I Sverige finns cirka 700 000 fastigheter med enskilda avlopp, varav cirka 75 % utgörs av markbaserade anläggningar där det renade avloppsvattnet direkt eller via grundvattnet når ytvattenrecipienter. Syftet med detta projekt har varit: att undersöka om halter av läkemedel och andra kemikalier från enskilda avlopp är detekterbara i en recipient med känd påverkan av enskilda avlopp, att kvantifiera spridning av ett antal substanser av läkemedel från enskilda avlopp samt att undersöka reningseffektivitet i enskilda avlopp avseende läkemedel och andra kemikalier. Projektet har genomförts i samarbete med Södertälje kommun. Provtagning genomfördes i Lillsjön med tillflöden, i Hölö inom Södertälje kommun. Analyser genomfördes av vatten, sediment och biota av ett urval läkemedel- och andra hushållrelaterade kemikalier som perfluoroktansulfonsyra (PFOS) och etylendiamintetraättiksyra (EDTA). Provtagning genomfördes även av läkemedelsubstanser i inkommande och utgående vatten i två markbäddar. I den ena anläggningen tillsattes manuellt (spikades) en känd mängd läkemedelssubstanser och bromid som spårämne. I den andra anläggningen analyserades läkemedelsubstanser som användes av brukarna. Analyser genomfördes även av pH, total fosfor, "biochemical oxygen demand" (BOD) och totalt organiskt kol (TOC) för att kontrollera markbäddarnas funktion. Analyserna av vatten och sediment i Lillsjön uppvisade endast små mängder läkemedelsrester, PFOS och EDTA. Läkemedelsrester påvisades dock i det tillflöde som sammantaget är mest befolkat med enskilda avlopp samt i ett utlopp med utsläpp från Hölö församlingshem, vilket visar att enskilda avlopp bidrar till spridning av läkemedelsrester till miljön. Markbäddarna uppvisade en god reduktion av de femton analyserade läkemedlen och låg generellt sett över den genomsnittliga reduceringsgraden avseende dessa ämnen i fyra stora svenska reningsverk. Undantagen var diklofenak och ketoprofen där reduceringsgraden var betydligt lägre än för de fyra svenska reningsverken. Orsaken tros vara problem att detektera substanserna i ingående avloppsvatten och att reduktionen därmed inte kunde bestämmas på ett rättvisande sätt. Beräkning av total mängd som passerade användare med enskilda avlopp har beräknats baserat på nationell statistik om permanentboende med enskilda avlopp, statistik från Apotekens service avseende försåld mängd och uppmätt reduktion i markbäddarna. Enskilda avlopp står för en betydande del av avloppsflödet i Sverige. Cirka tio gånger större mängder av karbamazepin och diklofenak sprids från enskilda avlopp avseende hela Sverige än från Henriksdals reningsverk i Stockholm. Paracetamol är den substans som står för störst utsläpp enligt beräkningarna, cirka 12 ton år 2010. Reduktion av läkemedelsubstanser i markbaserade anläggningar beror på utformning och skötsel av avloppsanläggningen. God syresättning och lång uppehållstid i markbaserade anläggningar är gynnsamma förutsättningar. Reduktionen sker dock inte i lika hög grad för samtliga substanser och anläggningar som brister i utformningen kan ge utsläpp till vattenmiljön och grundvatten, vilket har noterats i både denna studie och i internationell litteratur. Ytterligare studier behövs för att bestämma om substanserna bryts ner och hur de bryts ner i de enskilda avloppen. Risker med avseende på spridning av läkemedelsrester och andra kemikalier från enskilda avlopp bör undersökas vidare.
