IVL Svenska Miljöinstitutet

Den här rapporten är resultatet av ett uppdrag IVL Svenska Miljöinstitutet utfört åt Energimyndigheten. Inom ramen för uppdraget har vi analyserat marknadsutvecklingen för lastbilar som omfattas av det svenska inköpsstödet Klimatpremien. Vi har även analyserat hur detta inköpsstöd kan utvecklas för att bättre bidra till premiens sitt syfte vilket är att bidra till en introduktion av utsläppsfria respektive gasdrivna lastbilar samt till minskade utsläpp av växthusgaser. Som underlag för analysen har vi genomfört intervjuer med 19 företag och organisationer, gått igenom relevant litteratur samt analyserat statistik över nyregistreringar och fordon i trafik.

Inledningsvis presenteras vår marknadsanalys av fordon och tekniker som kan få stöd av Klimatpremien eller på annat sätt bidra till premiens syfte. Därefter presenteras våra analyser av hur Klimatpremien bidrar till marknadsutvecklingen idag samt möjliga utvecklingsområden. I analysen visar vi: • att försäljningen av tunga ellastbilar går framåt samtidigt som försäljningsnivåerna fortsatt är låga och trösklarna att investera i ellastbilar är höga. Klimatpremien är därför viktig för att sänka merkostnaderna med investeringen, • att så kallade ”tunga lätta ellastbilar” som väger 4,25 ton men kan köras på b-körkort ökar i popularitet inom transportbranschen, men att det fortfarande finns trösklar för många åkerier att investera även i dessa fordon, • att gasfordon generellt är en mer etablerad teknik än ellastbilar men att utebliven skattebefrielse för flytande biogas (LBG) skapar en betydande sårbarhet. Klimatpremien bidrar därför med viss stabilitet, även om den viktigaste åtgärden vore att återställa skattebefrielsen för all LBG, • att det kommer dröja flera år innan vätgasfordon (antingen med bränsleceller eller vätgasförbränning) lanseras i full skala på den europeiska marknaden. Mindre produktionsserier väntas dock lanseras inom kort, varför bägge teknikerna bör kunna ges stöd från klimatpremien (idag gäller detta bara bränslecellsfordon), • att teknikutveckling av släp kan stödja elektrifieringen t ex genom att släpet utrustas med en egen eldriven drivlina (”e-trailers”), att kylsläp utrustas med egna batterier och eldrivet kylaggregat, och att släp anpassas för att bättre motsvara eldragbilars viktbegränsningar.

Vi lämnar också 6 konkreta rekommendationer om möjlig utveckling av stödet: 1) Förkorta de långa handläggningstiderna på Energimyndigheten då de skapar oro och bromsar omställningen 2) Bevara stödet tills marknaden för ellastbilar är mogen och tekniken är etablerad i flera segment 3) Fortsätt ge stöd till 4,25-tonsfordon, men undvik att konkurrens uppstår med tunga ellastbilar (exempelvis genom en tidigare utfasning än för tunga ellastbilar) 4) Avvakta med utfasning av stöd till gaslastbilar 5) Överväg att utvidga stödet till ny släpteknik som stödjer elektrifieringen 6) Säkerställ att alla utsläppsfria tunga fordon kan beviljas stöd, vilket idag inte gäller vätgasförbränningsfordon

Denna studie har genomförts i samverkan mellan IVL Svenska Miljöinstitutet, Sveriges Allmännytta och Kommuninvest som en del av det större samverkansprojektet ‘Vetenskapliga klimatmål och klimatfärdplan för bostadsbolag’. Syftet har varit att utveckla förslag på finansieringsform som ger incitament till att allmännyttiga bostadsbolag på bred front, målmedvetet och effektivt arbetar med att sänka klimatpåverkan från hela värdekedjan, både i nyproduktion och i det befintliga beståndet. Studien syftar därmed till att stödja bostadsföretagens klimatomställning i linje med Allmännyttans klimatinitiativ.

