IVL Svenska Miljöinstitutet

Den här studien har genomförts av IVL Svenska Miljöinstitutet på uppdrag av Naturvårdsverket och undersöker miljöpåverkan av återanvändbara förpackningar för take-away mat och dryck. Rapporten fungerar som underlag till ett Regeringsuppdrag som genomförs av Naturvårdsverket och Livsmedelsverket för att ta fram vägledning och riktlinjer för verksamheter gällande återanvändbara muggar och matlådor (M2021/02087). I den nya förordningen (2021:996) om engångsprodukter, lyfts ökade krav på återanvändning av förpackningar till januari 2024 och även att system ska registreras hos Naturvårdsverket. Där finns även krav på aktörer att informera deras kunder om miljöpåverkan av användning av engångsförpackningar samt om fördelar av minskad förbrukning av dessa. 

Naturvårdsverket har beställt denna studie för att ta framkunskapsunderlag inom miljöpåverkan av flergångsförpackningar för att visa upp fördelar gentemot engångsförpackningar, baserat på hela livscykeln från allt från tillverkning av flergångsförpackningar till flera användningscyklar, och sen avfallshantering. Materialval för muggar som analyserades är fossil plast, biobaserad plast, och stål, och för matlådor fossil plast, biobaserad plast, glas och stål.

En systemanalys (LCA) tillämpades för att svara på följande frågor i studien:

• På vilket sätt (när och hur) medhavda återanvändbara muggar och matlådor bör användas
• Vilka material i återanvändbara muggar och matlådor som bör användas för att uppnå störst miljönytta

Resultatet visar att råvaruutvinningen dominerar för alla materialalternativ, utom för fossil plast där även förbränningen i avfallsskedet har en betydande klimatpåverkan. Om inte hänsyn tas till att glas eller stål kan användas fler gånger än plast blir glas och stål mycket sämre än plast på grund av större vikt och för att stål också har en större klimatpåverkan per kg material vid tillverkningen av materialet. Det studien ändå signalerar är att fossil-baserad plast (i denna studie PP) sannolikt är det sämsta materialet ur klimatsynpunkt, vilket till stor del beror på att när behållaren förr eller senare förbränns så bidrar detta till fossil klimatpåverkan.

Det bio-baserade plast alternativet är bra ur klimatsynpunkt, främst eftersom förbränning av ett bio-baserat material inte bidrar till fossil klimatpåverkan, men också för att tillverkningen av materialet också är lägre även om det där finns en större osäkerhet då de data som använts i den här studien baseras på en LCA publicerad av en enda leverantör. För stålförpackningar har utmaningen i analysen varit dels att försöka göra detta material rättvisa då det kan användas fler gånger än plastmaterialen, men också det som nämnts ovan att det varit svårt att definiera en produktvikt som är representativ i jämförelsen med de andra materialen. Studien visar också att glas (som bara är relaterad till matlådor i denna studie) också är ett bra alternativ, Valet av material har alltså stor betydelse, och det/de material som kan användas flest gånger bör beaktas.

Transporter har relativt liten påverkan totalt sett men transporten till ”användare” syns även om den har lägre påverkan än diskningen. Ju tyngre mugg/låda desto större är påverkan från transporter. Diskningen har betydelse, men är relativt liten jämfört med råmaterialet till muggen/lådan. Icke-centraliserad diskning har inte analyserats men borde ge en lägre påverkan (p.g.a. ingen transport), men eventuellt högre påverkan (p.g.a. lägre effektivitet), och detta skulle möjligen kunna ta ut varandra, men har som sagt inte analyserats. Att ta med egen matlåda eller mugg skulle troligen ha större påverkan från diskning på grund av ineffektiv diskning.

Syftet med detta projekt som är finansierat av Naturvårdsverket, har varit att dels kartlägga vilka hinder och möjligheter som finns för att öka återanvändning av take away-förpackningar för mat och dryck, samt dels utforska vilka policyåtgärder som kan användas för att hantera hindren och öka möjligheterna för en omställning. Rapporten lyfter tretton policyåtgärder som föreslagits av branschföreträdare som i sin helhet ska betraktas som möjliga lösningar för olika problem och typer av aktörer, eftersom ingen helhetslösning finns. Efter en prioritering lyfter rapporten fram fyra förslag, vilka har analyserats ytterligare i en konsekvensanalys: Att använda offentlig upphandling som styrmedel, att göra det dyrare för konsumenter att köpa och använda engångsförpackningar samt att genomföra kommunikationsinsatser riktade till konsumenter är de förslag som flest ser som pådrivande. Även fler tester och pilotförsök skulle ha en betydande effekt för att driva på utvecklingen. 