Användning av brandskum kan ses som den mest betydande PFAS-källan direkt till miljön ur ett historiskt perspektiv, och fortfarande idag innehåller brandskum per- och polyfluorerade ämnen även om innehållet har modifierats efter PFOS-förbudet 2011. Den sannolikt mest betydande PFAS-källan idag är därför förorenad mark kring de brandövningsplatser där PFAS-innehållande brandskum har använts frekvent under årtionden. De totala historiska och nutida utsläppen till följd av användning av brandskum har inte kunnat kvantifieras, men en grov värsta-falls-uppskattning om hur mycket PFAS som kan ha släppts ut vid brandsläckningsarbeten i samband med olycksbränder gjordes. Med de antaganden som gjordes uppskattades medelutsläppen under från 1998-2011 till ca 45 kg/år (summa 16 PFAS). En grov uppskattning av utsläpp i samband med brandövningar på flygplatser gjordes också, vilket resulterade i uppskattade utsläpp av enbart PFOS motsvarande 25-350 kg/år. Utöver användningen av brandskum har den begränsade tillgängliga information avseende mängder PFAS i varor och produkter inneburit att kvantifieringen av PFAS-flöden från övriga enskilda produktgrupper via avfallsled och vidare till miljö inte varit möjlig. Utifrån användningsområden som identifierats av KEMI (2015) har en kvalitativ bedömning av relevanta avfallsflöden genomförts, vilken visar att de varor och produkter som kan innehålla PFAS med största sannolikhet kommer att skickas till förbränning, hanteras som farligt avfall eller återanvändas alternativt återvinnas. Vid förbränning (vilket också inkluderar det som hanteras som farligt avfall i stor utsträckning) är utsläppen av PFAS till miljön små. Återanvändning innebär att man använder produkten för samma ändamål som den var tänkt och spridningsförfarandet blir då också samma. Vid återvinning ombearbetas materialet så att det kan användas i nya produkter. Vid viss typ av återvinning t.ex. av plaster kan det innebära att PFAS finns kvar i materialet. Den viktigaste transportvägen av PFAS från samhället ut i miljön, utöver den direkta spridningen via brandskum är sannolikt via reningsverken. Där kanaliseras många samlade utsläpp från produkter via hushåll, industrier och via lakvatten, samtidigt som PFAS-förorenat dricksvatten i urbana miljöer kan återcirkulera via reningsverken och därmed transporteras från grundvatten till ytvatten via dricksvattennätet och avloppsreningsverk. Utsläppen av PFAS (15 st) via utgående avloppsvatten från samtliga svenska reningsverk uppskattades till ca 70 kg/år, sett över åren 2006-2013, varav PFOS utgjorde cirka 10 procent. This report is only available in Swedish. English summary is available in the report.
A screening study has been performed concerning Dechlorane Plus (DP). DP is a chlorinated flame retardant that has been used for a long time but has not been noticed as an environmental contaminant until recently. The main reason for its concern is its similarity to other known chloro organic chemicals with adverse effects to the environment. DP was present in air at background locations (Råö, Aspvreten, Pallas) and in higher concentrations in urban air (Stockholm). This supports that DP is capable of long range transport and, as no traditional point sources are known, supposedly emitted from products used in urban areas, such as plastics in electrical insulators. DP was also deposited from the atmosphere. The concentration in air was in the same magnitude as for the brominated diphenyl ether congeners BDE-47 and BDE-99.
IVL and NILU have during 2008/2009 as an assignment from HELCOM, performed a screening study in the eastern Baltic Sea environment on the occurrence of eight of the substances/substance groups identified as hazardous under the Baltic Sea Action Plan. Of the eight substances or substance classes included in the study, six of them were found above LOQ; organic tin compounds, PBDEs, PFAS, nonylphenol, chlorinated paraffins and endosulfan (endosulfan sulphate). Substances that occurred in fish samples from all sampling sites were; TBT, PBDEs (BDE 47 and BDE 100), PFAS (PFOS), chlorinated paraffins (SCCP), and endosulfan (endosulfan sulphate). Additionally, bisphenol A was found in fish from almost all sampling sites. PFAS (PFOS and PFOA), octyphenol and nonylphenol were found in one, one and six water samples, respectively. No obvious differences in concentrations could be seen between the sampling sites classified as background areas and affected areas. Furthermore, no clear general differences between affected sites could be seen. Concentrations found for the different substances were lower or in the same range as previously reported from other areas of the Baltic Sea, thus the eastern Baltic Sea environment does not seem to be more polluted compared to the Baltic Sea in general. For all the substances, except TBT, concentrations found were below reported PNEC values. However, for TBT, concentrations in several fish muscle samples were close to or above the PNEC value estimated for protection of human health considering consumption of fishery products. Additionally, PFOS levels in fish liver exceeded the PNEC value regarding secondary poisoning of predators in six samples, but PFOS levels in fish muscle were not measured in this study.
