IVL Swedish Environmental Research Institute

Efter en pandemi präglad av distans och digitalisering blev programperioden 2022–2024 en tid för återhämtning – men också nystart. Klustret träffades fysiskt igen, samarbetet växte och kommunikationen fick ett rejält lyft då en kommunikatör tillsattes. Nya digitala format som webbinarier och kortrapporter växte fram och bidrog till ett större genomslag för forskningen. Samtidigt har forskningsverksamheten inom digitala tvillingar, mikroföroreningar, PFAS, och processoptimering fortsatt att leverera praktiska resultat till VA-branschen. Genom stärkt samverkan mellan akademi och VA-organisationer samt bredare kunskapsöverföring, kliver klustret nu in i nästa programperiod starkare än någonsin.

På uppdrag av LKAB driver IVL tre mätstationer för vattenföringsmätningar och två mätstationer för sjönivåmätningar i Luossajokis avrinningsområde. Den första stationen togs i drift 2015 och mätningarna är en del av LKAB:s egenkontroll. Denna årsrapport beskriver mätdata, mätmetoder och beräknad vattenföring fram till och med 2024-12-31. Sjövattennivån i Yli Lombolo var generellt lägre under 2024 jämfört med åren 2020–2022 men jämförbar med de låga nivåerna under 2023. Månadsmedelvärdena under 2024 var fortsatt 5–8 cm lägre än perioden före september 2022. Vattennivåerna under september till december 2024 var jämförbara med samma period under 2022 och 2023. Vid Ala Lombolos inlopp varierade vattenföringen mellan slutet av maj 2024 och början av oktober mellan 13 l/s och 32 l/s.

Månadsmedelvattenföringen under 2024 var jämförbar med tidigare år, och de lägre flödena i maj har att göra med att de höga vårflodsflödena redan hade passerat när mätinstrumentet installerades i slutet av maj. Sjövattennivån i Ala Lombolo varierade under 2024 mellan 496,03 och 496,33 m i RH2000, vilket är jämförbart med tidigare år. Medelvattennivån för respektive månad under 2024 skiljde sig med ±2 cm jämfört med motsvarande månad 2023, förutom januari och september som år 2024 låg 5 cm respektive 4 cm lägre än under 2023. Vid Ala Lombolos utlopp var under 2024 den högsta vattenföringen 235 l/s och den lägsta vattenföringen 5 l/s. Vårfloden i slutet av maj 2024 var lägre än de fyra föregående åren, och inga större flödestoppar inträffade under sommaren. Månadsmedelvattenföringen i augusti och september 2024 är de lägsta värdena som registrerats sedan stationen startade 2015. Vid Flygfältsvägen var vårflödet 2024 som högst 2 489 l/s, vilket är lägre än vårfloden 2023 men högre än 2021 och 2022. Den lägsta beräknade vattenföringen under 2024 under isfria perioder var 78 l/s. Månadsmedelvattenföringen mellan maj och juli var högre 2024 jämfört med 2023, men lägre jämfört med 2022.

This report presents the final phase of the project “Hundred Percent Renewable – How Many Percent Sustainable?”, funded by the Swedish Energy Agency. The background to the project is the increased focus on a 100% renewable electricity system in Sweden and Europe, as well as the growing pressure on organizations to understand and influence sustainability impacts across their value chains. The project builds on previous work applying the SDG Impact Assessment Tool and reviewing six major sustainability frameworks relevant to the Swedish context. Insights from earlier parts of the project have informed the design of the tool, which integrates concepts from the UN Sustainable Development Goals, Doughnut Economics, Planetary Boundaries, and the EU Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD).

The aim has been to develop user-friendly tool for assessing the sustainability of renewable electricity technologies—specifically solar PV, wind power, and hydropower - in a holistic, actionable, and transparent way. The tool is designed to provide a structured evaluation method for both environmental and socio-economic sustainability risks across the life cycle of renewable energy systems. The methodology divides the energy system into upstream, core, and downstream phases and evaluates 19 sustainability dimensions—8 ecological and 11 social/socio-economic. The resulting Excel-based tool is developed to be easily accessible yet comprehensive in the sense that it enables the user to work through all sustainability dimensions and obtain an overview of necessary next steps in ensuring sustainability in all parts of the value chain. The tool uses a qualitative, matrix-based scoring system that enables users to assess both the risk of negative impacts and their own organizational agency in influencing these outcomes.

