IVL Swedish Environmental Research Institute

På uppdrag av Värmlands läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på sju lokaler i Värmlands län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Vissa av provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogens hälsa. Depositionen av svavel och kväve är störst i de sydvästra delarna av Sverige och avtar mot nordost. Denna gradient återfinns även i Värmlands län, där nästan 6 kg svavel deponerades per hektar i den sydligaste skogsytan Södra Averstad, medan omkring 2 kg/ha deponerades i Båtstad och Transtrandsberget i norr. De fyra ytor för vilka det finns en nioårig mätserie visar en markant minskning av svaveldeposition till skogsmark. Medelvärdet har minskat från omkring 7 kg/ha i början av 1990-talet till knappt 4 kg/ha, framför allt beroende på minskad torrdeposition. För kväve saknas motsvarande trend, medeldepositionen på öppet fält har varierat mellan 5 och 7 kg/ha. Prognoser visar att nedfallet år 2010 kommer att vara 2,5 kg svavel och 4 kg kväve per hektar i Svealand om beslutade utsläppsbegränsande åtgärder genomförs i Europa. Det minskade nedfallet av syror ska leda till en minskning av markvattnets försurningsgrad enligt modellberäkningar. Andra faktorer, som episoder av naturligt nedfall av havssalter, kan under kortare eller längre perioder dölja återhämtningen. Därför krävs det långa mätserier för att beskriva om markvattnets kvalitet verkligen förbättras. Markvattnets pH-värde har liksom tidigare år varit omkring 5, förutom ytan på Blåbärskullen centralt i Värmland, där förhållandena varit avsevärt bättre ur försurningsssynpunkt. Säsongsmedelhalten av marknära ozon, O3, var högre än året innan på grund av den fina sommaren 1999. Halterna har sannolikt varit skadliga för vegetationen. Däremot har luftens innehåll av svavel- och kvävedioxid varit betydligt under svenska miljökvalitetsnormer.

I föreliggande rapport redovisas mätningar av luftkvaliteten avseende trafikrelaterade luftföroreningar, kväveoxider (NOX som NO+NO2), ozon (O3) samt lättflyktiga kolväten (VOC) i ett antal tätorter i regionen (Blekinge, Jönköpings, Kalmar, Kronobergs och Östergötlands län). I varje ort har mätningar skett i två punkter (98/99), i ett hårt trafikbelastat gaturum resp. i urban bakgrund. Mätningarna vintersäsongen 00/01 utökades med ytterligare en trafikbelastad mätpunkt Mätningarna har visat att med diffusionsprovtagare och en samordnad strategi kan man få ett jämförelsematerial användbart för bedömning av luftföroreningssituationen i många tätorter och trafikmiljöer. Mätningarna har även visat på vilken skillnad som kan förväntas i halt mellan förmodade hårt belastade miljöer och den urbana bakgrunden. Även i mindre tätorter kan halterna av trafikrelaterade luftföroreningar bli relativt höga i förhållande till gräns-/riktvärden och miljökvalitetsnor

Introduction: Nitrogen (N) gradient studies in some cases use N deposition inthroughfall as measure of N deposition to forests.

For evaluating critical loadsof N, however, information on total N deposition is required, i.e., the sum ofestimates of dry, wet and occult deposition.Methods: The present paper collects a number of studies in Europe wherethroughfall and total N deposition were compared in different forest types

.From this dataset a function was derived which allows to estimate total Ndeposition from throughfall N deposition.Results: At low throughfall N deposition values, the proportion of canopyuptake is high and thus the underestimation of total deposition by throughfallN needs to be corrected.

At throughfall N deposition values > 20 kg Nha􀀀1 yr􀀀1 canopy uptake is getting less important.Conclusion: This work shows that throughfall clearly underestimates totaldeposition of nitrogen. With the present data set covering large parts of Europe it is possible to derive a critical load estimate from gradient studiesusing throughfall data.

Metoden att använda mattbildande mossor som bioindikatorer är ett effektivt sätt att övervaka luftmiljön, både vad gäller metaller och kväve. Som en del av den nationella miljöövervakningen har Naturvårdsverket, vart femte år, sedan 1975 finansierat undersökningar av metallhalter i mossprover insamlade i bakgrundsmiljö i hela landet. Den långa mätserien är en styrka och visar på trender för belastningen av metaller över tid.

Nedfallet av både metaller och kväve över Sverige uppvisar en tydlig gradient från söder till norr, med högst nedfall i sydväst som sedan avtar norröver, vilket återspeglar intransporten av utsläpp från kontinenten. På vissa platser bryts dock mönstret med förhöjda metallhalter som går att koppla till lokala och regionala utsläppskällor. Exempel på detta är förhöjda halter av koppar och krom utmed norrlandskusten samt förhöjda halter av järn i malmfälten i Norrbottens län. Även längre söderut i Sverige kan man se förhöjda halter, till exempel av kobolt i Mellansverige. De lägsta halterna av flertalet metaller finns i mossprover från fjälltrakterna och norra Sveriges inland.

De svenska utsläppen av metaller från trafiken, från förbränningsanläggningar och från industrin har minskat kraftigt från det att mossundersökningarna startade i mitten av 70-talet. Under senare år har minskningen dock inte varit lika stor och mellan 2000 och 2020 var det endast halterna av bly och kadmium i mossa som har minskat statistiskt signifikant för Sverige som helhet.

Metoden att använda mattbildande mossor som bioindikator för metaller och kväve ger en god bild av nedfallet över Sverige. Resultaten från 2020 års undersökning visar att metoden att använda mossor för att mäta belastning för olika metaller alltjämt har fungerat mycket väl i Forshaga kommun. Resultaten från mossundersökningen i Forshaga kommun har jämförts med bakgrundshalter i mossor från Värmlands län och från Mellansverige.

En statistisk analys visade att inga av medianhalterna för vare sig arsenik, bly, järn, kadmium, koppar, krom, kvicksilver, nickel, vanadin, zink, aluminium, kobolt, molybden eller antimon i mossor från Forshaga kommun skilde sig statistiskt signifikant från motsvarande medianhalter för Värmlands län och Mellansverige.

De högsta halterna av arsenik, kadmium, krom, kvicksilver och zink fanns vid Aborrtjärn. Vid Aborrtjärn och Genbäcken fanns även de högsta halterna av koppar medan de högsta halterna av nickel och kobolt fanns vid Genbäcken. Vid Aborrtjärn och Björnåsen fanns de högsta halterna av järn och aluminium medan de högsta halterna av bly, vanadin, molybden och antimon fanns vid Björnåsen.

Metoden att använda mattbildande mossor som bioindikator för metaller och kväve ger en god bild av nedfallet över Sverige.

De högsta, alternativt näst högsta, halterna av arsenik, bly, järn, kadmium, koppar, krom, kvicksilver, nickel, vanadin, aluminium och kobolt uppmättes i mossproverna insamlade vid de provpunkter som låg närmast gruvområdet. Endast för zink, molybden och mangan uppmättes den högsta eller näst högsta metallhalten vid någon annan provpunkt än provpunkterna närmast gruvområdet.

En statistisk analys genomfördes för att se om det fanns signifikanta skillnader mellan medianhalterna av respektive metall i mossproverna för olika områden; Norra Sveriges inland (bakgrundsmiljö), Norrbottens län (bakgrundsmiljö), Pajala kommun (bakgrundsmiljö) samt från förtätningsstudien i området runt Kaunis Iron’s järnmalmsgruva, samt hur de i så fall skilde sig åt.

Resultaten visade att statistiskt signifikanta skillnader fanns mellan områdenas median-halter för samtliga undersökta metaller förutom för bly, kadmium, kvicksilver och molybden.

För de tio metaller, där skillnader fanns mellan medianhalterna i de olika områdena, hade Kaunis Iron’s förtätningsundersöknings mossprover de högsta medianhalterna av järn, koppar, krom, nickel, vanadin, aluminium, kobolt, jämfört med övriga områden.Endast för arsenik, zink och mangan hade något av övriga områden som ingick i jämförelsen de högsta medianhalterna.·        Lägsta medianhalten av zink och mangan fanns i Kaunis Iron’s förtätningsprover. Lägsta medianhalterna av järn, koppar, nickel och kobolt fanns i mossprover från norra Sveriges inland. De lägsta medianhalterna av arsenik, krom, kvicksilver, zink och aluminium fanns i Pajala kommuns nationella mossprover. Medianhalten av vanadin var lägst i norra Sveriges inland och i Pajala kommun.

Metoden att använda mattbildande mossor som bioindikator för metaller och kväve ger en god bild av nedfallet över Sverige. Resultaten från 2020 års undersökning visar att metoden att använda mossor för att mäta belastning för olika metaller alltjämt har fungerat mycket väl i Karlstads kommun. Resultaten från mossundersökningen i Karlstads kommun har jämförts med bakgrundshalter från Värmlands län samt från Mellansverige.

En statistisk analys visade att medianhalterna av järn, kadmium, koppar, krom, nickel, vanadin, kobolt och antimon i mossor från Karlstads kommun var högre än motsvarande medianhalterna från Värmlands län och från Mellansverige. Däremot fanns det inga statistiskt signifikanta skillnader mellan medianhalterna av arsenik, bly, kvicksilver, zink, aluminium eller molybden i mossor från Karlstads kommun, Värmlands län eller Mellansverige.

De högsta halterna av arsenik, bly, järn, koppar, vanadin, zink, kobolt och antimon fanns vid Välsviken. Vid Välsviken och Sörmon fanns de högsta halterna av aluminium medan de högsta halterna av kadmium fanns vid Alsternäs och de högsta kvicksilverhalterna fanns vid Zakrisdal. De högsta metallhalterna av krom, nickel och molybden fanns vid Lamberget.

Metoden att använda mattbildande mossor som bioindikator för metaller och kväve ger en god bild av nedfallet över Sverige. I området kring Aitikgruvan har förtätade undersökningar av metallhalter i mossa tidigare genomförts 1995, 2000, 2007, 2011 och 2015. Under 2020 var första gången då även kväve analyserades i mossorna. Mossproverna från förtätningsområdet har kategoriserats beroende på avstånd till gruvan, inom en mil, inom en till två mil och inom tre till sju mil. Jämförelser har även gjorts mot nationella mossprover i norra Sveriges inland och Norrbottens län.

Särskilt för arsenik, järn, koppar, krom, nickel, aluminium, vanadin, kobolt, molybden och antimon fanns för uppmätta halter i mossproverna ett starkt statistiskt signifikant beroende av avståndet från Aitikgruvan. Regressionsanalysen visade att för zink, mangan och kväve fanns inget statistiskt signifikant samband mellan halterna i mossproverna och avstånd från Aitikgruvan.

I området närmast gruvan i Aitik fanns det för flertalet metaller fanns inga statistiskt signifikanta förändringar av medianhalterna mellan 2015 och 2020 års undersökningar. Undantag var dock att kvicksilver- och zinkhalterna ökade mellan 2015 och 2020, medan nickelhalten minskade i området närmast gruvan (inom en mil). Även i området inom en till två mils avstånd från gruvan ökade zinkhalten mellan 2015 och 2020 års undersökningar, samtidigt som medianhalterna av bly, krom och nickel minskade. För området längst bort från gruvan (tre till sju mil) ökade medianhalterna av arsenik, järn, krom och kvicksilver mellan 2015 och 2020 års undersökningar.  

Under de senaste 25 åren (1995–2020) visade trendanalysen att medianhalten i mossa för bly och kadmium har minskat statistiskt signifikant för alla tre områden inom sju mils avstånd från Aitikgruvan. Trendanalysen visade även att under de senaste 25 åren (1995–2020) har medianhalten i mossa för arsenik och nickel minskat statistiskt signifikant för området inom tre till sju mils avstånd från Aitikgruvan.