I projektet Usereuse undersöker IVL Svenska Miljöinstitutet hur system för återanvändning kan skapas, förbättras och skalas upp på olika arenor så att återanvändning blir norm och uppfattas som enklare än nyköp. I denna studie har 15 aktörer tillsammans tagit fram fyra scenarier för hur återanvändning kan komma att fungera 2035 i Sverige: Lätt att göra rätt. Ta hand om kvalitet. Tillgång när det behövs. Gör om och om igen. 

Syftet med scenarierna är att skapa en gemensam karta över möjliga utvecklingar för återanvändning av prylar och att identifiera hinder och potential, risker och åtgärder för att göra lösningar anpassningsbara och mer framtidssäkra. Scenarierna orienterar oss i landskapet av hur användning och konsumtion av saker ser ut 2035 och ger fyra olika svar på frågan: Hur fungerar återanvändning 2035 i Sverige?

Hur mycket bygger framtida lösningar på reglering eller frivillighet? Handlar det mer om att behålla färre saker längre eller att många använder samma saker? Handlar det främst om sakerna eller hur vi använder dem? Hur storskaliga eller småskaliga system kan göra att återanvändnings skalar upp? Hur påverkas det av om vi har ont om eller gott om fritid? Alla scenarierna är normativa och beskriver fyra möjliga framtider som tar oss i riktning mot Munkmodellens planetära och sociala gränser.

Berättelser om var vi är och vart vi ska formar vår syn på världen och påverkar vilka handlingsvägar som vi ser som möjliga. Scenarios är ett transformativt verktyg för att utforska, utveckla och utvärdera våra verksamheter och våra samhällen. I rapporten finns ett verktyg som stöd för den som vill använda scenarierna i relation till sin verksamhet.

Trots att cirkulär byggnation och boendes inkludering i bygg- och renoveringsprocesser studerats mycket var för sig, är kombinationen relativt outforskad. Målet med detta projekt var att se vilka synergier som kunde uppstå för ett allmännyttigt bostadsbolag om man arbetade fram en cirkulärare och mer inkluderade ROT-process.

Utifrån ett tätt samarbete mellan kommun, fastighetsägare, arkitektkontor och forskningsinstitut utforskades vad en cirkulär och inkluderande ROT-process kunde vara. Genom en innovationsprocess som bland annat innefattade kompetenshöjande insatser, workshops, studiebesök, intervjuer, observationer och olika sorters testning, så utvecklades en gemensam förståelse för den nya processen. En prototyp för en cirkulär och inkluderande ROT-process utformades, som kom att kallas CIRA-processen.

Slutsatserna av arbetet blev att det är i de tidiga faserna av ett projekt som cirkulär och inkluderande riktning och strategi måste tas fram. Upphandlingen kommer in tidigare än i en traditionell ROT-process och efter det tar man tillsammans fram nyckeltal och projektmål och utför grundliga inventeringar av den fastigheten projektet gäller. Ytterligare en slutsats är att arbetet behöver göras i partnerskap med alla berörda aktörer, inte minst boende och entreprenörer. I rapporten beskrivs innovationsprocessen och den framtagna CIRA-processen i detalj.

Många innovativa lösningar för hållbar stadsutveckling tas fram i särskilda initiativ och pilotprojekt. Erfarenheter och forskning visar att uppskalning av resultat från piloter är svårt och möter flera hinder. I Hållbarhet blir standard har Stockholm, Göteborg och Malmö, IVL Svenska miljöinstitutet, KTH och Fastighetsägarna Stockholm undersökt detta. Rapporten visar och vägleder hur en arbetsprocess i en kommun eller fastighetsbolag kan stödja uppskalning för en hållbar stadsutveckling.

I våra städer och förorter finns ofta stora parkeringsytor nära husen – asfaltsytor som inte används fullt ut och känns ödsliga och ogästvänliga. Det gäller inte minst i områden där boendes bilinnehav har minskat, kanske till följd av mer kollektivtrafik och bättre cykelvägar. Projektet Från p-plats till samlingsplats startades för att bidra till en omställning till mer hållbara, inkluderande och estetiska livsmiljöer genom att samskapa och testa nya lösningar för att förvandla outnyttjad parkeringsyta till samlingsplatser för de boende. Inom projektet har tre större allmännyttiga fastighetsägare samarbetat med forskare och arkitekter med att utforma lösningar för omvandling av p-ytor till samlingsplatser. De tre omvandlingarna har skett genom ett aktivt involverande boende både i design och fysisk omvandling i: Kortedala i Göteborg, Markbacken i Örebro och Gottsunda i Uppsala.