The report (as well as the tool) includes life cycle overviews, system descriptions and material analyses of renewable electricity technologies, based on literature and life cycle data. Highlighting key materials and possible key sustainability risks such as use of critical raw materials, these overviews are meant to assist the reader/tool user in risk assessment of their specific project. The transition to renewable energy is essential for meeting global climate targets, and technologies like wind, solar and hydro power play a central role in this shift. Yet while the environmental rationale is relatively clear, the social and political dimensions of the transition are equally critical. Expanding renewable power capacity without careful consideration of sustainability impacts across the full life cycle risks replicating the same patterns of exploitation and inequality that define the fossil fuel economy. This underscores the need for robust, transparent assessment tools to guide more just and sustainable energy transitions. The concluding discussion reflects on this and on methodological challenges—such as the limited availability of social LCAs—and the potential for future improvements, including broader application of multi-criteria decision analysis. The tool is intended to complement, not replace, existing assessment methods and to support a more holistic decision-making process in the energy transition which still allows for a prioritization of action in the sustainability endeavors of organizations across the energy sector.

Krondroppsnätets årliga rapport 2025 är en gemensam nationell rapport med målsättningen att ge en aktuell bild av situationen vad gäller försurning och övergödning i Sveriges skogsmark. Resultaten presenteras i form av kartor och diagram för luftföroreningshalter, atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi för det hydrologiska året 2023/24. Utöver resultaten redovisas även andra relaterade projekt, aktuella nyheter och notiser samt nya vetenskapliga publikationer, som är relevanta ur Krondroppsnätets synvinkel. Det hydrologiska året 2023/24 präglades av många kraftiga väderhändelser i Sverige med allt från stormar och rekordkyla till extremvärme.

Nedfallet över Sverige beror till stor del på långväga transporterade luftföroreningar. Utsläppen av svavel från EU-länderna (EU27+UK) har minskat med 84 procent mellan 2001 och 2022, och från enbart Sverige med 64 % under samma period. Resultaten från Krondroppsnätets mätningar visar att nedfallet över hela Sverige har minskat med 73 procent för svavel under perioden 2001/02–2023/24. Svavelnedfallet till skog var lägre än 1 kg S/ha i stora delar av landet under det hydrologiska året 2023/24 (se kartan till vänster). Som högst uppmättes 2–4 kg S/ha i krondroppet i Blekinge och södra Skåne under 2023/24. Trots den kraftiga minskningen av svavelnedfallet bedömer 15 län i Sverige att miljömålet Bara naturlig försurning inte kommer att uppnås till år 2030. Endast 6 av 21 län bedömer att utvecklingen i miljön, gällande miljömålet, är positiv. På många platser i landet är både mark och vatten fortfarande försurade. För att ytterligare minska utsläppen av försurande ämnen krävs fortsatta insatser både nationellt och internationellt. Enligt flera län är fortsatt kalkning den viktigaste åtgärden för att återställa livskraften i försurade sjöar och vattendrag. Mätningarna av markvattenkemin inom Krondroppsnätet visar att försurningen fortfarande är utbredd, särskilt i södra Sverige, där markvattnets pH ofta är under 5 och ANC (syraneutraliserande förmåga) negativ. Höga halter av toxiskt aluminium uppmäts på vissa platser som Ottenby och Stenshult. Detta beror på att återhämtningen är en långsam process, eftersom påfyllnaden av baskatjoner genom vittring och atmosfärisk deposition sker mycket långsamt, och att flera faktorer, utöver svavelnedfall, bidrar till försurningen av skogsmark och vattenmiljöer. Ett exempel är kvävenedfall, som kan orsaka försurning när eventuellt överskott av kväve börjar läcka ner under rotzonen. Skogsmarkens återhämtning begränsas dessutom av skogsbrukets påverkan.