Metoden att använda mattbildande mossor som bioindikator för metaller och kväve ger en god bild av nedfallet över Sverige. Förtätade undersökningar av metallhalter i mossa har tidigare genomförts i Sundsvalls kommun 1984, 1990, 1995, 2007 och 2015. Halter av PAH har undersökts i förtätningsproverna för första gången 2020. Mossproverna från kommunen har i rapporten kategoriserats som antingen centrala eller perifera provpunkter.

Samtliga metallhalter var högre i förtätningsproverna jämfört med bakgrundproverna i Sundsvalls kommun 2020. Speciellt tydligt var detta för halterna av järn, koppar, nickel, zink, aluminium, kobolt och antimon som i förtätningsproverna var mycket högre än motsvarande halter från den nationella bakgrundsundersökningen i Sundsvalls kommun.

Medianhalten för Sundsvalls kommuns centrala provpunkter ökade endast statistiskt signifikant för zink mellan 2015 och 2020. Inte några metallers medianhalter förändrades mellan 2015 och 2020 års mossundersökningar för Sundsvalls kommuns perifera provpunkter.

Under de senaste 36 åren (1984–2020) visade trendanalysen att medianhalten i mossa för Sundsvalls kommuns perifera provpunkter minskade signifikant för krom, koppar, järn, bly och vanadin medan ingen statistiskt signifikant skillnad fanns för arsenik, kadmium, kvicksilver, nickel och zink. Under de senaste 36 åren (1984–2020) visade trendanalysen för Sundsvalls kommuns centrala provpunkter att ingen statistiskt signifikant förändring av medianhalten i mossa fanns för kadmium, krom, koppar, kvicksilver, nickel, vanadin och zink.

Halter av PAH 16 (summan av alla analyserade PAH-ämnen) i mossprover från Sundsvalls kommun var för de fyra proverna insamlade vid de centrala provpunkterna avsevärt högre jämfört med halterna i referensprovet från Storvallsjön, belägen cirka fem mil nordväst om Sundsvalls centrum. Den högsta halten av PAH 16 uppmättes i mossprovet från Alvägen, strax sydost om centrala Sundsvall. 

IVL Svenska Miljöinstitutet har sedan 1999 genomfört mätningar av försurande och övergödande ämnen samt tungmetaller i Malmö stad med fem års mellanrum. Resultaten från de senaste hydrologiska årets mätningar (oktober 2019 – september 2020) visar att nedfallet av sulfatsvavel (utan bidrag från havssalt) med nederbörden var cirka 1,6 kg/ha i Malmö, vilket var något lägre jämfört med motsvarande mätningar i nederbörden i bakgrundsmiljön vid de båda skånska mätstationerna inom Krondroppsnätet (Hissmossa och Stenshult).

I Malmö var det totala oorganiska kvävenedfallet med nederbörden under 2019/20 knappt 6 kg/ha. Även det totala kvävenedfallet med nederbörden var lägre i Malmö jämfört med Hissmossa och Stenshult. Torrdepositionen av kväve inkluderas dock inte i dessa mätningar, vilket innebär att det totala kvävenedfallet i Malmö var högre än vad dessa nederbördskemiska mätningar visar.

För flertalet tungmetaller, utom koppar, var nedfallet med nederbörden under 2019/20 det lägsta som uppmätts under de fem olika mätomgångarna som genomförts. Nedfallet med nederbörden av kadmium, krom, koppar, nickel, kobolt och zink var under det hydrologiska året 2019/20 högre i Malmö jämfört med bakgrundsmätningarna vid Hallahus, medan nedfallet av arsenik, bly, mangan och vanadin var högre vid Hallahus.

Nedfallet av nitratkväve, totalt oorganiskt kväve, natrium och kadmium med nederbörden i Malmö har minskat signifikant från 1999/00 till 2019/20.

Under de senaste 40 åren, mellan 1975 och 2015, har metallkoncentrationen i mossor i Sverige minskat signifikant för samtliga metaller som ingått i trendanalysen. Den största minskningen har noterats för bly följt av vanadin, krom, nickel, arsenik, kadmium, koppar och zink. Den enda metall för vilken ingen signifikant minskning kunde ses för den senaste 40-årsperioden var för krom i mossprover insamlade i norra Sveriges kustland. För samtliga övriga regionala områden och för alla övriga metaller fanns en statistiskt signifikant minskning under tidsperioden.

Resultaten från 2015 års undersökning visar att metoden att använda mossor för att mäta belastning av olika metaller i Sverige har, för merparten av metallerna, fortsatt fungerat mycket väl. Då mossor nästan uteslutande tar upp metaller från luften ger metoden en god bild av nedfallet. Lokala skillnader kan spåras och ge information om såväl lokala utsläppskällor som långväga utsläpp. Ett undantag är mangan (Mn) där koncentrationerna i mossan sannolikt inte avspeglar atmosfärisk deposition. Av de mossprover som insamlats inom den nationella undersökningen 2015 har 611 prover analyserats med avseende på koncentrationer av arsenik (As), bly (Pb), järn (Fe), kadmium (Cd), koppar (Cu), krom (Cr), kvicksilver (Hg), nickel (Ni), vanadin (V), zink (Zn), aluminium (Al), kobolt (Co), mangan (Mn) och molybden (Mo).

This report is only available in Swedish. English summary is available in the report.

På uppdrag av Naturvårdsverket har IVL Svenska Miljöinstitutet AB utfört mätningar av halter av metaller i mossa över hela Sverige under 2010. Idén att använda mossor för att mäta metallförekomsten i skogsekosystem utvecklades i Sverige och de nationella mossundersökningarna har genomförts i stort sett vart 5:e år sedan 1975. Syftet med metallmätningarna i mossa är bl.a. att kvalitativt och kvantitativt karakterisera det regionala bakgrundsnedfallet av metaller, påvisa mer betydande föroreningskällor och utsträckningen av de påverkade områdena, följa upp tidigare nedfallsmätningar och följa tidsutvecklingen, följa upp resultatet av emissionsbegränsande åtgärder samt delta i samt rapportera till det europeiska samarbetet inom Luftkonventionen (ICP Vegetation). Resultaten visar att metoden att använda mossor för att mäta belastning för olika metaller över Sverige har fungerat mycket väl. I den nationella undersökningen 2010 har arsenik (As), bly (Pb), järn (Fe), kadmium (Cd), koppar (Cu), krom (Cr), kvicksilver (Hg), nickel (Ni), vanadin (V) och zink (Zn) analyserats. Förekomsten av de flesta av metallerna följer en syd-nordlig gradient med de högsta halterna i södra eller sydvästra Sverige. För metallerna Pb, Cd, Cu, Cr, Hg, Ni, V och Zn är koncentrationerna signifikant lägre i fjälltrakterna och norra Sveriges inland jämfört med övriga delar av Sverige. Vissa områden som malmfälten i Norrbotten, områden i närheten av Rönnskärsverken i Skellefteå kommun samt kustområdet nära gränsen till Finland utgör undantag från den generella syd-nordliga gradienten. I dessa områden finns påverkan av lokala utsläppskällor. För de allra flesta metaller har tungmetallmedelhalten i mossa minskat sedan 2005 års undersökning. Undantag från detta är främst koppar och zink. Förändringar över tiden vad gäller metallhalterna i mossor stämmer överens med trenderna i Sveriges och övriga Europas utsläppsminskningar. Under de senaste 35 åren, mellan 1975 och 2010, har metallhalten i mossor i hela Sverige minskat signifikant för samtliga undersökta metaller med mellan 47 % och nästan 100 %. Mest minskade metallkoncentrationerna i mossa för bly följt av krom, nickel, kadmium, vanadin, arsenik, koppar och zink. Det finns dock vissa områden i Sverige där ingen signifikant minskning kan påvisas. Under perioden 1990-2010 har metallhalten i mossa i Sverige inte minskat i samma utsträckning som tidigare. Endast bly och kadmium visar på en statistiskt signifikant minskning som medelvärde för hela Sverige för denna period. För järn, koppar, krom, vanadin finns det dock i några fall statistiskt signifikant minskande metallhalter i mossa i vissa regioner under perioden. För nickel och zink kan inga statistisk signifikanta minskningar påvisas mellan 1990 - 2010 för någon del av Sverige.För framtiden bör exempelvis även de sällsynta jordartsmetallerna inkluderas i mossundersökningen. Dessa kan bli ett växande problem inom en snar framtid.

På uppdrag av Kalmar Läns Luftvårdsförbund har IVL Svenska Miljöinstitutet AB utfört mätningar av halter av metaller i mossa i Kalmar län under 2011. Resultaten har bearbetats och analyserats och jämförelser har gjorts mot provpunkter i Kalmar län inom den nationella undersökningen 2010 samt mot tidigare år med förtätnings-provpunkter, 1989 och 2000. De mossprover som insamlats i Kalmar län 2011 har analyserats med avseende på halter av arsenik (As), bly (Pb), järn (Fe), kadmium (Cd), koppar (Cu), krom (Cr), kvicksilver (Hg), nickel (Ni), vanadin (V), zink (Zn), aluminium (Al), kobolt (Co), mangan (Mn) och molybden (Mo). För den statistiska analysen av metallinne-hållet i de insamlade mossproverna har de insamlade mossproverna delats in i olika kategorier: "Bakgrund", "Glas-bruk", "Gruva", "Massaindustri", "Metallindustri", "Mineralindustri" och "Stadsmiljö". Jämförelse mellan medelkoncentrationer i mossprover från 2010-2011 med 2000 och 1989-1990 visar att koncentratio-nen de flesta metallerna har minskat till 2011 och i många fall är dessa minskningar statistiskt signifikanta. Undantag är Hg från kategori "Gruva" där medelkoncentrationen är signifikant högre 2011 jämfört med 2000.

På uppdrag av Kalmar läns Luftvårdsförbund har IVL Svenska Miljöinstitutet AB utfört förtätningsmätningar av koncentrationer av metaller i mossa insamlade i Kalmar län under 2015.

Idén att storskaligt använda mossor som bioindikator för mätningar av metaller utvecklades i Sverige under 1970-talet. Resultaten visar att metoden fortsatt ger en god bild av nedfallet, detta då mossor nästan uteslutande tar upp metaller från luften. Lokala skillnader kan spåras och ge information om såväl lokala utsläppskällor som långväga utsläpp. Analys av mangan (Mn) i mossprover avspeglar dock inte den atmosfäriska depositionen, utan det finns andra viktigare källor än atmosfärisk deposition som förklarar mangankoncentrationerna i mossan.

I Kalmar län har förtätande undersökningar av metallkoncentrationer i mossa förutom 2015 genomförts 1989, 1995, 2000 och 2011. I Kalmar län provtogs mossor i närhet till glas-, gruv-, massa-, metall- och mineralindustrier samt i stadsmiljö under 1989, 2000, 2011 och 2015. Under 1995 års undersökning insamlades mossprover endast i bakgrundsmiljön. Förtätningsundersökningarna i Kalmar län har skett i nära anslutning till den nationella mossundersökningen i bakgrundsmiljön. Nationella undersökningar i bakgrundsmiljön har skett vart 5:e år sedan 1975 över hela Sverige. Resultaten från förtätningsundersökningen 1989 och 2011 har i rapporten jämförts med resultaten från den nationella mossundersökningen 1990 respektive 2010.

