IVL Swedish Environmental Research Institute

Kvävenedfallet minskar men är fortfarande över kritisk belastning i länets mellersta och södra delarLufthalterna av kvävedioxid (NO2) i länet varierade under vinterhalvåret 2022/23 mellan 1,1–2,7 µg/m3, medan NO2 under sommarhalvåret 2023 varierade mellan 0,6–3,6 µg/m3. Halterna av NO2 var högst vid Ottenby, troligen beroende på en påverkan från fartygstrafiken på Östersjön. Lufthalterna av ammoniak (NH3) varierade under vinterhalvåret 2022/23 mellan 0,2 och 0,8 µg/m3, medan de under sommarhalvåret 2023 varierade mellan 0,5 - 1,1 µg/m3.Under det hydrologiska året 2022/23 varierade kvävenedfallet över öppet fält vid länets mätplatser mellan cirka 2,3–4,1 kg oorganiskt kväve per hektar.

Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Kalmar län har för det hydrologiska året 2022/23 beräknats till mellan 3,9 kg per hektar längst i norr och 6,5 kg per hektar i mellersta och södra delen av länet. Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds därmed i mellersta och södra delen av länet under 2022/23. Nitrathalterna i markvattnet, undantaget vid Ottenby, är generellt låga i ostörd, växande skog i länet, men mätningarna visar på att sporadiskt förhöjda nitrathalter kan förekomma.

Mycket tyder på att avsevärda mängder kväve finns upplagrat i skogsmarken i länet. Detta innebär en risk för att störningar, exempelvis i form av stormskador, insektsangrepp eller avverkning, kan leda till förhöjda nitrathalter i markvattnet och utlakning av kväve till vattendrag och sjöar. Vid Ottenby har dock förhöjda nitrathalter uppmätts även under perioder som ej varit stormpåverkade, vilket kan beror på de speciella markförhållanden som råder vid Ottenby, med marina sediment.

Orsaken till de mycket höga nitrathalterna 2021-2023 är ännu okänd, eventuellt kan djur ha varit framme och påverkat ytan. Kommande års mätningar får utvisa om de höga halterna fortsätter.Svavelnedfallet har minskat kraftigt, men återhämtningen går långsamtLufthalterna av svaveldioxid (SO2) i länet var runt 0,3 µg/m3 under både vinterhalvåret 2022/23 och sommarhalvåret 2023, förutom vid Ottenby där halterna var högre cirka 0,5-0,6 µg/m3 under vinter- och sommarhalvår. Att halterna generellt är högre vid Ottenby beror troligen på fartygstrafiken på Östersjön.  

I mitten av 1990-talet var svavelnedfallet i länet mycket högt, strax under 15 kg per hektar och år. Under det hydrologiska året 2022/23 var svavelnedfallet i länet avsevärt lägre, runt 0,2–1,0 kg per hektar i krondropp och mellan 0,7–1,0 kg/ha på öppet fält. Skillnaden mellan resultaten från mätningar av krondropp och nedfall med nederbörden till öppet fält beror, som nämnts tidigare i rapporten, på att svavelnedfallet i vissa områden i landet är så lågt att träden har börjat ta upp svavel direkt i bladen/barren. Att nedfallet i krondroppet är så lågt kan även bero på att klorid används som en markör för havssalt vid beräkning av antropogent svavel. Eftersom trädkronorna i vissa fall kan utsöndra klorid medför detta att den andel sulfat som beräknas komma från havssalt kan överskattas, vilket i sin tur resulterar i ett underskattat antropogent nedfall av svavel mätt som krondropp.

Denna frågeställning är något som för närvarande arbetas på inom Krondroppsnätet.Markvattenkemin i skogsmarken i Kalmar län visar att återhämtning från försurning av markvattnet pågår, men det går långsamt och markvattnet är fortfarande försurat. pH vid Alsjö och Ottenby har på sistone frekvent legat under 5,0, vilket kan anses tyda på en måttlig försurning, medan pH i markvattnet vid Rockneby och Risebo varit högre. De stundtals mycket sura tillståndet som uppmätts vid Ottenby kan bero på de speciella markförhållanden som råder med marina sediment. Vid den nya ytan i Rockneby var pH mellan 6,5-6,9 under 2023. Under 2023 varierade den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet i länet mellan -0,19 mekv/l och 0,7 mekv/l.

För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart högre än noll. Av¬verkning eller andra störningar som innebär att kväveupptaget till skogsekosystemen minskar, samt havssaltsepisoder som kan orsaka jonbyte och frigörelse av vätejoner, kan leda till temporära surstötar. För att mark och vatten ska återhämta sig från försurning krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att skogen har god status så att kvävet tas upp och inte nitrifieras samt att skogsbrukets försurningspåverkan hålls på en låg nivå.