Skogsbruket bidrar till försurning genom trädens upptag av näringsämnen, vilket leder till att sura joner frigörs som kompensation. När biomassa skördas och förs bort från skogsekosystemet blir försurningen dessutom permanent. Det ökade behovet av biobränsle har lett till ett ökat uttag av hela träd, så kallat helträdsutnyttjande, vilket i sin tur bromsar återhämtningen. De flesta län rapporterar att återförsel av aska för att motverka detta sker i mycket liten omfattning. Lufthalterna av kvävedioxid (NO₂) och ammoniak (NH₃) har generellt minskat över tid, vilket speglar minskade utsläpp från transporter, industri och jordbruk. NO₂-halterna har minskat statistiskt signifikant vid flertalet mätstationer, särskilt i södra Sverige. NH₃-halterna visar mindre tydliga trender och påverkas starkt av lokala förhållanden såsom exempelvis jordbruksverksamhet. Utsläppen av kväve (NOx+NHy) från EU-länderna (EU27+UK) har minskat med 35 procent mellan 2001-2022, och från enbart Sverige med 30 % under samma period. Det totala kvävenedfallet (torr- och våtdeposition) över Sverige har minskat med 39 % sedan början av 2000-talet. Högst kvävenedfall förekommer i södra Götaland, särskilt Skåne, Halland och Blekinge. I kartan till höger visas det totala kvävenedfallet till barrskog under det hydrologiska året 2023/24. Det totala kvävenedfallet till barrskog ingår som en indikator till miljömålet Ingen övergödning. Vid den årliga regionala utvärderingen 2024 av miljömålet Ingen övergödning bedömde 18 av 21 län att målet inte kommer att uppnås till år 2030.

Endast 2 av 21 län bedömer att utvecklingen i miljön, med avseende på detta mål, är positiv. Mätningarna inom Krondroppsnätet visar att nedfallet av kväve i nästan hela Götaland och i de sydvästra delarna av Svealand under 2023/24 överskred den kritiska belastningsgräns som Sverige har antagit som målvärde för att förhindra förändringar i markvegetationens sammansättning, 5 kg N/ha/år. Som högst var det totala kvävenedfallet strax under 20 kg N/ha i Skåne under 2023/24. På de flesta skogsytor i Sverige är halten av kväve i markvattnet låg. I södra Sverige, särskilt i de sydligaste delarna, har man dock uppmätt förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet även i ostörda skogsområden – ett tecken på att marken är kvävemättad och att skogens förmåga att ta upp kväve överskrids. Exempel på sådana platser är Ottenby och Stenshult. Kväveläckage uppstår generellt framför allt efter skogsavverkning eller andra typer av störningar.

Vätgas beskrivs som en central komponent i omställningen till ett hållbart energisystem. Västerbotten i Sverige, med sina rika resurser av förnybar energi från vind- och vattenkraft, har goda förutsättningar att producera grön vätgas. Regionens behov av fossilfria energibärare växer i takt med elektrifiering och industrins klimatomställning, vilket gör vätgas till en potentiell lösning för att minska utsläpp från energiintensiva sektorer som metallindustrin och tunga transporter.

Rapporten syftar till att ge en samlad bild av vätgasens potential i Västerbotten, med fokus på produktion, lagring, distribution och användning av vätgas och dess biprodukter värme och syrgas. Genom att kartlägga regionens specifika förutsättningar och utvärdera möjliga framtidsscenarier, belyses de tekniska, miljömässiga och ekonomiska utmaningar samt möjligheter för vätgasproduktion och -användning. Studien baseras på litteraturstudier, intervjuer och workshops med regionala aktörer, samt en kvantitativ och kvalitativ analys av scenarier för vätgasproduktion i norra Sverige. Resultaten visar att inget enskilt scenario framstår som tydligt fördelaktigt när det gäller miljömässiga, sociala eller ekonomiska aspekter. I stället erbjuder varje scenario olika utvecklingsvägar, var och en med sina specifika fördelar och utmaningar.