De 115 mossprover som insamlats i förtätningsundersökningen i Kalmar län 2015 har analyserats med avseende på koncentrationer av arsenik (As), bly (Pb), järn (Fe), kadmium (Cd), koppar (Cu), krom (Cr), kvicksilver (Hg), nickel (Ni), vanadin (V), zink (Zn), aluminium (Al), kobolt (Co), mangan (Mn) och molybden (Mo). Under 2015 analyserades även 28 mossprover från Kalmar län inom den nationella mossundersökningen. I rapporten har samtliga mätresultat (nationella och förtätningsprover) som genomförts i Kalmar län sedan 1989/1990 använts.

This report is only available in Swedish

På uppdrag åt Karlstads kommun har IVL Svenska Miljöinstitutet AB utfört en undersökning av koncentrationer av metaller i mossa insamlade i Karlstads kommun under 2015. Resultaten visar att metoden att använda mossor för att mäta belastning för olika metaller har fungerat mycket väl i Forshaga kommun. Däremot kan inte analys av mangan i mossproverna användas för att mäta belastningen då koncentrationerna i mossan inte avspeglar den atmosfäriska depositionen. Anledningen till detta skulle kunna vara att det för mangan finns andra viktigare källor än atmosfärisk deposition som förklarar koncentrationerna i mossan. Därför redovisas inte resultat från mangankoncentrationerna i mossorna i sammanfattningen.

De mossprover som insamlats har analyserats med avseende på koncentrationer av arsenik (As), bly (Pb), järn (Fe), kadmium (Cd), koppar (Cu), krom (Cr), kvicksilver (Hg), nickel (Ni), vanadin (V), zink (Zn), aluminium (Al), kobolt (Co), molybden (Mo) och mangan (Mn).

This report is only available in Swedish.

På uppdrag av Skånes Luftvårdsförbund har IVL Svenska Miljöinstitutet AB sammanställt en rapport utifrån resultaten från mossundersökningen som genomförts under 2010.Resultaten visar att metoden att använda mossor för att mäta belastning för olika metaller över Skåne har fungerat väl. De mossprover som insamlats i Skåne 2010 har analyserats med avseende på halter av arsenik (As), bly (Pb), järn (Fe), kadmium (Cd), koppar (Cu), krom (Cr), kvicksilver (Hg), nickel (Ni), vanadin (V), zink (Zn), kobolt (Co), mangan (Mn), molybden (Mo) och aluminium (Al).

På uppdrag av Sundsvalls kommun har IVL Svenska Miljöinstitutet AB utfört en undersökning av koncentrationer av metaller i mossprover insamlade vid tio platser i bakgrundsmiljö och i urban miljö i Sundsvalls kommun under 2015. Resultaten visar att metoden att använda mossor för att mäta belastning för olika metaller fortsatt har fungerat väl. Analys av mangan i mossprover avspeglar dock inte den atmosfäriska depositionen, utan det finns andra viktigare källor än atmosfärisk deposition som förklarar mangankoncentrationerna i mossan.

I Sundsvall startade undersökningar av metallkoncentrationer i mossor insamlade i den urbana miljön samt i bakgrundsmiljön under 1984 och har efter det upprepats under 1990, 1995, 2007 och 2015. De mossprover som insamlats 2015 har analyserats med avseende på koncentrationer av arsenik (As), bly (Pb), järn (Fe), kadmium (Cd), koppar (Cu), krom (Cr), kvicksilver (Hg), nickel (Ni), vanadin (V), zink (Zn), kobolt (Co), aluminium (Al), molybden (Mo) och mangan (Mn).

This report is only available in Swedish.

På uppdrag av Östergötlands Luftvårdsförbund har IVL Svenska Miljöinstitutet AB utfört förtätningsmätningar av koncentrationer av metaller i mossa insamlade i Östergötland under 2015. Idén att storskaligt använda mossor som bioindikator för mätningar av metaller utvecklades i Sverige under 1970-talet, och resultaten visar att metoden fortsatt ger en god bild av nedfallet, då mossor nästan uteslutande tar upp metaller från luften. Lokala skillnader kan spåras och ge information om såväl lokala utsläppskällor som långväga utsläpp. Ett undantag är dock mangan (Mn) där koncentrationerna i mossan inte avspeglar atmosfärisk deposition.

I Östergötland har förtätande undersökningar av metallkoncentrationer i mossa genomförts vart 5:e år sedan 1985. De nationella mossundersökningarna startade i Sverige 1975 och har genomförts vart 5:e år sedan dess. De 86 mossprover som insamlats i förtätningsundersökningen i Östergötland 2015 har analyserats med avseende på koncentrationer av arsenik (As), bly (Pb), järn (Fe), kadmium (Cd), koppar (Cu), krom (Cr), kvicksilver (Hg), nickel (Ni), vanadin (V), zink (Zn), aluminium (Al), kobolt (Co), mangan (Mn) och molybden (Mo). Under 2015 analyserades även 21 mossprover från Östergötland i den nationella mossundersökningen. I rapporten har samtliga mätresultat (nationella och förtätningsprover) från de undersökningar som genomförts i Östergötland sedan 1985 använts.

This report is only available in Swedish.

På uppdrag av Östergötlands Luftvårdsförbund har IVL Svenska Miljöinstitutet AB utfört förtätade mätningar av halter av metaller i mossa i Östergötlands län under 2010 i samband med den nationella mossundersökningen som genomförts i hela Sverige under 2010.Resultaten visar att metoden att använda mossor för att mäta belastning av olika metaller i Östergötland har fungerat mycket väl. Metaller som analyserats i mossmaterialet är: arsenik (As), bly (Pb), järn (Fe), kadmium (Cd), koppar (Cu), krom (Cr), kvicksilver (Hg), nickel (Ni), vanadin (V) och zink (Zn). Även aluminium (Al), kobolt (Co), mangan (Mn) och molybden (Mo) analyserades.

På uppdrag av Naturvårdsverket har IVL Svenska Miljöinstitutet genomfört en undersökning avseende förekomst av 14 lantanoider, ingående i gruppen sällsynta jordartsmetaller, i mossprover. Mossproverna samlades in 2015, på uppdrag av Naturvårdsverket, i bakgrundsmiljö i Sverige. Förutom att kartlägga om det fanns geografiska koncentrationsskillnader för lantanoiderna över Sverige var målet att om möjligt utröna om ursprunget för de olika lantanoiderna var antropogent. Resultaten visade på att det fanns skillnader vad gäller de olika lantanoidkoncentrationerna i mossa över landet. Utifrån erhållna resultat kunde också konstateras att medianvärdet för samtliga lanatanoider (utom europium) var statistiskt signifikant lägre för Norrland jämfört med för Götaland och Svealand, men ingen tydlig gradient kunde ses. Däremot hittades förhöjda lantanoidkoncentrationer i vissa mossprover. I denna studie användes även mossprover som insamlats 2015, på uppdrag av Kalmar läns luftvårdsförbund, i stads- och industrinära miljö i Kalmar län, för att undersöka eventuella skillnader av lantanoidkoncentrationer. Resultaten visade att koncentrationerna av samtliga lantanoider i mossproverna var signifikant högre i stads- och industrinära miljö jämfört med i bakgrundsmiljön. Däremot fanns ingen statistiskt signifikant skillnad i koncentrationer av lantanoider i mossa mellan prover som insamlats i stads- och industrinära miljö. Data från litteraturen möjliggjorde även en jämförelse av lantanoidkoncentrationerna i mossprover över tid från bakgrundsmiljön i södra Sverige. I jämförelsen användes resultat från mossprover tagna 1975, 2000 samt 2015. Allra högst lantanoidkoncentrationer fanns i proverna från 1975. Mellan 1975 och 2000 minskade lantanoidkoncentrationerna i mossproverna med mer än hälften (i medeltal 62 %). Även mellan 2000 och 2015 minskade koncentrationerna i mossan för flertalet lantanoider med nästan hälften (i medeltal 44 %).

Temporal trends for concentrations of mercury (Hg), lead (Pb) and cadmium (Cd) were evaluated from year 2000–2020 in 20 (Hg), 23 (Pb) and 11 (Cd) watercourses in remote forest catchments in Europe. Decreasing trends were observed in 15% (Hg), 39% (Pb) and 45% (Cd) of the watercourses during the period of evaluation. Decreasing trends were mainly observed between 2000 and 2005 for Hg and between 2000 and 2015 for Pb and Cd. For the last five years of the studied time period (2015–2020), more watercourses showed significant increasing, rather than decreasing Hg, Pb and Cd trends.

This was interpreted as a legacy effect of metals still retained in catchment soils. The overall negative trends during the earlier part of the study period were likely driven by declining deposition of metals over Europe, especially for Pb and Cd. Other changes related to metal transport and chemistry may have contributed to the observed trends as well, including recovery from acidification and the ongoing browning of surface waters at northern latitudes. Here we found that organic carbon could explain the seasonal variation in Hg and Pb, but was not related the interannual trends. This study highlights the need for long-term monitoring and robust statistical methods that can detect multidirectional, long-term change in water chemistry.

Långtidstrend av våtdeposition till Sveige

Naturvårdsverket ansvarar för den nationella övervakningen av luftens och nederbördens kvalitet i bakgrundsmiljö. I rapporten redovisas resultat från verksamheten inom Programområde Luft avseende mätningar till och med 2017 och regionala modellberäkningar till och med 2016, respektive 2017 för marknära ozon.

Naturvårdsverket, Luftenheten, ansvarar för den nationella luftövervakningen i bakgrundsmiljö. I rapporten redovisas resultat från verksamheten inom Programområde Luft avseende mätningar (genomförda av IVL, SU, SLU och SMHI) till och med 2019 och regionala modellberäkningar (utförda av SMHI) till och med 2018. 

Kvävenedfallet har stor betydning för försurning och övergödning. Uppdraget har finansierats av Naturvårdsverket, med syfte att förbättra underlaget för att följa upp miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning . En ny, unik databas har etablerats, med de flesta mätningar som har skett i Sverige av nederbördsmängder och -kemi på öppet fält från 1955 och fram till idag. Beräkningar av nedfallet av oorganiskt kväve (NO3- + NH4+) med nederbörden (våtdepositionen) vid de sammanlagt 362 mätplatserna visar att nedfallet är högre i hela Sverige idag än när mätningarna startade 1955. Data visar en stor variation i kvävenedfallet mellan mätplatser och år, vilket gör det svårt att detektera statistiskt signifikanta förändringar över tid. Nedfallet av kväve med nederbörden till Sverige ökade signifikant under 20-årsperioden 1970-1989 i sydvästra Sverige, men inte i sydöstra eller norra Sverige. Under 20-årsperioden 1990-2009 skedde ingen förändring av nedfallet i norra eller sydvästra Sverige, men i sydöstra Sverige minskade nedfallet av olika kväveformer med nederbörden signifikant. Parallellt har kvävenedfallet uppskattats med MATCH-modellen med två olika simuleringar. Den ena simuleringen (TRENDMATCH) har använt indata från observerad meteorologi tillsammans med emissioner bestämda inom EMEP-programmet medan den andra (KLIMATMATCH) använder meteorologi från en klimatmodell och emissioner sammanställt för RCP4.5. Den med TRENDMATCH modellerade depositionen visar nedåtgående trender för såväl NO3- som NH4+ från 1990 till 2009 i alla regioner. Resultaten från KLIMATMATCH visar inte lika tydliga trender för NH4+, beroende på att de historiska emissionerna i RCP4.5 databasen både visar upp- och nedåtgående trender för perioden. Trender i kvävenedfall beräknade med MATCH-modellen är till mycket stor del styrda av trender i de emissioner som används av spridningsmodellen. Det kan finnas flera orsaker till att vi inte ser tydliga trender i kvävenedfallet under de senaste decennierna. Trendanalyser kräver data med långa tidsserier, vilket av olika orsaker ofta saknas. Om kvävenedfallet har förändrats, men förändringen är liten, så är det svårt eller omöjligt att urskilja detta ur de stora slumpmässiga mellanårsvariationerna. Det är också möjligt att nedfallet inte har förändrats, trots minskande emissioner i Europa, på grund av ändrade atmosfärskemiska förhållanden (t ex klimat och minskande svavelemissioner), eller om utsläppen av kväve från källor som är av vikt för Sverige inte har minskat i samma utsträckning som emissionerna för Europa som helhet har. Det är också svårt att uppskatta kväveemissioner, vilket i rapporten illustreras av de två emissionsuppskattningar som har använts, där den ena rapporterar minskande emissioner av ammoniak och den andra ökande. För att uppnå precision och statistiskt kunna säkerställa förhållandevis små förändringar i kvävenedfallet, i storleksordningen 20 procent under en period av 20 år, behövs mätningar vid ett stort antal platser runt om i landet. Vi föreslår en genomgång av hur de framtida mätningarna av kvävenedfallet, som utgör basen för övervakningen, bör utformas. En viktig punkt är att existerande stationer med långa tidsserier bör bevaras, något som kräver långsiktig finansiering.