IVL Svenska Miljöinstitutet har på uppdrag av Naturvårdsverket genomfört en screening avseende rodenticider som används som råttgift. Warfarin, difenacoum, coumatetralyl, bromadiolone, flocoumafen och brodifacoum har bestämts i leverprover från rovfåglar och rävar. Warfarin är ett första generationens antikoagulat och difenacoum, coumatetralyl, brodifacoum och flocoumafen är andra generationens antikoagulat vilka utvecklades på grund av en ökad resistens mot warfarin bland gnagare. Dessa kemikalier kan bioackumuleras och sprids till miljön genom sitt sätt att användas. Exponeringen hos råttor och möss sker genom kontaminerad föda och dess toxiska effekt är att de hämmar vitamin K cykeln i levern och förhindrar att blodet koagulerar och orsakar död genom förblödning. Alla de ämnen som ingår i studien används i Sverige idag och difenacoum, bromadiolone, coumatetralyl och warfarin är de ämnen som förekommer i flest antal produkter (SPIDER 2013). IVL har i en tidigare screeningstudie analyserat råttgifter (Norström et al. 2009). Studien visade att dessa substanser inte är allmänt spridda i miljön men att sekundär förgiftning hos djur som livnärar sig på bland annat råttor och möss var av intresse att studera vidare då ett flertal av antikoagulaten hittades i ett leverprov från en uggla som hade dött på en avfallsdeponi. Syftet med denna studie var att bestämma antikoagulat, vilka är vanligt förekommande i råttgifter, i leverprover från rävar och olika arter av rovfåglar för att se om det finns en eventuell risk för sekundär förgiftning. Prov från tio rävar analyserades och samtliga innehöll minst en av substanserna men mönstret varierade mellan individerna. Bromadiolone detekterades i högst koncentration (< LOQ – 1 100 ng/g v.v) och var också det ämne som hade högst detektionsfrekvens följt av coumatetralyl (< LOQ – 520 ng/g v.v). Warfarin hittades i hälften av individerna (< LOQ – 170 ng/g v.v). Flocoumafen och brodifacoum var under LOQ i samtliga prover. Den sammanlagda koncentrationen av antikoagulanterna varierade mellan 2 och 1 100 ng/g v.v. 20 leverprov från sammanlagt fyra olika arter av rovfåglar analyserades (berguv, kattuggla, tornfalk och hornuggla) och 65% av individerna innehöll rodenticider. Bromadiolone detekterades i högst koncentration (< LOQ – 870 ng/g v.v.) med en detektionsfrekvens på 50 procent. I flera av individerna var bromadiolone det enda ämne som kunde hittas. Difenacoum, coumatetralyl och brodifacoum hittades i 15% av fåglarna medan flocoumafen och warfarin var under LOQ i samtliga prover. 65% av rovfåglarna innehöll minst ett av ämnena. De fyra ämnen som detekterades i rovfåglar i denna studie hittades även i leverprovet från berguv i den tidigare screeningstudien (Norström et al. 2009). Warfarin som är vanligt förekommande i råttgift kunde enbart detekteras i rävar och inte i rovfåglarna. Halterna som hittades i rovfåglar i denna studie kan jämföras med de nivåer som har rapporterats kunna ge toxiska effekter, >100 – 200 ng/g (refererat i Langford et al. 2012). Det har även diskuterats att nivån då toxiska effekter kan uppstå kan vara <100 ng/g, men att det är signifikanta skillnader i känslighet mellan arter. Därför är det svårt att göra någon riskbedömning, men om 100 ng/g antas vara en tröskelnivå för toxiska effekter så kan inte sekundär förgiftning uteslutas för åtminstone en av fåglarna i denna studie.