Centrala faktorer som påverkar vätgasens roll i Västerbotten inkluderar elpriser, efterfrågan på vätgas, teknologisk utveckling, industriell symbios samt tillgång till en kustnära pipeline för export. För att realisera regionens vätgaspotential krävs strategisk planering och ett holistiskt angreppssätt som omfattar teknik, infrastruktur, markanvändning och social acceptans. För att stödja denna utveckling är tydliga styrmedel och långsiktiga regelverk på nationell nivå avgörande. Dessa kan skapa ett stabilt ramverk och ökad förutsägbarhet för både regionala och externa aktörer som överväger investeringar i området. På regional nivå krävs samordning mellan offentliga aktörer, näringsliv, akademi och andra intressenter för att stärka den tekniska kompetensen och möjliggöra synergier. Sammanfattningsvis kan utvecklingen av vätgas i Västerbotten ta flera olika vägar där varje väg formas av specifika förutsättningar och avvägningar. För att uppnå dess potential krävs både stark regional samverkan och tydliga, långsiktiga riktlinjer på nationell nivå.

The purpose of this study has been to examine how municipal officials and politicians in the municipalities of the Västra Götaland Region (VGR) view the situation regarding car parking in their municipalities, and whether, and if so how, the governance and regulation of car parking is considered and applied as a climate policy instrument. As part of VGR’s work with Climate 2030, a number of "climate pledges" have been formulated that municipalities can adopt. One of these climate pledges specifically concerns the use of a climate-oriented parking plan/policy, so that the municipality carries out annual measures related to parking. Examples include enabling shared use of parking facilities, prioritizing visitor and commercial parking in central areas over other types of parking, ensuring that on-street parking is not subsidized compared to parking garages, enabling flexible parking requirements with incentives for carpooling, or decoupling parking costs from apartment rents. A survey was conducted among municipal officials in 32 of VGR’s 49 municipalities regarding their parking policies and climate commitments. 10 of these have adopted the climate pledge about parking as above.

The results show that small municipalities generally do not perceive major problems related to parking and car traffic and rarely use fees to regulate parking. Instead, time limits and pricing are used to improve parking availability and reduce long-term on-street parking. Larger municipalities, with over 10,000 inhabitants, do have parking strategies, but primarily aimed at managing urban space rather than reducing car traffic or emissions levels. As a follow-up to the survey, interviews were conducted with politicians in three VGR municipalities with 10,000 inhabitants or more. The main conclusions from these interviews are that parking fees and supply are generally not seen primarily as climate policy instruments. Municipalities do use car parking as a tool with time restrictions, and sometimes also parking fees in central urban areas but with the aim to manage urban space and facilitate parking access for visitors, rather than to mitigate climate impact.

This report takes a starting point from EU’s need to produce significant volumes of carbon removals by the year 2040, 2050 and beyond. According to the EU Commission, approximately 350 – 400 Mt carbon removals will be needed in 2040 and 450 Mt in 2050, whereof 49-75 Mt permanent removals, Bioenergy Carbon Capture and Storage (BECCS), and Direct Air Carbon Capture and Storage (DACCS) will be needed to 2040 and 125 Mt in 2050. There are almost no incentives to produce permanent removals in the EU today and several studies have analyzed how certain removals can be included in the EU ETS. The EU commission shall investigate before 31 July 2026 if and how credits representing carbon removals can be integrated in the EU ETS while safeguarding that such removals do not offset necessary emission reductions. This report investigates the pros and cons of including removals in the EU ETS and offers an alternative approach, the establishment of a separate removals targets and trading system which is not linked to the EU ETS. We also propose how the EU ETS can have enough allowances to balance residual emissions without delaying emission reductions.