I den här rapporten beskrivs dels hela processen för de tre omvandlingarna, del listas en del lärdomar som kan vara bra att ta del av för den som vill driva liknande omvandlingar på andra platser. Lärdomarna inkluderar exempelvis:

• Välj en plats där personer rör sig kontinuerligt. Det gör det lätt att hitta dit och känna sig trygg.

• Genomför omvandlingen i nära samverkan med förvaltare som har ansvar för utvecklingen av området och känner närmiljön.

• Dra nytta av andra förändringar också ska ske i området. Då kan platsen få ett framtida användningsområde som arena för dialoger med de boende.

• Planera så dialog och inspel kring utformning kan ges sammanhängande under en kortare tidsperiod och att återkopplingen vid omvandlingen inte dröjer för länge.

• Var tydlig med vilken plats, tid, och hur mycket pengar som kan läggas på platsens omvandling. Då vet de boende inom vilka ramar de kan påverka.

• Nyttja processledare, intern eller extern, med kompetens inom platsledd utveckling och utformningen av sociala platser, för att säkerställa kvalitet.

Denna rapport syftar till att öka förståelsen för vilken roll den fysiska planeringen spelar i att skapa rätt förutsättningar för en växande och hållbar vattenbrukssektor i Sverige. Intervjuer har genomförts med tjänstepersoner på flera kommuner i Bohuslän, tjänstepersoner på länsstyrelsen i Västra Götaland samt odlare. Genomgångar har även gjorts av nationella strategier, planeringsdokument och tillståndsbeslut för extraktiva odlingar. Rapporten kan både läsas som en introduktion till samhällsplaneringens roll för en hållbart växande vattenbrukssektor (med fokus på de första delarna av rapporten), och som en analys av hur dagens planering fungerar för att ge rätt förutsättningar för sektorn (senare delen av rapporten).

Resultaten från arbetet visar på stora svårigheter med att få den kommunala fysiska planeringen och länsstyrelsens tillståndsprocesser att synka med varandra. Även om kommuner tagit fram planeringsdokument för att skapa en proaktiv planering av havet, följer inte den reaktiva tillståndsprövningen den kommunala planeringen. Detta skapar frustration och förvirring för de som söker tillstånd och resulterar i hämmande effekter på sektorn. För att nå målen i nationella handlingsplaner och strategier om att vattenbrukssektorn ska växa behöver därför denna problematik lösas.

För att förbättra den svenska kustzonsplaneringen diskuteras i rapporten tre olika behov att arbeta med framåt. För det första krävs mer samsyn mellan flera aktörer och inom flera frågor. Detta inkluderar till exempel behovet av säkerhetsavstånd till naturvärden, hotade naturtyper (som ålgräs), hur stora ekosystemtjänster som odlingar genererar och hur stora störningarna är på friluftslivet. Samsyn inom dessa centrala frågor är en viktig grund för ökad samverkan mellan aktörerna. För det andra behöver roller och mandat mellan olika myndigheter klargöras och kanske även förändras.

Kommunernas vana att på land kunna ta fram planer som prioriterar mellan intressen och gör ytor exklusiva för vissa typer av aktiviteter/verksamheter verkar inte inom dagens planeringssystem kunna överföras direkt till kustzonsplanering. Trots försök till proaktiv planering där vattenbruket får ytor tilldelade, styrs användandet av havet av tillståndsprocessernas reaktiva utgångspunkt, som inte bygger bedömningarna på den kommunala planeringens utpekanden. För det tredje ser vi stora möjligheter till en bättre planeringsprocess. Utpekade områden för vattenbruk i kommunala planer verkar dåligt förankrade med militären, länsstyrelsen och odlare. En förklaring till detta är att dialogerna som planerna bygger på skedde med branschen för 10 år sedan, samtidigt som det är en ung bransch i ständig förändring.

Rapporten föreslår därför en mer processfokuserad planering som genom forum för ständig dialog skapar samsyn och bättre förståelse för roller och mandat. Detta kan göra det tydligare för odlare, kommuner och tillståndsmyndigheter var i havet vattenbruk bör kunna prioriteras framför andra intressen utan att minska på de värden som finns.