IVL Swedish Environmental Research Institute has performed a 'Screening Study' of difenacoum and related compounds as an assignment from the Swedish Environmental Protection Agency. Difenacoum is used as a second generation anticoagulant rodenticides (SGAR). It is mainly used to control rodents around buildings and inside transport vehicles. Difenacoum is uptaken via ingestion and acts by disrupting the blood clotting process. In addition to difenacoum, the current study also includes another six substances with similar functions. The overall objectives of the study were to determine the concentrations of the selected substances in the Swedish environment. A sampling programme was developed and 60 samples were included in the study, representing surface water, sediment, fish, soil, in- and effluent water from sewage treatment plants, sludge, storm water, storm water and sludge, and eagle-owl tissues. All of the seven anticoagulant rodenticides were below detection limit in all abiotic samples and in fish. This shows that these substances are not widely distributed in the Swedish environment. However, difenacoum and three of the related compounds (coumatetralyl, bromadiolone and bromadifacoum) were found in three of the eagle-owl individuals. Coumatetralyl and bromadiolone were found in highest levels followed by difenacoum and the liver sampled contained higher concentrations compared to muscle samples. This shows that secondary poisoning of animals feeding on rodents not can be excluded. Additional studies focusing on areas with known usage could reveal if other non-target organisms other than eagle-owls are likely to be exposed to rodenticides. The study also confirms that the liver is the main target for retention of these rodenticdes.Version 2 april 2012
IVL Swedish Environmental Research Institute has performed a 'Screening Study' of IPBC and DBNPA as an assignment from the Swedish Environmental Protection Agency. IPBC belongs to the category preservatives/disinfectants and is used as a fungicide. It is used in the paper and pulp industry to prevent the formation of slime and as a preservative in cosmetics, paints, coatings etc. DBNPA is mostly used to reduce the occurrence of slime forming microorganisms with in the paper and cellulose industry. It is also used a biocide in cooling systems. IPBC is moderately soluble and not very persistent in water, hydrolysis is expected to be main route of dissipation. DBNPA has high water solubility, a short half-life and is rapidly degraded in water by hydrolysis. The overall objectives of the study were to determine the concentrations of IPBC and DBNPA in the Swedish environment. A sampling strategy was developed and the selection was based on the usage pattern of the substances. IPBC was found in air at two paint companies representing point sources and in the centre of Gothenburg, representing an urban diffuse source. In water, IPBC was found in high levels in the influent water at two paint companies and in both the in- and effluent water from three STPs. It was not found in background areas or in urban surface water, storm water and sediment, STP sludge or storm water sludge. The results indicate that if IPBC is being used, there is a possibility for the compound to be distributed to the environment since in can be detected in air and influent and effluent water from the paint industries and in STP waters. However, IPBC does not seem to reach other urban or background areas which may be due to the fact that IPBC is not very persistent in water. DBNPA was found below LOD in all samples.
A screening study has been performed concerning bis(4-Chlorophenyl) sulfone (BCPS). BCPS is a high production volume chemical and is mainly used in the polymer production. It has been detected in biota in several species from the Baltic Sea environment but the source for its detection is unknown. Air, deposition, sediment, fish, effluent and surface were sampled mainly from the Baltic sea region. BCPS was present in all fish samples (perch and herring) and in similar levels as PCB 138 and PCB 153. There was no trend in concentrations between species, country or sampling location. BCPS was detected in all three marine surface samples which may explain the bioaccumulation in biota. It was detected in one air sample in the same magnitude as individual PCB congeners and in one of the WWTP samples. This screening did not clarify the pathways of BCPS to the Baltic Sea. However, the results indicate that distribution is more waterborne rather than airborne
Projektet RE-PATH syftar till att undersöka spridning och effekter av PFAS-ämnen (främst PFOS) från brandskum (AFFF) i området runt Göteborg Landvetter Airport och Stockholm Arlanda Airport. Denna rapport sammanfattar tredje årets mätningar som bekräftar att koncentrationerna av PFOS (perfluoroktansulfonat) fortfarande är förhöjda i vatten och fisk från lokaler i nära anslutning till flygplatsområdena. Det finns ett samband mellan koncentrationen av PFOS i undersökta ytvatten nedströms och avståndet till källan, d.v.s. respektive brandövningsplats. I området nedströms Göteborg Landvetter Airport är halter av PFOS fortsatt höga och späds först ut när vattnet når Västra Ingsjön, dock är halterna fortfarande högre än opåverkade sjöar. Halterna i fisk från Lilla Issjön belägen direkt söder om flygplatsen är många gånger högre jämfört med fisk från Västra Ingsjön. Vid Stockholm Arlanda Airport är PFOS-halten högst i Kättstabäcken, som tillsammans med vatten från Halmjön når Mälaren. Fisken från Halmsjön är kraftigt kontaminerad, jämfört med en närbelägen sjö utanför avrinningsområdet. Även då de förhöjda halterna i Märstaån späds ut i Mälaren innehåller både vatten och fisk förhöjda halter PFOS vid mynningen i Mälaren. Halterna av PFOS i abborre och mört korrelerar med PFOS-koncentrationen i vattnet. Inga skillnader i halter i fisk har kunnat kopplas till kön eller ålder. Bioackumuleringsförsök med sebrafisk och guldfisk visar på upptag av PFOS över gälarna och att ingen utsöndring skedde på den tid försöket pågick.Effektstudier på yngel från åkergroda och abborre visar att fluorfritt brandskum är mindre toxiskt jämfört med fluorinnehållande skum. Kläckningsfrekevensen för naturligt lagd abborrom från de påverkade sjöarna studerades men inga skillnader kunde påvisas jämfört med bakgrundssjöarna.