Den 31 augusti 2014 till 27 februari 2015 pågick ett vulkanutbrott på Island med utsläpp av svaveldioxid (SO2) i samma storleksordning som de dubbla antropogena utsläppen från Europa under ett år. Merparten av svavelutsläppen från vulkanen skedde under september till november 2014. Vulkanutbrottet påverkade periodvis luftkvaliteten i Sverige, framför allt under september och oktober 2014. och i synnerhet i norra Sverige som normalt har en relativt ren miljö utan större föroreningskällor.

Samtliga mätplatser inom Krondroppsnätet visade förhöjda lufthalter av SO2 i september 2014 jämfört med tidigare år. Den uppmätta genomsnittliga SO2-halten i september 2014 över Sverige, var sex gånger så hög som motsvarande treårsmedelvärde för september under 2011-2013. Ökningen var störst i norra Sverige, där lufthalterna var 25 gånger högre än normalt. I södra och mellersta Sverige var ökningen betydligt mindre, ungefär 3 gånger så hög i mellersta Sverige och dubbelt så hög i södra Sverige. Spridningsmodellering med EMEP-modellen visade att över 90 % av SO2-halterna under september 2014 i norra Sverige hade sitt ursprung i SO2-emissioner från vulkanutbrottet.

I likhet med lufthalterna ökade svavelnedfallet mest i norra Sverige, men för nedfallet var ökningen störst under oktober månad. Detta kan förklaras av att nederbördsmängden under oktober månad var hög. September månad karaktäriserades av en låg nederbördsmängd, varför en stor mängd av torrdepositionen av svavel från september, det vill säga den deposition som fastnar i trädkronorna, sköljdes ner med regnet och samlades in i krondroppsmätningarna under träd¬kronorna först under oktober månad. Detta bidrog till att den totala svaveldepositionen (alltså mätningarna via krondropp) blev hög under oktober.

Nedfallet av svavel med nederbörden (våtdepositionen) var ca tre gånger så hög under oktober 2014 över Sverige jämfört med motsvarande treårsmedelvärde för oktober under 2011-2013. Totaldepositionen som krondropp ökade ännu mer och var ca fem gånger högre. Nedfallet ökade mest i norra Sverige, där nedfallet över öppet fält ökade med 350 % och totaldepositionen som krondropp ökade drygt 1200 %. Motsvarande ökning i mellersta Sverige var 270 % för nedfallet över öppet fält och 760 % för totaldepositionen som krondropp. I södra Sverige var ökningen bara 130 % respektive 220 %. Spridningsberäkningen med EMEP-modellen visade att våtdepositions¬andelen från vulkanen var mer än 80 % i vissa delar av norra Sverige, under tiden för vulkanutbrottet (september 2014 – februari 2015).

Även om mätresultaten visar på kraftiga förhöjningar av SO2-halter och svavelnedfall på månads-basis, så syns effekten inte lika tydligt om man analyserar data för årsmedelvärden (hydrologiska år), framförallt inte i södra och mellersta Sverige. Detta beror framförallt på att inledningen av vulkanutbrottet (september 2014) tillfaller det hydrologiska året 2013/2014, medan återstoden av vulkanutbrottet tillfaller det hydrologiska året 2014/2015. Om man däremot analyserar data på kalenderåret 2014 så syns effekten tydligt i hela landet.

Även om det antropogena svavelnedfallet och lufthalterna av SO2 minskat dramatiskt i Sverige under de senaste 30 åren, belyser den här studien vikten av att upprätthålla luftkvalitetsmätningar. Krondroppsnätets mätningar bekräftar inte bara återhämtning, utan är också ett användbart verktyg för att spåra effekterna av specifika föroreningshändelser såsom vulkaniska utsläpp av SO2. This report is only available in Swedish. English summary is available in the report.

En av de högsta halterna av metylkvicksilver som uppmätts i skogsmiljö i Sverige noterades i det avrinnande vattnet från ett avverkat område i Sydvästra Sverige. Framför allt förekom mycket höga halter av metylkvick-silver vid låg vattenföring sommartid. Avverkningen påverkade även försurningsparametrar, nitrathalter och löst organiskt kol. Exempelvis ökade uttransporten av kväve kraftigt andra året efter avverkningen. Avverkningen ledde också till en nästan fördubblad förlust av baskatjoner (Ca2+, Mg2+, K+ och Na+) från avrinningsområdet.

Det atmosfäriska nedfallet av svavel till skogen i Blekinge har minskat kraftigt, i takt med minskade svavelutsläpp i Sverige och från Europa. Sedan mätningarna inom Krondroppsnätet började 1985 har svavelnedfallet minskat kraftigt från cirka 20 till 3 – 4 kg S/ha och år. Under senare år tyder dock mätningarna på att minskningen avstannat. Det är tydligt att försurningspåverkan i länets markvatten minskat sedan mätstarten 1985 genom att halterna av svavel minskat, pH ökat, ANC ökat och halten oorganiskt aluminium minskat. Trots det positiva i att försurningstillståndet förbättrats är det ännu inte tillfredställande, och sedan några år tillbaka verkar återhämtningen ha avstannat. Det finns i markvattnet kvarstående betydande halter av oorganiskt aluminium, pH är i de flesta fall under 5 och ANC är negativt eller runt noll.

Det går ännu inte att statistiskt fastställa att nedfallet av kväve i länet har förändrats sedan mätstart. Kvävenedfallet i nederbörden var 2014/15 ca 9 kg/ha/år. Det totala nedfallet till skog (inkl. våt- plus torrdeposition) för de två senaste åren beräknas variera från 10 till 15 kg per hektar med högst nedfall i de allra västligaste delarna av länet. Detta medför att den kritiska belastningsgränsen för kväve med avseende på övergödning till skog, som har satts till 5 kg per hektar och år, och som har överskridits de flesta år i länet, även överskreds 2014/15. Förhöjda nitrathalter i markvattnet förekommer dock relativt sällan i växande skog i Blekinge, vilket tyder på att skogarna i länet ännu inte nått kvävemättnad. När en granskog i länet avverkades år 2000 var dock halterna av nitrat i markvattnet kraftigt förhöjda under en period av cirka 6 år.

This report is only available in Swedish.

Nedfallet av svavel- och kväveföreningar i Kalmar län har under lång tid överskridit vad skogs-marken samt sjöar och vattendrag tål. Under första halvan av 1990-talet varierade svavelnedfallet i länet från 3 till över 14 kg svavel per hektar och år men har sedan dess minskat kraftigt. Numera ligger svavelnedfallet till skogen i länet på strax över 1 kg per hektar och år (som medelvärde för de senaste tre åren). Svavelnedfallet vid krondroppsytan Ottenby på södra Öland har minskat med 83 % på 27 år. Sedan 1996/97, då mätningar fanns vid samtliga nu aktiva mätplatser, har svavelnedfallet minskat med mellan 72-82 %, med lägst minskning vid Risebo och högst vid Alsjö. Även lufthalterna av svaveldioxid har minskat statistiskt säkerställt med 48-59 %, sedan 1999, vid Ottenby, Rockneby och Risebo.

Försurningstillståndet i skogsmarken i Kalmar län varierar kraftigt. I nuläget är det endast vid Alsjö i sydöstra Kalmar län där mätningarna genomgående visar på återhämtning genom ökande pH och ANC. Dock är pH alltjämt lågt, under 5, och ANC oftast negativt, vilket indikerar att återhämtningen går mycket långsamt vid Alsjö, se figur nedan. Vid Rockneby minskar pH och ANC är ofta negativt, vilket gör att försurningstillståndet inte förbättrats under mätperioden. Vid Ottenby är försurningsläget mer svårbedömt, då ANC och pH minskar samtidigt som pH är mycket lågt, mellan 4-4,5, och ANC klart positivt. Bäst försurningstillstånd finns vid Risebo i länets norra delar, med ett pH runt 6 och positivt ANC. pH minskar dock vid Risebo, vilket är lite oroväckande. Det tar lång tid för skogsmarken att återhämta sig efter den tidigare historiska försurningsbelastningen. Hur mycket svavelnedfall skogsmarken tål i dagsläget beror på flera samverkande faktorer, såsom kvävenedfall och bortförsel av buffrande ämnen vid skogs-avverkning. I takt med att svavelnedfallet minskat har dock andra faktorer, såsom skogsbruk och kvävenedfall, fått större betydelse för försurningspåverkan.

Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skogen i länet har beräknats till 5-8 kg kväve per hektar och år under det senaste hydrologiska året (2016/17). Kvävenedfallet minskar endast långsamt och har under lång tid överskridit de kritiska nivåer som antagits främst för att motverka förändringar av biodiversiteten för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Inte något år under mätningarnas gång har det totala kvävenedfallet varit lägre än 5 kg/ha och år. Om kvävenedfallet överstiger vad skogsekosystemet kan ta hand om finns det risk för att kväve läcker till bäckar och sjöar. Förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet har ibland förekommit i Kalmar län, vilket visar att det vid vissa platser finns mer kväve än vad skogsekosystemet kan ta upp och därmed en potentiell risk för kväveutlakning till ytvatten. När det gäller lufthalterna av kvävedioxid har de, sedan 1999, minskat statistiskt säkerställt med 30 % vid Ottenby och Rockneby samt 40 % vid Risebo, i länets norra delar.

I denna rapport redovisas resultaten från mätningar inom Krondroppsnätet i Södermanlands län under perioden från oktober 2014 till september 2015, vilka relateras till tidigare års mätningar. Vidare beskrivs aktuella händelser under 2015 med anknytning till Krondroppsnätet. Svavelnedfallet vid provytorna i länet har minskat från cirka 4 kg per hektar 1996/97 till cirka 2 kg per hektar 2014/15. Markvattnet vid Edeby visar inga statistiskt signifikanta förändringar av pH, ANC eller oorganiskt aluminium, trots ett minskat svavelnedfall, vilket tyder på att återhämtningen från försurningen går långsamt. Försurningsstatusen vid Edeby är dock relativt god, med ett pH runt 5,5, ANC oftast över noll och halten oorganiskt aluminium i markvattnet relativt låg. Framtida mätningar får utvisa om förbättringen fortskrider.