Vattenbruk har i Sverige och EU lyfts fram som hållbar matproduktion med stor potential för framtiden. Denna rapport fokuserar på det extraktiva vattenbruket, vilket innefattar odling av musslor, ostron, alger, sjöpung och andra arter som inte kräver tillförsel av foder eller närsalter. I nuläget är vattenbrukssektorn i Sverige förhållandevis liten, och för att vattenbruk ska bli en bärande del av svensk och europeisk matproduktion behöver vattenbrukssektorn växa.Det finns dock en rad hinder för utveckling av vattenbrukssektorn i Sverige.

Ett betydande hinder är att konkurrensen om lämpliga ytor i havet är hög, vilket kan ge upphov till nya eller fördjupade intressekonflikter. Kustzonsplanering har identifierats som en central åtgärd för att hantera intressekonflikter, men tidigare studier visar att befintliga planer inte har resulterat i en proaktiv styrning av havsanvändningen. För att utveckla kunskapen om de hinder som vattenbrukssektorn står inför fokuserar denna rapport på relationen mellan vattenbruk och andra intressen, och då i synnerhet friluftsliv och båtliv, i och kring havet i Lysekilsområdet. Det handlar mer konkret om att undersöka och förstå hur involverade aktörer ser på intressekonflikten och eventuella möjligheter till samexistens och synergieffekter mellan vattenbruk och andra intressen. Med detta syfte har dokumentstudie av kustzonsplaner och tillståndsärenden samt intervjuer med involverade aktörer genomförts.

Resultatet visar att kommunal kustzonsplanering och tillståndsprövningar av både länsstyrelse och domstol söker hantera och förebygga intressekonflikter genom att geografiskt separera olika intressen som antas vara motstående. Samtidigt framgår det av intervjuerna att intressekonflikten mellan vattenbruk och andra intressen inte uppfattas som omfattande i dagsläget. Detta kan troligen härledas till att vattenbruksverksamheten i det undersökta området fortfarande är relativt småskalig. Det finns dock en viss oro inför att en växande vattenbruksverksamhet riskerar att förändra skärgårdens utseende och kustsamhällenas särprägel på ett negativt sätt. En av utmaningarna består av att vattenbruk skulle kunna göra anspråk på ytor och platser som används av fritidsbåtar, vilket riskerar minska de upplevelsevärden som förknippas med fritidsbåten. Både vattenbruket och båtlivet vill exempelvis nyttja väderskyddade grunda vattenområden för sina respektive aktiviteter. Samtidigt pekar kommunal kustzonplanering och intervjuade aktörer på att värden för båtlivet också är hotade av båtlivet i sig, genom att användandet av, och storleken på, båtar har ökat markant. Vid intervjuerna har det också framkommit att berörda aktörer ser möjligheter till samexistens och synergieffekter med vattenbruk under vissa förutsättningar. Det har exempelvis funnits samarbeten mellan besöksnäring och vattenbruk i området, där båtcharterturer stannat vid odlingar för att informera om verksamheten och ge möjlighet att observera odlingen på nära håll.

Ett annat exempel som lyfts i intervjuerna är att vattenbruk kan ge en begränsning av fritidsbåtstrafiken som skulle kunna medföra att snabbare fritidsbåtar behöver köra långsammare, och att förare till dessa fritidsbåtar skulle behöva planera sin färdväg och visa hänsyn i större utsträckning. Det skulle i sin tur kunna bidra till att reducera vissa konflikter fritidsbåtsanvändande har i relation till andra intressen – t.ex. buller, svall, och otrygghet. Några intervjupersoner har också lyft fram vattenbruk som en möjlighet för kustsamhällen att skapa lokal sysselsättning inom näringar som kan ses som en fortsättning av det kulturarv som det kustnära yrkesfisket utgjort eller bidragit till.Även om undersökningen bygger på få intervjuer kan vissa intressanta slutsatser dras som kan ge underlag för kommande, mer djupgående forskning. En slutsats är att merparten av de intressekonflikter som förknippas med vattenbruk till stor del ligger i framtiden i samband med vattenbrukssektorn växer. För att i möjligaste mån undvika intressekonflikter, och möjliggöra samexistens och synergieffekter, är det viktigt att kustzonsplaneringen utvecklas, och att kopplingen mellan planer och tillståndsprövning stärks.