Projektet RE-PATH syftar till att undersöka effekter och spridning av PFAS-ämnen (främst PFOS) från brandskum (AFFF) i området runt Göteborg Landvetter Airport och Stockholm Arlanda Airport. PFOS (perfluoroktansulfonat) klassas som ett PBT-ämne. Det bryts inte ned i naturen, bioackumuleras i näringskedjan och är giftigt för vattenlevande organismer.Denna rapport sammanfattar andra årets mätningar som bekräftar förra årets resultat att koncentrationerna av PFOS var förhöjda i vatten och fisk från lokaler i nära anslutning till flygplatsområdena. I ytvatten föreligger en stark korrelation mellan PFOS-halt och avståndet till källan som är respektive brandövningsplats och provtagningslokal. Vid Göteborg Landvetter Airport och området nedströms uppmättes höga halter av PFOS i dammarna på flygplatsområdet och koncentrationerna är fortsatt höga längs med avrinningsområdet söderut. Halterna i fisk från Lilla Issjön belägen direkt söder om flygplatsen är många gånger högre jämfört med fisk från Västra Ingsjön som är belägen längre nedströms. Vid Stockholm Arlanda Airport är PFOS-halten i vatten och fisk från Halmsjön kraftigt förhöjd, jämfört med en närbelägen sjö utanför avrinningsområdet. De höga koncentrationerna i vatten från Halmsjön späds ut i Märstaån men halten vid mynningen i Mälaren är fortfarande förhöjd, liksom halterna i fångad fisk. Halterna av PFOS i abborre och mört korrelerar med PFOS-koncentrationen i vattnet. Inga skillnader i halter i fisk har kunnat kopplas till kön eller ålder. Abborrhonor där flera organ har analyserats visar högst anrikning av PFOS i lever och hjärta/blod följt av gälar och gonad, det senare visar på en möjlig utsöndringsväg av PFOS för honor när de leker.Effektstudier på yngel från åkergroda och abborre visar att PFOS-fritt brandskum är något högre toxicitet jämfört med AFFF. Detta indikerar att det är andra komponenter i skummet som ger det största bidraget till den uppmätta toxiciteten mot vattenlevande organismer. PFAS-ämnen förekommer i för låg halt i AFFF för att bidra till en betydande toxicitet.