Kvävenedfallet, som följs främst på öppet fält på grund av interncirkulation i kronorna i skogsytorna, har varierat mellan 3 och 9 kg per hektar och år vid Edeby genom åren. Under det senaste mätåret var kvävenedfallet med nederbörden 5 kg per hektar. Det totala nedfallet till skog (inkl. våt- plus torrdeposition) för de två senaste åren beräknas ha varierat från 5 – 7,5 kg per hektar i de östra delarna av länet. I de sydvästliga delarna av länet varierade det totala kvävenedfallet de två senaste åren mellan 7,5 – 10 kg per hektar. Detta medför att den kritiska belastningsgränsen för kväve med avseende på övergödning till skog, som har satts till 5 kg per hektar och år, och som har överskridits de flesta år i länet, även överskreds 2014/15. Även om kvävenedfallet till skogsmarken i länet varit betydande genom åren har det sannolikt inte resulterat i något betydande läckage av nitrat till markvattnet eller avrinningen. Förhöjda nitrathalter i markvattnet kan dock ske vid störningar, såsom avverkning, stormskador etc.

This report is only available in Swedish.

Nedfallet av svavel- och kväveföreningar i Östergötlands län har under lång tid överskridit vad skogsmarken samt sjöar och vattendrag tål. I början av 1990-talet varierade svavelnedfallet i länet från 4 till över 10 kg svavel per hektar och år. Sedan dess har svavelnedfallet minskat kraftigt. Numera ligger svavelnedfallet till skogen i länet på 0,7-1,1 kg per hektar och år (som medelvärde för de senaste tre åren). Svavelnedfallet i de södra delarna av länet har minskat med strax över 90 %, medan det i länets norra delar minskat med 80 % under perioden 1996/97 – 2016/17. Även lufthalterna av svaveldioxid i länets norra delar har minskat statistiskt säkerställt med cirka 50 % sedan 1999.

Som ett resultat av det minskande svavelnedfallet har försurningstillståndet i skogsmarken i Östergötlands läns södra delar förbättrats, och markvattnet visar tydliga tecken på återhämtning från försurning. pH och den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet har ökat statistiskt säkerställt vid Solltorp i länets södra delar, se figur. Däremot finns ingen statistiskt säkerställd förändring av ANC och pH vid Höka i länets norra delar. Vid Solltorp är ANC ofta positivt, medan ANC vid Höka oftast är negativt. Om ANC har ett negativt värde saknas buffrande förmåga. Vattnet som rinner av från skogsmarken bör ha ett klart positivt värde på ANC för att bidra till buffringskapacitet i ytvattnet. Ytterligare återhämtning krävs för att avrinnande vatten ska kunna förse ytvattnet med buffringskapacitet, något som främst gäller vid Höka.

Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skogen i länet har beräknats till 4-8 kg kväve per hektar och år under det senaste hydrologiska året (2016/17), med lägst nedfall i länets norra delar. Kvävenedfallet minskar endast långsamt. Kvävenedfallet i länet har under lång tid överskridit de kritiska nivåer som antagits främst för att motverka förändringar av biodiversiteten för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. I norra delen av länet är det endast under de två senaste åren som det totala kvävenedfallet varit lägre än 5 kg/ha och år. I södra och mellersta delen av länet är kvävenedfallet betydligt högre jämfört med länets nordligaste delar, vilket medför att den kritiska nivån alltjämt överskrids kraftigt.

Om kvävenedfallet överstiger vad skogsekosystemet kan ta hand om finns det risk för att kväve läcker till bäckar och sjöar. I dagsläget är nitrathalterna i markvattnet generellt ännu låga, men det finns en risk för att skogsekosystemet bygger upp ett kväveförråd som kan börja läcka om nedfallet fortsätter vara högt framöver. När det gäller lufthalterna av kvävedioxid, som mäts vid Höka i länets norra del, har de minskat statistiskt säkerställt med 41 % sedan 1999, medan ingen statistiskt signifikant förändring uppmätts för lufthalterna av ammoniak.

Mätningarna inom Krondroppsnätet, och modellsystemet MATCH- Sverige, används idag i den nationella miljöövervakningen av nedfall av olika luftföroreningar till skog och mark. Följande studie har utvärderat möjligheten att kombinera informationen från de två systemen och ger konkreta förslag på förbättringsmöjligheter för att skapa bättre förutsättningar för att uppnå en optimal nationell miljöövervakning samt modellering. I vissa hänseende har även andra nationella atmosfärskemiska stationsnät inkluderats i studien. När det gäller övervakningsmätnäten är det angeläget att samtliga mätstationer utrustas med enhetliga och testade nederbördsprovtagare, att beräkna våtdeposition med hjälp av mätningarna över öppet fält samt en korrektionsfaktor och att mätningarna vid fjällstationerna åter tas i drift. Vidare är det viktigt att strängprovtagare åter tas i drift för att möjliggöra uppskattningen av torrdepositionen, framför allt av föreningar som interncirkulerar i trädkronorna, såsom kväve och baskatjoner. Modellerade nederbördsmängder som tagits fram av SMHI kan eventuellt användas för att i efterhand beräkna nedfallet över öppet fält vintertid. När det gäller MATCH-modellen är det angeläget att torrdepositionen av baskatjoner åter modelleras med MATCH-Sverige, något som är möjligt nu då lufthaltsmätningar av baskatjoner återigen finns tillgängliga. Även införandet av strängprovtagare kan användas som underlag vid modelleringen av baskatjoner. Det är prioriterat att räkna om MATCH resultaten för 2005-2008 med samma höga upplösning som tidigare (11 x 11 km). Andra förbättringsmöjligheter för MATCH-modellen omfattar en omarbetning av parameteriseringen av torrdepositionen till skog, vilket skulle vara möjlig med hjälp av resultaten från mätningarna av torrdepositionen av kväve och baskatjoner med strängprovtagare. Vidare föreslås att resultaten från de olika atmosfärskemiska stationsnäten jämförs med modellvärden (MATCH och EMEP) för att få en övergripande bild av de kombinerade resultaten från samtliga mätnät i kombination med modellresultat. Inom studien har ett antal förslag till utvecklingsprojekt tagits fram som kan bidra till att förbättra både mätningar och modellering av nedfallet av luftföroreningar över Sverige.

Försurning av ytvattnen i Halland utgör fortfarande ett betydande problem, och cirka 80 procent av länets sjöar bedömdes vara försurade år 2010. Mätningarna inom Krondroppsnätet visar dock på en minskande trend för svavelhalter i luft i Timrilt samt i svavelnedfall till alla länets skogsytor. Sedan mätningarna vid Söstared började 1988 har svavelnedfallet minskat med cirka 80 procent, från cirka 11-12 till runt 2 kg S/ha/år. Detta är i samma takt som den rapporterade minskningen av Europas samlade utsläpp av oxiderat svavel sedan 1990. Även svavelhalten i markvattnet har minskat signifikant. Mätningarna i markvattnet visar dock att det fortfarande är starkt försurat i stora delar av länet, med generellt lågt pH och en syraneutraliserande förmåga (ANC) under noll, vilket visar på att det inte finns någon buffrande förmåga i markvattnet. Ett undantag är Söstared med förhållandevis bra värden för de olika försurningsindikatorerna.

Lufthalterna av kvävedioxid har minskat signifikant i Timrilt, både för sommar- och vinter-halvår. För lufthalter av ammoniak finns inga signifikanta trender. Genom att trädkronorna direkt tar upp en viss del av kvävenedfallet har det varit svårt att säkerställa förändringar av kvävenedfallet till skogen i länet. Den totala kvävedepositionen av oorganiskt kväve ligger på mer än 15 kg per hektar för de två senaste åren. Detta är långt över den kritiska belastnings-gränsen för skogsmarken i Sverige, 5 kg N/ha/år, som baseras på effekter på markvegetation. Förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet förekommer i Halland. Detta visar att det finns mer kväve än vad skogsekosystemet kan ta upp, vilket innebär en potentiell risk för kväve-utlakning till ytvatten. Halterna har generellt varit kraftigt förhöjda i Djupeåsen, Timrilt, Vallåsen och Kullahus. I Timrilt och Vallåsen ledde stormen Gudrun till ytterligare förhöjning av nitratkvävehalterna, liksom i ett senare skede även vid Borgared.

This report is only available in Swedish.

I Jönköpings län görs mätningar av krondropp och markvattenkemi på fyra granytor, varav två startades 1996 (Bordsjö och Fagerhult) och två startades 1998 (Värnvik och Mellby). I Fagerhult mäts även nedfall på öppet fält, lufthalter samt torrdeposition med strängprovtagare. Svavelhalterna i luft under sommarhalvåret har minskat signifikant i länet. Även svavelnedfallet har minskat. Det minskade svavelnedfallet återspeglas i signifikant minskade halter av svavel i markvattnet vid två av länets fyra ytor, Värnvik och Bordsjö.

Ingen av länets fyra provytor visar ännu på någon återhämtning från försurning, baserat på parametrarna pH, ANC (syraneutraliserande förmåga) och koncentrationen av oorganiskt aluminium. ANC vid Fagerhult har istället minskat signifikant. Vid Mellby, Bordsjö och Fagerhult har ANC som median för de senaste tre åren varit negativ, pH varit under 5 och halten oorganiskt aluminium varit hög. Den långsamma återhämtningen från försurningen i länet kan till viss del härledas till de ökade kloridhalterna i markvattnet som indikerar en havssaltsepisod och därmed en ”surstöt”. Stormarna under 2000-talet försvårar dock tolkningen av återhämtningsförloppet, tillsammans med eventuella störningar vid isättning av nya lysimetrar.

Kvävenedfallet med nederbörden på öppet fält har inte förändrats i länet sedan mätstarten vare sig vid Fagerhult eller på Visingsö. Det totala nedfallet till skog (inkl. våt- och torrdeposition) för de två senaste åren beräknas variera från 7,5 till över 15 kg per hektar och år, med högst nedfall i de sydvästligaste delarna av länet. Detta medför att den kritiska belastningsgränsen för kväve med avseende på övergödning till skog, som har satts till 5 kg per hektar och år, har överskridits de flesta år i länet, så också 2014/15. Kvävehalterna i markvattnet har generellt varit låga, då skogen varit ostörd, men på samtliga ytor finns förhöjningar efter stormar som inträffade mellan åren 2005 och 2008. Den kraftigaste stormeffekten uppmättes i Mellby, som är mest stormskadad.

This report is only available in Swedish.

Sedan mätstarten har halten av svaveldioxid (SO2) i luften minskat signifikant under både sommar- och vinterhalvåret vid Ottenby, endast under vinterhalvåret vid Risebo samt endast under sommarhalvåret vid Rockneby. Vid Rockneby har sommarhalvårsmedelhalterna för kvävedioxid (NO2) minskat, medan vinterhalvårsmedelhalterna minskat vid länets samtliga mätstationer. Lufthalterna av SO2 och NO2 är dock fortsatt högre vid Ottenby på Ölands södra udde, jämfört med övriga mätplatser i länet, vilket troligen kan förklaras av påverkan från Östersjöns fartygstrafik. Även vid Rockneby är lufthalterna av SO2 och NO2 relativt höga, medan lägst lufthalter uppmätts vid Risebo i norra delen av länet.

Svavelnedfallet (utan havssalt) i krondroppet har minskat signifikant sedan mätstarten vid alla länets mätplatser. Under 2014/15 varierade svavelnedfallet i länet mellan 1,4 och 2,3 kg per hektar. Status i markvattnet tyder på bestående försurningsproblem för skogsmarken, med undantag av länets norra delar. Markvattnet vid övriga mätplatser återhämtar sig endast mycket långsamt från försurning och i några fall syns även tecken på en försämring.