Med glädje och stolthet presenterar vi denna jubileumsskrift för att fira Krondroppsnätets 40-åriga verksamhet. Under fyra decennier har Krondroppsnätet, som drivs av IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet, spelat en viktig roll i Sveriges regionala och nationella miljöövervakning genom att kartlägga atmosfäriskt nedfall av luftföroreningar och utvärdera deras effekter på skogsmarken. I samband med vårt 30-årsjubileum visade vi bland annat hur Krondroppsnätet dokumenterat den kraftiga minskningen av svavelnedfallet över Sverige, en miljöpolitisk framgång. Samtidigt identifierades fortsatta utmaningar, särskilt kopplade till kvävenedfallet och markens långsamma återhämtning från försurningen.

Tio år senare är dessa frågor fortfarande aktuella, samtidigt som nya frågor och perspektiv har tillkommit. Krondroppsnätet har utvecklats och fördjupat samarbeten med forskare, myndigheter och internationella aktörer för att ge en mer detaljerad bild av hur luftföroreningar påverkar Sveriges skogsmark. Den nära kopplingen till forskning säkerställer att resultaten från mätningarna inom Krondroppsnätet analyseras och tolkas så korrekt som möjligt, vilket i sin tur stärker både miljöövervakningen och beslutsunderlaget för framtida åtgärder. Denna jubileumsskrift sammanfattar viktiga resultat och insikter från fyra decenniers mätningar inom Krondroppsnätet och visar på styrkor som kan användas för att möta framtidens miljöutmaningar. Vi hoppas att den inspirerar till fortsatt engagemang för att skydda och bevara våra skogar för kommande generationer.

This study assesses the environmental impacts of using online-based reuse, rental, and repair services for clothing in Sweden over the course of one year, compared to not using these services. Using three life cycle assessment case studies – each centred around a fictional user – the study considers climate impact, water deprivation, and primary energy use. For each case study, we study the consequences of using the service: the environmental impact of the service as such (transports, packaging, etc.) and the reduced environmental impact of avoiding new clothing purchases. The case studies were informed by user interviews and literature data. Key findings: - Reuse and repair: Both services led to clear environmental benefits. Reuse reduced climate impact by ~80 kg CO₂ eq. (about 25% of the average Swede’s annual clothing-related impact), while repair saved ~37 kg CO₂ eq. (11%) and cut water-deprivation impact by about 15%. - Rental: The environmental benefit of the rental service was less certain. Most of the benefits of avoided new clothing purchases were offset by the impacts from using the service, especially the impact from production and waste treatment of packaging. The results suggest that while all three services can reduce environmental impact, reuse and repair offer more reliable and substantial benefits. The environmental benefits of rental services to a higher extent relies on the specific service and how it is used: to what extent the rented garments are used and replaces new clothing purchases, and the efficient use of packaging. The study thereby highlights the importance of ensuring that rental services complement rather than replace more impactful circular strategies like reuse and repair. Future research on reuse, rental, and repair services for clothing should account for key factors identified in the present study, like logistics, replacement rates and packaging, and try to generate more primary data (e.g., on replacement rates).

This report was commissioned by Humana Lt, a textile sorting centre that sources used textiles from various European markets. Humana Lt is part of a larger corporate group engaged in the manual sorting and resale of second-hand clothing in both Europe and Africa, including operations in Kenya through Baltic Textile Trading (BTT). This case study maps the value chain of post-consumer textiles collected in Sweden and how they are traded, sorted, and quality assured through the group’s companies in Lithuania, Oman, and Kenya, until the second-hand clothing reaches the Kenyan mitumba market. In addition to presenting how textiles are collected and prepared for export from Sweden, the report places the findings within the EU Strategy for Sustainable and Circular Textiles, which prioritises reuse over recycling and incineration. It also shows how second-hand clothing gains new life in Kenya as part of a circular economy.

The findings reveal a demand-driven, quality-focused, and commercially structured trade, with Kenyan consumer preferences influencing sorting processes upstream in the value chain. The textile sorting centres in Lithuania and Oman apply specialised expertise to sort over 400 garment categories, increasing value at each stage. In Kenya, mitumba is widely seen as an affordable and attractive choice across social groups. The mitumba market offers a significant opportunity to extend the life of used clothing from the EU, used textiles that may otherwise be treated as waste and in risk being incinerated. This case provides valuable insights into how value creation and international trade can be structured to support reuse within a circular textile economy.