Studien belyser hur allmännyttiga bostadsbolag och kreditinstitut interagerar i övergången mot grön finansiering. Trots att gröna och hållbarhetslänkade lån blivit centrala verktyg för att styra bygg- och fastighetssektorn mot ökad hållbarhet, har relationerna mellan dessa aktörer tidigare varit otillräckligt klarlagda. Genom att analysera deras intresse, motiv och upplevda hinder belyser studien vilka faktorer som påverkar implementeringen av grön finansiering i praktiken och barriärer som kan bromsa utvecklingen. Studien bygger på en kombination av litteraturstudier, en workshop med aktörer från bostadssektorn samt semistrukturerade intervjuer med bostadsbolag och en bank.

Fokus har legat på två huvudsakliga finansieringsformer: gröna lån och hållbarhetslänkade lån. Gröna lån öronmärks för specifika klimat- eller miljöprojekt, medan hållbarhetslänkade lån kopplas till övergripande hållbarhetsmål i hela verksamheten, och villkoren justeras utifrån prestation mot dessa mål. Workshopens diskussioner visade att bostadsbolagen efterfrågar enklare och mer standardiserade processer för ansökan och uppföljning av gröna lån, och att dessa i högre grad bör harmoniseras med gällande regelverk såsom CSRD och EU:s taxonomi. Det framkom också att nuvarande ekonomiska incitament, som t.ex. ränterabatter, ofta är för låga för att väga upp för den ökade administrativa bördan. Ett återkommande förslag var därför en trappstegsmodell där bättre klimatprestationer belönas med större ekonomiska incitament. Intervjuerna förstärkte bilden från workshopen. Bostadsbolagen upplever i dagsläget att hållbar finansiering innebär höga administrativa kostnader, med tveksam ekonomisk avkastning. Gröna lån lyfts särskilt fram som ett välfungerande verktyg för avgränsade projekt, medan hållbarhetslänkade lån kan spela en strategisk roll i mer övergripande hållbarhetsarbete, trots att de kräver mer avancerad uppföljning. Studien rekommenderar att förenkla processerna kring grön finansiering, linjera lånevillkor med befintliga rapporteringskrav, samt att öka användandet avhållbarhetslänkade lånealternativ för bostadsbolag, som ett strategiskt komplement till det befintliga gröna finansieringsramverket.

Syftet med omvärldsanalysen har varit att identifiera drivkrafter, tekniska lösningar och hållbara affärsmodeller som är relevanta för etablering och utveckling av Eko-Industriella Parker (EIP), både i Sverige och internationellt. Särskilt fokus har lagts på vattenresurser och hantering, med målet att uppdatera kunskapsläget kring framgångsfaktorer och utmaningar inom området.

Det huvudsakliga målet har varit att stödja Umeå Eko-Industrial Park (UEIP) i att formulera en strategisk inriktning för industriell symbios, baserad på lärdomar från etablerade exempel och anpassad till de specifika förutsättningarna i norra Sverige, såsom kallt klimat, god tillgång till förnybar energi, långa logistikkedjor och behovet av resilient infrastruktur. Den strategiska inriktningen tar även hänsyn till ambitionen att attrahera nya aktörer till industriklustret på UEIP, särskilt företag verksamma inom bioekonomi, cirkulära materialflöden och teknologier för grön omställning, vilka kan bidra till ett integrerat och hållbart industriellt ekosystem. Omvärldsanalysen omfattade ett flertal nationella och internationella exempel på industriell symbios och hållbar utveckling. Med utgångspunkt i dessa fallstudier, samt projektgruppens samlade erfarenheter, utvecklades ett koncept för en modern EIP med särskilt fokus på hållbar och cirkulär vattenhantering. Konceptet bygger på synergier mellan olika aktörer som etableras inom området, där resursdelning och samverkan kring vattenflöden utgör centrala komponenter i parkens symbiosstrategi.

Implementering av framtaget koncept på UEIP kommer att kräva olika förändringar och utvecklas genom både stegvis och radikal innovation. För att vattensymbiosen ska kunna realiseras på UEIP behöver en detaljerad kartläggning av varje aktörs vattenbehov och vattenflöden genomföras. Detta bör integreras som en naturlig del av etableringsprocessen inom EIP. Information om exempelvis vattenkvalitet, kvantitet och temperatur måste tydliggöras, både för inkommande och utgående vatten, för att det ska vara möjligt att identifiera matchningar och synergier mellan olika aktörer. Framtida insatser bör ta ett helhetsgrepp där teknik, affärsmodeller, reglering och aktörssamverkan utvecklas parallellt för att skapa ett hållbart och framtidssäkrat vattenhanteringssystem.