Kvävenedfallet via nederbörden visar inte på någon signifikant förändring i länet sedan mätstarten. Under det senaste mätåret var kvävenedfallet med nederbörden mellan 5,6 och 6,0 kg per hektar. Det totala nedfallet till skog (inkl. våt- plus torrdeposition) för de två senaste åren beräknas variera mellan 7,5 - 10 kg per hektar i största delen av länet. Detta medför att den kritiska belastningsgränsen för kväve med avseende på övergödning till skog, som har satts till 5 kg per hektar och år, och som har överskridits de flesta år i länet, överskreds även 2014/15. Förhöjda halter av nitrat har förekommit relativt frekvent i markvattnet vid flertalet mätplatser i länet, framför allt i samband med stormarna 1999, 2005 och 2007. Detta kan tyda på en pågående upplagring av kväve i skogsmarken som resulterar i ett läckage till markvattnet i samband med störningar.

This report is only available in Swedish.

Sedan mätstart fram till 2013 har lufthalterna av svaveldioxid (SO2) minskat vid samtliga platser i norra Sverige, förutom Nikkaluokta. Mellan 31 augusti 2014 till 27 februari 2015 pågick ett vulkanutbrott på Island med mycket höga SO2-halter i marknivå som följd. Luft med dessa höga SO2-halter fördes periodvis med vindarna till Sverige. Månadsvisa lufthaltsmätningar inom Krondroppsnätet visade på kraftigt förhöjda SO2-halter i norra Sverige i september 2014, men även januari 2015. Därför blev sommar- och vinterhalvårsmedelhalten för SO2 vid flera platser i norra Sverige under 2014 och 2015 högre jämfört med tidigare år, och de tidigare statistiskt signifikanta minskande trenderna avbröts därmed.

Vid de allra nordligaste mätplatserna förekommer så höga ozonhalter under de tidiga vårmånaderna, främst april, att de kan skada människor. Även den tidiga växtligheten kan skadas av de höga ozonhalterna, framförallt i perspektivet att vegetationssäsongen förlängs i ett förändrat klimat. Svavelnedfallet till skogen har sedan 1990-talet minskat signifikant vid flertalet platser i norra Sverige. Det finns en klar gradient i försurningsbelastningen från kusten mot inlandet, med större nedfall för de kustnära områdena. Det minskade svavelnedfallet återspeglas i signifikant minskande svavelhalter i markvattnet vid sex av nio mätlokaler. pH i markvattnet ligger vid de flesta lokaler i norra Sverige över 5 och den syraneutraliserande förmågan, ANC, uppvisar positiva värden strax över noll. Markvattenhalten av oorganiskt aluminium, som är giftigt för djur och växter, har generellt varit låg i Norrlands inland. Vid Västerbottens kustland har dock halten oorganiskt aluminium stundtals varit relativt hög, ANC negativt och pH lågt. Mätningarna i markvattnet vid några ytor visar att ANC minskat och/eller att halten oorganiskt aluminium ökat, men det är inga stora förändringar.

I juni 2012 kvävegödslades krondroppsytan i Sör-Digertjärn i Jämtlands län, vilket påverkade resultaten från mätningarna. Halterna av nitrat och ammonium i markvattnet ökade dramatiskt under året, och höga halter bestod även påföljande år. På grund av läckaget av nitrat till markvattnet, samt i viss mån även ökande halter av lösta organiska ämnen (DOC), försämrades försurningsindikatorerna i markvattnet kraftigt. Under 2014 var ANC samt halten oorganiskt aluminium tillbaka på samma nivåer som före gödslingen, medan pH fortfarande var mycket lågt under 2015.

Lufthalterna av kvävedioxid under sommarhalvåret har minskat vid flertalet mätplatser i norra Sverige. Ammoniakhalterna i luft har endast minskat vid två mätplatser sommartid, och vintertid har ammoniakhalterna ökat signifikant vid två mätplatser. Kvävenedfallet med nederbörden har minskat vid en mätlokal i Dalarnas län och ökat vid en mätlokal i Västerbottens län under de senaste 20 åren. Den kritiska belastningsgränsen för kväve till skogsmark överskreds endast i de sydligare delarna av Dalarnas län under 2014/15. Kvävehalten i markvattnet under rotzonen har oftast varit mycket låg, vilket visar att skogsekosystemet tar upp det ammonium- och nitratkväve som finns tillgängligt.

This report is only available in Swedish.

Krondroppsnätet är ett mätprogram som under tre decennier har följt utvecklingen av nedfall av luftföroreningar i skogen och dess effekter på luft, växtlighet, mark och vatten. Krondroppsnätet omfattar idag 64 provytor fördelade över hela Sverige, och åtta av dessa ytor ligger i Skåne län. Den längsta mätserien är 27 år. I länet finna fyra granytor (Maryd, Stenshult, Hissmossa och Arkelstorp), två bokytor (Kampholma och Baldringe) och en tallyta (Falsterbo). Dessutom görs öppet fält-mätningar vid Videlycke. Markvatten mäts på sju platser, krondropp på sex platser, öppet fält på fyra platser och lufthalter samt torrdeposition mäts vid två platser. I denna rapport redovisas resultaten från mätningar i länet under perioden från oktober 2014 till september 2015, vilka relateras till resultaten från tidigare års mätningar. Vidare beskrivs aktuella händelser under 2015 med anknytning till Krondroppsnätet.

Svavelnedfallet till skog i Arkelstorp och Västra Torup/Hissmossa har minskat från omkring 20 kg per hektar och år (exklusive havssalt) omkring 1990, till 2 kg per hektar och år eller mindre. De senaste två åren var dock nedfallet högre, omkring 3-4 kg per hektar, och denna förhöjning före¬kommer även på andra mätplatser i länet. Nedfallet på öppet fält var avsevärt lägre än nedfallet via krondropp under de första 10 årens mätningar, men skillnaden har avtagit efter dess. I Västra Torup/ Hissmossa, där långa tidsserier med mätningar över öppet fält finns, uppmäts nu ingen skillnad. Granytorna Stenshult och Maryd i söder är de ytor som tog emot mest svavelnedfall under 2014/15, 6 respektive 4 kg per hektar. I Stenshult har svavelnedfallet via krondropp varit ungefär dubbelt så högt som på öppet fält de senaste åren, vilket visar på hög torrdeposition.

Kvävenedfallet, som följs främst på öppet fält på grund av interncirkulation i kronorna i skogs-ytorna, har varierat mellan 7 och 17 kg per hektar och år i Västra Torup/Hissmossa, som är den plats där mätningar pågått längst (27 år), med enstaka års uppehåll. Ingen tidstrend har kunnat påvisas. Nedfallet på öppet fält har generellt varit högre än via krondropp, vilket kan förklaras av upptag i trädkronorna. I Stenshult, där nedfall på öppet fält mätts de fyra senaste hydro¬logiska åren, har dock förhållandena varit de omvända, med mellan 11 och 17 kg kväve per hektar och år på öppet fält och mellan 17 och 22 kg per hektar och år i krondropp. Detta indikerar att torr¬depositionen av kväve i Stenshult är stor, avsevärt större än upptaget i trädkronorna. Den totala kvävedepositionen av oorganiskt kväve låg på mer än 15 kg per hektar för de två senaste åren. Detta är långt över den kritiska belastnings¬gränsen för skogsmarken i Sverige, 5 kg N/ha/år, som baseras på effekter på markvegetation.

Det minskade svavelnedfallet återspeglas i signifikant minskande halter av svavel i markvattnet i Arkelstorp och Kampholma, som är de ytor som har långa tidsserier. Både Arkelstorp och Kampholma visar på återhämtning från försurning, med signifikanta ökningar av pH och syraneutraliserande förmåga (ANC). Förhöjda nitrat¬kväve¬halter i markvattnet har uppmätts i sex av de sju ytorna, och endast i bokytan i Kampholma har halterna varit låga hela tiden. Detta visar på att det finns mer kväve än vad skogsekosystemen kan ta upp på många håll i Skåne. Stenshult, som uppvisat högst kvävenedfall, är den yta där också halterna av nitratkväve i markvattnet varit som högst, upp till 18 mg/l.

This report is only available in Swedish.

I Värmlands län mäts krondropp och markvatten på tre granytor (Södra Averstad, Blåbärskullen och Transtrandsberget). I Södra Averstad finns den längsta mätserien, sedan 1990. Blåbärskullen och Transtrandsberget startades 1996. Mätningar av lufthalter och nedfall på öppet fält görs i Södra Averstad och Blåbärskullen. Dessutom mäts även torrdeposition med en strängprovtagare vid Blåbärskullen.

Lufthalterna av SO2 i södra delen av länet har minskat med ca 70 % sedan 1994, i takt med Europas minskande utsläpp. Även lufthalterna av NO2 i länets södra del har minskat i takt med minskande utsläpp, med ca 50 % sedan 1994. Lufthalterna av NH3 är mycket låga i länet. Luft¬halterna av ozon, som medelhalt för sommar- respektive vinterhalvår, har legat på en konstant nivå sedan början av 2000-talet. Även svavelnedfallet till länets skogar har minskat i takt med rapporterade minskningar av svavelutsläpp. Tidsutvecklingen vad gäller nedfallet av oorganiskt kväve till skogen i länet är mer osäker. Den totala kvävedepositionen av oorganiskt kväve har varierat mellan 5-7,5 kg per hektar i de nordligare delarna av länet och mellan 7,5-10 kg per hektar i de sydligare delarna för de två senaste åren, vilket är högre än den kritiska belastningsgränsen för skogsmark i Sverige på 5 kg N/ha/år.

Tidigare var skogsytan vid Södra Averstad kraftigt försurad, men sedan 1990-talet har det pågått en återhämtning från försurning i markvattnet i länets skogar, och numera visar indikatorerna för försurning på relativt bra värden. Under de senaste åren har dock återhämtningen avstannat. Vid Blåbärskullen, som tidigare visat bra värden på försurningsstatusen, har de försurningsrelaterade parametrarna till och med försämrats under de senaste åren. Förhöjda nitrathalter i markvattnet förekommer relativt sällan i växande skog, vilket tyder på att skogarna i Värmland ännu inte närmat sig kvävemättnad.

This report is only available in Swedish.

Nedfallet av svavel- och kväveföreningar i Västmanlands län har under lång tid överskridit vad skogsmarken samt sjöar och vattendrag tål. I början av 1990-talet varierade svavelnedfallet i länet från 4 till över 10 kg svavel per hektar och år, med högst nedfall i länets södra delar. Sedan dess har svavelnedfallet minskat kraftigt. Numera ligger svavelnedfallet till skogen i länet på 0,7 kg per hektar och år (som medelvärde för de senaste tre åren). Nedfallet av svavel i de södra delarna av länet har minskat med 90 % sedan 1994, medan det i länets norra delar minskat med mer än 65 % sedan 2002. Även lufthalterna av svaveldioxid har minskat statistiskt säkerställt med cirka 40 % sedan 1997 i länets södra delar.

Som ett resultat av det minskande svavelnedfallet har försurningstillståndet i skogsmarken i Västmanlands läns södra delar förbättrats och markvattnet visar tydliga tecken på återhämtning från försurning. pH och den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet har ökat statistiskt säkerställt, se figur nedan. Ökningen går dock långsamt, och ANC är fortfarande ibland negativt. Vattnet som rinner av från skogsmarken bör ha ett positivt ANC, för att bidra till buffringskapacitet i ytvattnet. Ytterligare återhämtning krävs för att avrinnande vatten ska kunna förse ytvattnet med buffringskapacitet.

Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skogen i länet har beräknats till 2-4 kg kväve per hektar och år under det senaste hydrologiska året (2016/17). Kvävenedfallet minskar endast långsamt och har i länet under lång tid överskridit de kritiska nivåer som antagits främst för att motverka förändringar av biodiversiteten för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Det är endast under de två senaste åren som det totala kvävenedfallet varit lägre än 5 kg/ha och år. Om kvävenedfallet överstiger vad skogsekosystemet kan ta hand om finns det risk för att kväve läcker till bäckar och sjöar. Låga halter av nitrat i markvattnet tyder på att denna risk i nuläget är låg i länet. När det gäller lufthalterna av kvävedioxid har de minskat statistiskt säkerställt med nästan 40 % sedan 1994 i länets södra delar och med 45 % sedan 2004 i länets nordliga delar.