Denna rapport undersökte interaktioner mellan sjömatsproducenter och andra aktörer inom den blå ekonomin i Sverige. Syftet med studien var att kartlägga positiva och negativa interaktioner mellan sjömatsproducenter och andra verksamheter. Metoden inkluderade en enkät till primärproducenter av sjömat, kompletterande intervjuer och informationsinsamling. Inom sjömatssektorn upplever kustfisket flest negativa interaktioner med skyddade områden, vindkraft och tung industri. Positiva interaktioner finns med turism. Insjöfisket betonar negativa interaktioner med militära intressen, sportfiske och tung industri, medan positiva interaktioner finns inom den egna sektorn. Marint vattenbruk upplever negativa interaktioner med skyddade områden och kommersiell sjöfart, och positiva interaktioner finns med andra vattenbruk. Alla respondenter i intervjuer och enkätsvar ser fler konflikter än positiva synergier i interaktioner med andra aktörer inom den blå ekonomin.

De största konflikterna är med skyddade områden och vindkraft samt för kustfisket konkurrens från säl och skarv. De få positiva synergier som identifierades är med turism, som kan vara kunder till sjömatsproducenter, och industriell symbios, där industrier kan tillhandahålla spillvärme och reningskapacitet till landbaserad fiskodling. Framtida utmaningar och möjligheter handlar i stort om ökande konkurrens om fysiska ytor och påverkan från andra verksamheter. För att utveckla den svenska primärproduktionen av sjömat är det mycket viktigt att hitta lösningar på konflikter mellan olika verksamheter, både inom samma bransch och med andra näringar, för att främja hållbar tillväxt inom sjömatssektorn, där flera näringar som kustfisket nu ser negativt på branschens framtid. Studien påvisar behov av djupare analyser rörande specifika konflikter och synergier samt kvantifiering av riskernas påverkan på primärproduktionen för en hållbar utveckling av den blå ekonomin i Sverige. Projektet har finansierats av Blå mat – centrum för framtidens sjömat, som finansieras av Formas (diarienummer 2020-02834) och Västra Götalandsregionen (diarienummer RUN 2020-00352)

This report summarizes the results from the project EXIT – external costs, policy instruments and cost-effective measures for sustainable shipping. We assess the impact on society of emissions from shipping using external costs. Policy instruments for sustainable shipping are analyzed for cost efficiency from a ship-owner's perspective. We also discuss how policy analysis and external costs can be combined in scenarios analyzing the impact of shipping in future years. We assess how various pressures from shipping degrade marine ecosystems, air quality, and human welfare. This framework enables the quantification of the societal damage costs of shipping by linking environmental degradation to human welfare losses. The framework is based on the DAPSIR (Drivers, Pressures, State, Impact, and Response) approach, which structures the pressures from different emission sources in shipping to evaluate their environmental impact and translate these effects into human welfare losses.

Additionally, it incorporates Life Cycle Impact Assessment (LCIA) to compare the impacts of different emissions in different impact categories and finally assess the monetary costs of shipping-related environmental degradation. A main focus has been on estimating emissions of hazardous substances from shipping and the impact category marine ecotoxicity. The external costs are calculated for all large merchant ships (>5 000 GT) that operate in European waters and quantified for marine ecotoxicity and human health. Global efforts to reduce GHG emissions from shipping are analyzed. They are primarily driven by the International Maritime Organization (IMO). The IMO 2023 GHG Strategy aims for net-zero GHG emissions from international shipping by or around 2050. Midterm-measures to reach the IMO ambitions are under discussion and include a technical element and an economic element. The two major policy measures on European level with a potential impact on Swedish GHG emissions from shipping are the EU Emissions Trading System (ETS) and the FuelEU Maritime. EU ETS has been extended to cover CO₂ emissions from large ships entering EU ports. FuelEU Maritime Regulation mandates the gradual uptake of renewable and low-carbon fuels and the use of onshore power supply in ports from 2030 onwards.