The Swedish MASiP project presents a multidisciplinary evaluation of the Mobile Automated Spiral Intelligent Pipe (MASiP), a novel technology for hydrogen transport. The study assesses its feasibility for deployment in Sweden through a case study of the planned 170 km Letsi-Luleå hydrogen pipeline, part of Nordion Energy’s Nordic Hydrogen Route. The assessment combines technical, economic, environmental, regulatory, and risk analyses to guide the implementation of MASiP under Swedish conditions. Close communication and information shared by the technology provider Sustainable Pipeline Systems made it possible to understand the technology a perform the assessment. Hydrogen transport infrastructure is key to Sweden’s 2045 net-zero goal.

MASiP replaces conventional welded steel pipelines with an on-site manufactured composite pipe combining a polymer liner, steel layers, coatings, and integrated fibre-optic monitoring. The techno-economic evaluation of the case study found that MASiP could reduce investment costs by around 29% and achieve a 25% lower levelized cost of transport (0.4 EUR/tH₂-km) compared with conventional pipelines. Lower pressure drop due to the smoother HDPE surface may also reduce compressor requirements. The environmental assessment of the case study indicates that there could be potential benefits, with greenhouse gas emissions during construction being up to 57% lower than conventional pipelines when fossil steel is used and up to 79% lower with green steel. The reduction is primarily due to on-site manufacturing, less steel usage, and minimized transport. Overall emissions from the MASiP system were estimated at 18.3 kg CO₂e per tonne of transported hydrogen, 40–55% lower than conventional systems. An implementation plan outlines the steps to bring MASiP from Technology Readiness Level (TRL) 7 to 9.

The plan identifies key technical, market, and regulatory risks and proposes mitigation through pilot testing under Swedish conditions, stakeholder collaboration, and early regulatory engagement. In conclusion, the MASiP technology demonstrates possible advantages in cost, safety, and environmental performance and could play a central role in Sweden’s emerging hydrogen network. However, further full-scale validation, regulatory adaptation, and strategic partnerships are required to achieve commercial deployment.

Den här rapporten är en svensk sammanfattning av två delstudier om flotationskemikalier vid svenska gruvor som genomförts inom Naturvårdsverkets screeningprogram. Mellan 2022 och 2025 omfattade projektet dels en litteraturgenomgång av vanligt förekommande flotationskemikalier och deras potentiella miljöpåverkan, och dels en empirisk undersökning av kemikaliekoncentrationer nedströms fyra sulfidmalmsgruvor. Litteraturstudien visar att särskilt xantater används i stor omfattning och har dokumenterade toxiska effekter, medan kunskapen om andra kemikalier och produkter, såsom Atrac, Danafloat, MagnaFloc, eterdiaminer och fosforsyraestrar, är begränsad. De främsta kunskapsluckorna rör eventuella långtidseffekter och risk för subletal toxicitet gentemot högre organismer, temperaturberoende nedbrytning och utspädningsförhållanden i naturliga vattendrag.

Fältundersökningen inkluderade även en utveckling av analysmetoder för xantater och tionkarbamater, vilket möjliggjorde detektion av låga koncentrationer. Fältprovtagningen 2024–2025 visade att xantater och/eller tionkarbamater förekom nedströms samtliga studerade gruvor, i 34 av 85 prover, med halter mellan 0,2 och 250 µg/L. Mer än 70 % av analyssvaren låg under 10 µg/L, nivåer som understiger majoriteten av rapporterade toxicitetsdata för vattenlevande organismer. Det ekotoxikologiska underlaget är dock mycket varierande, och fältprovtagningen omfattade endast momentana mätningar i ytvatten. För en robust miljöriskbedömning krävs därför längre mätserier, studier av eventuella kroniskt toxiska effekter samt analyser av synergier mellan flotationskemikalier och metaller.