I denna rapport redovisas resultaten från mätningar inom Krondroppsnätet i Västra Götalands län för perioden oktober 2014 till september 2015. Resultaten relateras till tidigare års mätningar. I Västra Götalands län görs mätningar av lufthalter (vid en plats), nedfall på öppet fält (vid två platser) samt av nedfall via krondropp och markvattenkemi (vid fyra platser). Det finns en tendens (nära statistisk signifikans) till ökande nederbördsmängder vid Hensbacka, strax norr om Uddevalla. Den årliga ökningen är i samma storleksordning som SMHI anger att nederbörden i Västra Götaland har ökat för perioden 1991-2011 jämfört med perioden 1961-1990 (10-20%).

Svavelnedfallet var under det hydrologiska året 2014/15 tydligt högre, jämfört med året innan, vid alla mätplatser i länet. Även lufthalterna av SO2 var höga under vintern 2014/15. Under året inträffade två saker av betydelse för svavelhalter och nedfall. Det pågick under hösten/vintern ett stort vulkanutbrott på Island som släppte ut mer svaveldioxid till atmosfären på ett halvår än hela Europas årliga samlade utsläpp. Denna förorenade luft påverkade luftkvaliteten i Sverige. Från 1 januari 2015 sänktes den tillåtna svavelhalten i fartygsbränsle, från tidigare 1 procent till 0,1 procent svavel. Detta borde resulterat i ett minskat svavelnedfall vid kustnära platser i Västra Götaland. Av mätningarna att döma verkar dock påverkan från vulkanen ha övervägt vad gäller det summerade svavelnedfallet i Västra Götalands län under året. Mätningar av lufthalter inom Krondroppsnätet och Luft- och Nederbördskemiska nätet (LNKN) i sydöstra Sverige visar att halterna av svaveldioxid vid två kustnära platser vid Östersjön som medelvärde för 2015 (jan-dec) var cirka 30 % lägre jämfört med motsvarande medelvärde för de tre närmast föregående åren, med stor sannolikhet som ett resultat av minskade svavelutsläpp från sjöfarten på Östersjön.

Det pågår en återhämtning från försurningen i skogsmarken vid vissa platser i länet medan ingen återhämtning sker på andra. Vid Hensbacka visar mätningarna på att markvattnet varit kraftigt försurat, men att det pågår en återhämtning med stigande pH och syraneutraliserande förmåga (ANC) samt minskande halter oorganiskt aluminium. Vid Söstared, strax över länsgränsen i norra Halland, sker inga förändringar i markvattnet som har ett pH som ligger strax över 5, ANC just över noll och halter av oorganiskt aluminium som är förhöjda. För de två senaste åren beräknades det årliga totala nedfallet av oorganiskt kväve till mellan 10 och 15 kg per hektar för Västergötlands län, med det högsta nedfallet i sydväst. Den kritiska belastningen för övergödande kväve som används för Sveriges gran- och tallskogar, 5 kg N per hektar och år, överskreds således kraftigt i hela Västra Götalands län. Halterna av ammonium- och nitratkväve i markvattnet har dock generellt varit relativt låga vid de olika mätplatserna i länet, vilket visar att skogsmarkerna i länet ännu inte nått kvävemättnad.

This report is only available in Swedish.

Lufthalterna av SO2 i länet har generellt minskat under de senaste knappt 20 åren. Halterna av SO2 var under vinterhalvåret 2014/15 dock något högre jämfört med föregående år, sannolikt delvis beroende på ett vulkanutbrott på Island mellan augusti 2014 och februari 2015, se nedan. Medelhalterna av NO2 i luft i länet ligger förhållandevis högt vintertid, men halterna minskar dock över tid både sommar och vinter.

Det finns en tendens till ökande provvolymer för krondropp vid länets mätplatser. SMHI anger att nederbörden i delar av Östergötland har ökat 10-20% för perioden 1991-2011 jämfört med perioden 1961-1990. Ökande nederbördsmängder kan åtminstone till en del förklara ökande krondroppsmängder. Svavelnedfallet i länet har minskat signifikant, från 3-5 kg per hektar i slutet av 1990-talet till 1-2 kg per hektar under de senaste åren. Svavelnedfallet var dock under hydrologiska året 2014/15 högre, jämfört med året innan, vid alla mätplatser i länet samt vid platserna i norra Jönköpings och Kalmar län. Vulkanutbrottet på Island under hösten/ vintern 2014/15 släppte ut mer svaveldioxid till atmosfären på ett halvår än hela Europas årliga samlade utsläpp inklusive sjöfarten. Denna förorenade luft påverkade luftkvaliteten i Sverige. Å andra sidan sänktes från 1 januari 2015 svavelhalterna i fartygsbränsle, från tidigare 1 procent till 0,1 procent svavel. Detta borde resulterat i ett minskat svavelnedfall i södra Sverige. Av mätningarna att döma verkar dock påverkan från vulkanen ha övervägt vad gäller årets summerade svavelnedfall i länet.

Bedömningen av försurningstillståndet i markvattnet i länet visar på att Solltorp, i länets södra del, uppvisar en bättre försurningsstatus än Höka, i länets norra del. Vid Solltorp har pH och den syraneutraliserande förmågan ANC ökat och halterna av oorganiskt aluminium minskat. Vid Höka har dessa värden inte förändrats och ligger, ur försurningshänseende, generellt ganska dåligt till. Som ett medelvärde för de två senaste åren beräknades det årliga totala nedfallet av oorganiskt kväve till mellan 7,5-10 kg per hektar för Östergötlands län, vilket överskrider den kritiska belastningsgränsen för kväve, 5 kg per hektar och år. Även om kvävenedfallet till skogsmarken varit betydande genom åren har det sannolikt ännu inte resulterat i något betydande läckage av nitrat till markvattnet eller avrinningen. Förhöjda nitrathalter i markvattnet kan dock ske till följd av störningar, såsom avverkning, stormskador etc.

This report is only available in Swedish.

I denna rapport utvärderas effekter av stormen Gudrun på 35 ytor inom Krondroppsnätet, framförallt med avseende på kväveutlakningen från skogsmark efter en storm. Resultaten visade på ett tydligt samband mellan stormskadornas omfattning och nitrathalterna i markvattnet, med högre nitrathalter i de ytor som skadades mest. Effekten varierade dock inom samma skadeklass, vilket beror på andra faktorer som till exempel markvegetationen, kvävenedfallet, markvattnets surhetsgrad och beståndets ålder. Uppskalning av resultatet visade att den totala kvävebruttobelastningen till Östersjön och Västerhavet från skogsmark kan öka med ca 8 % till följd av en storm av Gudruns storlek.

En kartläggning av nedfall av kväve och svavel i Norrbottens län, på uppdrag av Länsstyrelsen i Norbottens län.

Kvävenedfallet minskar men är fortfarande över kritisk belastningLufthalterna av kvävedioxid (NO2) i länet var 1,2 µg/m3 under vinterhalvåret 2022/23, medan NO2 under sommarhalvåret 2023 var 0,56 µg/m3. Lufthalterna av ammoniak (NH3) var cirka 0,50 µg/m3 under både sommar- och vinterhalvåret 2022/23. Under det hydrologiska året 2022/23 varierade kvävenedfallet över öppet fält vid länets mätplatser mellan cirka 3,5–4,3 kg oorganiskt kväve per hektar. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Jönköpings län har för det hydrologiska året 2022/23 beräknats till 7,6 kg per hektar. Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige på 5 kg kväve per hektar och år, överskreds därmed i länet under 2022/23. 

Nitrathalterna i markvattnet är generellt låga i ostörd, växande skog i länet, men mätningarna visar på att sporadiskt förhöjda nitrathalter kan förekomma, i synnerhet vid Mellby i länets västra del. Mycket tyder på att avsevärda mängder kväve finns upplagrat i skogsmarken i länet. Detta innebär en risk för att störningar, exempelvis i form av stormskador, insektsangrepp eller avverkning, kan leda till förhöjda nitrathalter i markvattnet och utlakning av kväve till vattendrag och sjöar.Svavelnedfallet har minskat kraftigt, men återhämtningen går långsamtLufthalterna av svaveldioxid (SO2) i länet var 0,35 µg/m3 under vinterhalvåret 2022/23, medan SO2 under sommarhalvåret 2023 var 0,25 µg/m3. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet var det antropogent orsakade svavelnedfallet i länet högt, cirka 6 kg per hektar och år. Under det hydrologiska året 2022/23 var svavelnedfallet i länet avsevärt lägre, runt 0,1–0,2 kg per hektar i krondropp och mellan 0,6–0,9 kg/ha på öppet fält.

Skillnaden mellan resultaten från mätningar av krondropp och nedfall med nederbörden till öppet fält beror, som tidigare nämnts i rapporten, på att svavelnedfallet i vissa områden i landet är så lågt att träden har börjat ta upp svavel direkt i bladen/barren. Att nedfallet i krondroppet är så lågt kan även bero på att klorid används som en markör för havssalt vid beräkning av antropogent svavel. Eftersom trädkronorna i vissa fall kan utsöndra klorid medför detta att den andel sulfat som beräknas komma från havssalt kan överskattas, vilket i sin tur resulterar i ett underskattat antropogent nedfall av svavel mätt som krondropp.

Denna frågeställning är något som för närvarande arbetas på inom Krondroppsnätet.Markvattenkemin i skogsmarken i Jönköpings län visar att återhämtning från försurning av markvattnet pågår, men det går långsamt och markvattnet är fortfarande försurat. pH vid Fagerhult och Mellby har under de senaste åren oftast legat under 5,0, vilket kan anses tyda på en måttlig försurning. Under 2023 varierade den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet i länet mellan -0,14 mekv/l och -0,02 mekv/l. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart högre än noll. Avverkning eller andra störningar som innebär att kväveupptaget till skogsekosystemen minskar, samt havssaltsepisoder som kan orsaka jonbyte och frigörelse av vätejoner, kan leda till temporära surstötar. För att mark och vatten ska återhämta sig från försurning krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att skogen har god status så att kvävet tas upp och inte nitrifieras samt att skogsbrukets försurnings-påverkan hålls på en låg nivå.

På uppdrag av Skånes Luftvårdsförbund genomför IVL Svenska Miljöinstitutet, i samarbete med Lunds universitet, mätningar av lufthalter, atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi i Skåne län inom Krondroppsnätet. Sedan 2022 redovisas även mätningar av lufthalter vid två ytterligare mätplatser finansierade av Länsstyrelsen i Skåne. Skånes Luftvårdsförbund har varit medlem i Krondroppsnätet sedan 1990. I denna rapport redovisas resultaten från mätningarna under det hydrologiska året 2022/23. I rapporten beskrivs försurningsläget och kvävesituationen i Skåne län, baserat på senaste och tidigare års mätningar, och resultaten jämförs med mätningar från andra delar av landet.