Projektet RE-PATH syftar till att undersöka spridning och effekter av PFAS-ämnen (främst PFOS) från brandskum (AFFF) i området runt Göteborg Landvetter Airport och Stockholm Arlanda Airport. I denna rapport sammanfattas fjärde årets mätningar som bekräftar att koncentrationerna av PFOS (perfluoroktansulfonat) fortfarande är förhöjda i vatten och fisk från lokaler i nära anslutning till flygplatsområdena. Det finns ett samband mellan koncentrationen av PFOS i undersökta ytvatten nedströms och avståndet till respektive brandövningsplats. I området nedströms Göteborg Landvetter Airport är halter av PFOS fortsatt höga och späds först ut när vattnet når Västra Ingsjön. Halterna är dock fortfarande högre än i opåverkade sjöar vilket också gäller fisken i denna sjö. Av vattendragen vid Stockholm Arlanda Airport är PFOS-halten högst i Kättstabäcken, som tillsammans med vatten från Halmsjön når Mälaren. Fisken från Halmsjön är kraftigt kontaminerad, jämfört med en närbelägen sjö utanför avrinningsområdet. Uppskattningar baserade på flödesmätningar vid Broby F samt uppmätta PFOS-halter visar att det i genomsnitt rinner ut cirka 2 kg PFOS årligen från flygplatsområdet som så småningom kan nå Mälaren. En dynamisk massbalansmodell har använts för att beräkna hur lång tid det tar för mark och vatten på Arlandaområdet att nå bakgrundsnivåer av PFOS om inga saneringsåtgärder införs. Arbetet har bland annat inneburit att uppskatta vattenflödena inom området och hur de är kopplade till varandra samt att beräkna den totala mängd PFOS som tillförts marken historiskt. Resultaten visar att minst 38 kg PFOS har använts genom tiderna och den största kvarvarande mängden PFOS ligger lagrad i marken men det finns även kvar i grundvattnet. I Halmsjön finns den huvudsakliga andelen PFOS i vattenmassan. Modellen simulerar att med dagens minskningstakt kommer det ta ca 60 år för Halmsjön att nå bakgrundsnivåer.
Due to the historical usage of aqueous film forming foams (AFFF) which contained per- and polyfluorinated alkylated substances (PFAS) at fire drills at Göteborg Landvetter Airport and Stockholm Arlanda Airport, elevated PFAS concentrations were found in surface waters and fish in the vicinity of these airports. As a result of these findings, Swedavia Swedish Airport and IVL Swedish Environmental Research Institute Ltd IVL initiated the co-financed project Risks and Effects of the dispersion of PFAS on Aquatic, Terrestrial and Human Populations in the vicinity of international airports (RE-PATH) to study the long-term consequences of the releases of PFAS from firefighting training sites. Since the project start in 2009, about 700 samples have been collected and analysed for their PFAS content. Toxicity tests have been performed to investigate potential influence of PFAS on reproduction, immobility and hatching frequency. The sediment-water balance has been studied to elucidate whether the PFAS accumulated in sediments contributes substantially to the water concentrations. The bioaccumulation and depletion potential was studied in goldfish, zebrafish and in crayfish. Furthermore, the load of perfluorooctane sulfonate (PFOS) to Lake Mälaren was estimated and compared to releases via other sources. A mass balance model was developed to investigate the distribution and the rate of decline of PFOS-levels in the environment around Stockholm Arlanda Airport. In this final report, the results from 2009 to 2014 are summarised. More details on methods and results are given in individual reports and publications (Woldegiorgis et al., 2010, Norström et al., 2011, Norström& Viktor, 2012, Norström et al., 2013, Ahrens et al., 2015). The main conclusions from the project are: Firefighting training sites are significant point sources contributing to the environmental contamination of PFAS in Sweden. Individual firefighting training sites contribute only by a small fraction of the total load of PFAS to the Swedish environment, but can locally cause elevated concentrations of PFOS in fish and water by up to a factor of 100, in comparison to reference areas. Den här rapporten finns endast på engelska. Svensk sammanfattning finns i rapporten.
As an assignment from the Swedish EPA, IVL has during 2008/2009 performed a 'Screening Study' of glutaraldehyde. In addition, formaldehyde and acetaldehyde were also measured. In Sweden the major usage of glutaraldehyde is as a slimicide in the paper and pulp industry. The compound is also used as a disinfectant in hospitals, as a biocide for water treatment in water recirculating systems and off-shore operations, in the petroleum industry, in the live stock and aquaculture industries, as a fixative in histology, as hardener in x-ray film processing, for tanning of leather, and also in cosmetics. The compund has high water solubility, is reactive and is of low persistence. It is not expected to accumulate in soil, sediment or biota. Thus in the environment, water is the compartment that may be of concern. In previous studies, glutaraldehyde has been found in air and effluent water sampled at hospitals, and in water from pulp and paper industry. A sampling program was developed based on usage pattern, chemical properties and fate, and results from previous studies. It included samples from the vicinity of potential point sources, samples representing diffuse emission pathways, and samples from background areas. Glutaraldehyde could only be found in samples associated with the identified point sources related to the usage of the compound, i.e. in effluent water from a paper mill and in air and effluent water from an hospital. It could however not be found in samples from potential point sources representing the end of product life cycles, i.e. air and water from recycling companies or leachate water from a landfill. Further, it could not be found in samples representing diffuse sources or background areas. Glutaraldehyde may thus affect the environment at the site of usage, but the results indicate a low potential for dispersal in the environment. Concentrations found were below toxicity values found in the literature. Thus, all together glutaraldehyde does not appear to pose a risk to the environment.
