bedömningarna på den kommunala planeringens utpekanden. För det tredje ser vi stora möjligheter till en bättre planeringsprocess. Utpekade områden för vattenbruk i kommunala planer verkar dåligt förankrade med militären, länsstyrelsen och odlare. En förklaring till detta är att dialogerna som planerna bygger på skedde med branschen för 10 år sedan, samtidigt som det är en ung bransch i ständig förändring.
Rapporten föreslår därför en mer processfokuserad planering som genom forum för ständig dialog skapar samsyn och bättre förståelse för roller och mandat. Detta kan göra det tydligare för odlare, kommuner och tillståndsmyndigheter var i havet vattenbruk bör kunna prioriteras framför andra intressen utan att minska på de värden som finns.
Stockholm: IVL Svenska Miljöinstitutet AB , 2023.