I rapporten redovisas även andra aktuella händelser från 2023 som är relevanta ur Krondroppsnätets synvinkel. I Bilaga 1 visas information om länets mätningar och mätplatser.Mätningar av lufthalter, atmosfäriskt nedfall och/eller markvattenkemi bedrivs vid fyra platser med granskog i Skåne län; Hissmossa och Arkelstorp i länets norra delar samt Stenshult och Maryd. Lufthaltsmätningar görs dessutom på två mätplatser, vid Kullaberg och vid Stenshuvud.Svavelnedfallet har minskat kraftigt men återhämtningen går långsamtMinskade emissioner har gjort att både svaveldioxidhalter i luft och svavelnedfall minskat kraftigt. Svavelnedfallet, som 1990 var omkring 20 kg per hektar, var under 2022/23 mellan 0,6 och 2,1 kg per hektar på mätplatserna i Skåne. Responsen i marken är dock långsam. Markvattnet var under 2023 kraftigt försurat, med pH oftast mellan 4,3 och 4,6, och den syraneutraliserande förmågan (ANC) oftast under 0. ANC har ökat signifikant i de långa mätserierna, men ökningen går långsamt och ANC är fortfarande så pass lågt att det inte ger utrymme till någon större pH-höjning. Enbart på en av mätplatserna, Hissmossa, kunde en signifikant pH-höjning påvisas, men pH är fortfarande mycket lågt där, mellan 4,4 och 4,5 under 2023. Detta innebär också att systemen är mycket känsliga för störningar. Havssaltsepisoder kan exempelvis leda till kraftiga surstötar. De stora mängderna kväve i systemet gör även att kraftig nitrifiering kan uppstå vid störningar, i form av stormskador, insektsangrepp, gallring eller avverkning, vilket även det kan leda till kraftiga surstötar.

Kvävenedfallet minskar långsamt och kväveutlakning är ofta förhöjdÄven kväveemissionerna har minskat, men inte lika mycket som för svavel, vilket återspeglas i tidstrenderna för kvävehalter i luft och nedfall av kväve. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve beräknades på en av mätplatserna i Skåne, Västra Torup/Hissmossa, till mellan 15 och 20 kg per hektar och år i början av 2000-talet och har minskat signifikant till strax över 5 kg per hektar och år. Vid den mer utsatta mätplatsen Stenshult, med en betydligt kortare mätserie, från 2010, syns ingen statistiskt signifikant förändring. I Stenshult beräknades det totala nedfallet av oorganiskt kväve till 15 kg per hektar under 2022/23. Vid båda mätplatserna överskrids därmed den kritiska belastningsgränsen för övergödande kväve i skog, 5 kg per hektar och år.Vid samtliga aktiva mätplatser i Skåne har förhöjda nitratkvävehalter i markvattnet förekommit, trots att inga uppenbara störningar skett. I vissa fall har de skett kontinuerligt och i andra fall under någon eller några perioder. Detta tyder på att skogarna är nära kvävemättnad. Det är enbart mätplatser i allra sydligaste Sverige som uppvisar förhöjda nitratkvävehalter i ostörd skog, på övriga mätplatser i Sverige tas allt kväve upp. De stora kvävemängderna i marken gör också att störningar av olika slag, allt från gallringar och mindre stormskador till slutavverkning, kan innebära kraftig nitrifiering och därmed utlakning av nitratkväve. Detta ökar risken för att skogsmarken bidrar till övergödning av ytvatten, och nitrifieringen innebär även surstötar som kan hämma återhämtningen från försurning i ytvatten.

The yearly, total (dry+wet) deposition of inorganic nitrogen (inorg-N) to Norway spruce forests was estimated with afull spatial coverage over Sweden for a twenty-year period, 2001–2020, based on combined measurements with Teflonstring samplers, throughfall deposition and bulk deposition to the open field.

The results were based on a novel methodto apply estimates of the dry deposition based on measurements at a limited number of sites, to a larger number of siteswith only bulk deposition measurements, in turn based on the existence of a strong geographical gradient in the dry depositionof inorg-N from southwest to northeast Sweden. The method should be applicable for other geographical regionswhere gaseous NH3, NO2 and HNO3 are not main drivers of N dry deposition and where geographical gradientsin dry deposition could be defined.

It was shown that Norway spruce forests in south Sweden receive more N from depositionthan has been previously estimated, based onmodelling. Clear time trends were demonstrated for decreased depositionof inorg-N to Norway spruce forests in all parts of Sweden. The decreaseswere somewhat larger thanwhat couldbe expected from the decrease in the reported emissions of inorg-N from Europe. The results emphasize that estimates of the total deposition are necessary in order to map levels and follow the development of N deposition in forests.

Lufthalterna och nedfallet av svavel till den svenska skogen har minskat sedan början av 1990-talet i en takt som följer minskningen av de samlade svavelutsläppen från Europa. Det finns inga tydliga tecken på ett minskande kvävenedfall till den svenska skogen, trots att de samlade utsläppen av oxiderat och reducerat kväve från Europa har minskat 20-40 % under motsvarande tid. Lufthalterna av kvävedioxid har minskat något i södra och mellersta Sverige under samma period medan lufthalterna av ammoniak inte har minskat utan snarare ökar inom några områden. Nedfallet av kväve över öppet fält (våtdepositionen) visar inga tecken på att minska.Kvävenedfallet till skogen, mätt som krondropp, är svårbedömt eftersom kvävets omsättning i trädkronorna gör att uppmätt krondropp skiljer sig från den totala depositionen till skogen. Nedfallet av nitratkväve via krondropp har minskat något i vissa områden sedan början av 1990-talet, men är oförändrat i andra. Lufthalterna av ozon i landsbygdsmiljön över Sverige visar inga tecken på att minska, varken för sommar- eller vinterhalvår. Det pågår en återhämtning från försurning i markvattnet, men det går långsamt och effekterna på pH och ANC är i många fall små eller obefintliga. Det tydligaste tecknet på återhämtning är signifikant minskade svavelhalter i markvattnet på många av ytorna. De försurningsrelaterade parametrarna pH och ANC har ökat signifikant på ett antal ytor i den södra halvan av Sverige under perioden 1997-2008, men har oförändrat låga värden på flertalet ytor, vilket indikerar att många av ytorna i södra Sverige befinner sig i ett tidigt stadium i återhämtningsförloppet. Flera av ytorna med långa tidsserier visar på minskad surhet sedan 1990, men tolkningen försvåras av havssaltsepisoder i början av 90-talet, som lett till en temporär försurning av markvattnet på flera av ytorna. På ytor med mycket låg basmättnad syns oftast inga tecken på minskad försurning. Nitratkvävehalterna i markvattnet har generellt varit låga, med undantag från några ytor framför allt i sydvästra Sverige, där halterna varit förhöjda. Stormen Gudrun i januari 2005 ledde till en ökning av bland annat nitratkvävehalten på flera av ytorna som stormskadades.

Ett viktigt syfte med Krondroppsnätet är att skapa underlag för den regionala och nationella miljömålsuppföljningen. Kombinationen av mätningar och modellering, som Krondroppsnätet bedriver på regional och nationell nivå, ökar förutsättningarna för att ta fram ett bra underlag för regional och nationell miljömålsuppföljning.Krondroppsnätet och angränsande verksamhet kan bidra med uppföljning av miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning genom följande indikatorer:• svavelnedfallet i krondropp i granskog.• kvävenedfallet till granskog modellerat av SMHI med MATCH-Sverige-modellen, där mätningar av krondropp, bulkdeposition samt mätningar med strängprovtagare inom Krondroppsnätet används för löpande jämförelser och kalibrering av modellerat nedfall.• nedfall av försurande ämnen jämfört med kritisk belastning för försurning av skogsmark.• pH i markvattnet.• uttaget av baskatjoner vid skörd och återförd mängd aska jämfört med rotzonens förråd av utbytbara joner, vilket ger en indikation på skogsbrukets försurande effekt.• antropogent försurade sjöar.Krondroppsnätets verksamhet kan även bidra till uppföljning av miljökvalitetsmålet Ingen Övergödning genom följande indikatorer:• kvävenedfallet till granskog (se ovan, samma förslag som under Bara naturlig försurning).• kritisk belastning för kväve (empiriskt och modellerat)• kväveupplagringen till granskog, baserat på beräkningar av kvävebalanser för observationsytor inom Riksinventeringen för skog (RIS).• nitratförekomsten i markvattnet i granskog, baserat på ett klassificeringssystem framtaget inom ramen för Krondroppsnätet.

Nedfallet av kväve från luften mäts dels i nederbörden på öppet fält och dels som krondropp inne i skogen. Krondroppet skall i teorin ge en bättre uppskattning av det samlade kvävenedfallet till skogen, eftersom krondroppet i princip inkluderar både våt- och torrdeposition. För ämnen som t. ex. kväve och baskatjoner (kalium, magnesium och calcium) kompliceras uppskattningen av en interncirkulation inom trädkronorna, vilket inkluderar både upptag och läckage. I dagsläget finns därför ingen bra metod för att beräkna den samlade depositionen av kväve till skogen i Sverige utifrån empiriska mätningar.Torrdepositionen av olika ämnen kan uppskattas genom användandet av surrogatytor, t ex strängprovtagare av teflon, placerade under tak. Natrium används som en biologiskt inert markör för depositionen till skogen. Torrdepositionen av ett specifikt ämne beräknas som kvoten av koncentrationen av ämnet i provet från strängprovtagaren, dividerat med koncentrationen av natrium i strängprovet och multiplicerat med nettokrondroppet för natrium till skogen vid provplatsen. Nettokrondroppet beräknas som nedfallet i krondropp subtraherat med nedfallet på öppet fält. Med hjälp av strängprovtagare samt nedfallsmätningar på öppet fält och i krondropp beräknades den partikelbundna torrdepositionen av sulfat, nitrat och ammonium för 12 platser i landet för perioder om 4-7 år. Parallellt beräknades våtdepositionen av dessa ämnen med hjälp av öppet fält mätningar. Det samlade nedfallet av oorganiskt kväve beräknades till mellan 10 och16 kgN/ha/år för de västra delarna av Götaland, 5- 7 kgN/ha/år för mellersta och östra Götaland samt för Svealand och 1- 2 kgN/ha/år för Norrland. Andelen torrdeposition av totala depositionen av oorganiskt kväve varierade mellan 15 och 33 % för Götaland, 8-19 % för Svealand och 2 till 13 % för Norrland.

Det atmosfäriska nedfallet av baskatjoner mäts dels i nederbörden på öppet fält och dels som krondropp inne i skogen. Krondroppet skall i teorin ge en uppskattning av det samlade nedfallet till skogen, eftersom krondroppet i princip inkluderar både våt- och torrdeposition. För ämnen som t. ex. kväve och de flesta baskatjoner (kalium, magnesium och calcium) kompliceras uppskattningen av en interncirkulation inom trädkronorna, vilket involverar både upptag och läckage. Torrdepositionen av olika ämnen kan uppskattas genom användandet av surrogatytor, t ex strängprovtagare av teflon, placerade under tak. Natrium används som en biologiskt inert markör för depositionen till skogen. Torrdepositionen av ett specifikt ämne beräknas som koncentrationen av ämnet i provet från strängprovtagaren dividerat med koncentrationen av natrium i strängprovet och multiplicerat med nettokrondroppet för natrium till skogen vid provplatsen. Nettokrondroppet beräknas som nedfallet i krondropp subtraherat med nedfallet på öppet fält, korrigerat för en viss torrdeposition till provtagningstrattarna. Med hjälp av strängprovtagare samt nedfallsmätningar på öppet fält och i krondropp beräknades den partikelbundna torrdepositionen av baskatjoner för 12 platser i landet under en period av 8 år. Parallellt beräknades våtdepositionen av dessa ämnen med hjälp av öppet fält mätningar. Det samlade nedfallet av baskatjoner (exkl. natrium) beräknades till 400-900 ekv/ha/år för sydvästra delarna av Götaland, 200-300 ekv/ha/år för mellersta och östra Götaland samt för Svealand och 80-130 ekv/ha/år för Norrland. Andelen torrdeposition av totala depositionen av baskatjoner varierade mellan 30-70 % för sydvästra Götaland, 15-50 % för övriga Götaland och Svealand samt 5-25 % för Norrland.