IVL Swedish Environmental Research Institute has made an assessment of the need for follow-up of Swedish national screening studies performed during the years 2007-2012. Defined tasks were to select approximately 25 substances for risk evaluation and to identity if there is a need for a more in-depth evaluation for any of these substances, and to select approximately 8 screening studies where there are needs for follow-up studies. Forty screening studies were performed during the selected time period and the total number of screened substances amounted to 540 individual chemical substances, groups of substances and metals. Substances not prioritized for risk evaluation were: classical well known substances ( e.g . PCBs, dioxins, metals) and their metabolites; substances with low detection frequency in biotic < 50%; substances listed on as a priority substance within the Water Framework Directive (WFD) and substances treated as a group rather than as individuals ( e.g . unintentionally produced substances). Finally 22 substances remained for risk evaluation. Two brominated flame retardants (HBB and PBEB), two UV-filters (OTNE and AC) and one benzotriazole (UV 327) were suggested to be considered for an in depth evaluation. The screening studies not recommended for follow-up were: studies where a follow-up already had been done; studies concerning priority substances in the WFD; studies where the authors concluded that the substances do not pose a risk or that no issues remain at present; studies where follow-up studies, research projects and/or literature reviews are ongoing, and studies where method development is ongoing or needed before further screening can be performed. Six studies were not prioritized for a new screening but need to be considered further. Finally, the studies selected to be prioritized for further screening included the following substances; UV-filters, pharmaceuticals, fragrances, benzothiazoles and benzotriazoles, platinum group metals, organophosphate esters, metabolites of PAHs and phthalates in urine, and antioxidants and their degradation products.
Inom ramen för projektet RE-PATH har en omfattande provtagning genomförts under höst och vår 2009 i närområdet till Landvetter respektive Arlanda flygplats. Vatten, sediment och olika typer av biotaprover (företrädelsevis fisk) har insamlats, karterats och analyserats med avseende på PFAS (främst PFOS och PFOA). De kemiska analyserna visar att PFOS och PFOA som läckt ut till närmiljön från brandövningsplatser där brandskummet AFFF använts fortfarande finns kvar i sådana mängder att halter i vatten, sediment och fisk är förhöjda jämfört med bakgrundslokaler. I L:a Issjön och Issjöbäcken är halterna av PFOS mycket förhöjda i både ytvatten och fisk. I Västra Ingsjön sker en utspädning halterna av PFOS och PFOA, och vid vidare transport mot havet via Kungsbackaån ligger halterna av PFOS och PFOA i paritet med bakgrundshalterna då Kungsbackaån passerar Lindome. I Halmsjön (som avvattnar stora delar av Arlanda flygplats) är halterna av PFOS mycket förhöjda i både ytvatten och fisk. Från sjöns utlopp via Märstaån sker en viss utspädning men de halter som uppmäts vid mynningen i Mälaren är också förhöjda jämfört med Botele udd och Görväln, där bakgrunds-koncentrationer uppmätts. Sedimentkärnor insamlade i anslutning till Märstaåns utlopp visar att PFOS detekteras i sedimentskikt som härrör ifrån sent 1960-tal. I projektet har även ett antal olika effektstudier företagits på Åkergroda (Rana arvalis). Ekotoxikologiska immobiliseringstester visar att grodyngel påverkas av brandskummet AFFF även i mycket utspädd form. Nybefruktad grodrom insamlad i ett opåverkat bakgrundsområde kläcktes och utvecklades helt normalt i närvaro av sediment från V:a Ingsjön och Halmsjön. Sediment från Lilla Issjöbäcken (nära brandövningsplatsen på Landvetter) påverkade kläckningen hos grodrommen signifikant vid jämförelse med sediment från Sandsjön som är referensområdet.