Sustainability has gained increasing attention for corporate strategies in recent years. Transport services are major sources of greenhouse gas emissions and often make up a large part of companies Scope 3 emissions. Consequently, companies buying transport services face growing pressure to reduce the climate impact of their freight transport activities. . Freight transport emissions are the results of long-term strategies, short-term tactical decisions, and everyday operational choices. Hence, the way transport services are planned and procured play a role in reducing emissions. But making real progress is not easy. It requires more than setting climate goals, it demands changes in how transport services are managed, procured, and integrated into broader supply chains.

Moreover, the changes required demand interaction and collaboration among firms embedded in the business networks where the transport activities occur. Despite growing awareness, freight transport emissions are still often seen as “someone else’s problem”, typically that of transport providers. But this approach is no longer sufficient as transport buyers are now facing rising expectations from all sides. Governments are tightening regulations on carbon reporting and fuel use, and customers, especially large retailers, manufacturers, and public sector buyers, are demanding lower-emission deliveries. To meet these expectations, transport buyers must navigate a complex set of internal and external challenges. Internally, they need to align transport procurement practices with operational objectives and strategies, including climate goals.

Additionally, because transport buyers do not operate in isolation but are embedded in a broader business network, any adaptations to their operations must reflect interaction and interdependencies with actors such as transport providers, customers, and other supply chain partners. Taken together, these developments underscore the need for transport buyers to combine internal alignment with strengthened collaboration across the wider business network. Only by integrating climate considerations into both organizational practices and inter-organizational relationships can companies translate sustainability ambitions into concrete reductions in freight transport emissions.

IVL Svenska Miljöinstitutet har på uppdrag av Naturvårdsverket genomfört en studie om kritiska råmaterial (CRM) med fokus på industrins efterfrågan samt på återvinning och möjligheter att öka återvinningen ur askor från avfalls- och slamförbränning. Studien bygger på befintlig kunskap, litteratur och statistik samt projektgruppens expertis, kompletterat med intervjuer och samråd i en extern referensgrupp med industrirepresentanter. Genom kartläggning och analys identifierades dels vilka CRM som är mest relevanta att återvinna utifrån efterfrågan, dels sammanställdes kunskap om CRM i askor och hinder för ökad återvinning. Dessutom bedömdes styrmedel och åtgärder för att främja återvinning av CRM ur askor.

Den nuvarande efterfrågan på CRM i Sverige återspeglar landets industriella profil. Stål- och verkstadsindustrin driver behovet av legeringsmetaller som mangan, nickel, krom, molybden, volfram, niob och vanadin, liksom processinsatsvaror som exempelvis grafit. Fordonsindustrin och den framväxande batterisektorn ökar efterfrågan på litium, kobolt, grafit, nickel, mangan och sällsynta jordartsmetaller. Elektronik- och telekomsektorn har behov av bland annat gallium, indium och tantal, medan kemiindustrin och jordbruket kräver fosfor, fluorerade material och antimon. Samtidigt saknas inhemsk utvinning och förädling för många av dessa råmaterial i Sverige, vilket gör landet beroende av import. I Sverige är återvinningsgraden för kritiska och strategiska metaller generellt låg eller obefintlig, med undantag för främst aluminium och koppar. CRM i askor från förbränning har identifierats som en potentiell sekundär råvarukälla.

En kartläggning av avfallsförbränningsaska visar att en del CRM återfinns i halter eller kemiska former som kan vara relevanta för återvinning såsom aluminium, antimon, arsenik, fosfor, koppar, nickel samt vissa legeringsmetaller som kobolt, mangan och kiselmetall. Dessa ämnen härrör till stor del från material som borde ha sorterats ut för återvinning och inte hamnat i avfallsförbränningen, till exempel metallskrot, plast (innehållande spår av antimon), batterier och elektronikavfall. Metallåtervinning ur bottenaskan är tekniskt möjlig och görs redan idag i stor utsträckning. Befintlig teknik skulle kunna effektiviseras och användas vid fler anläggningar för att höja återvinningen. Nackdelen är dock att om uttaget av metall ökas för mycket kan restaskans egenskaper försämras så att den inte längre kan användas som konstruktionsmaterial. Detta skulle medföra ökade kostnader för deponering, för utan avsättning skulle deponering vara enda möjlighet för restaskan.

Idag återvinns inga kritiska material ur flygaska från avfallsförbränning. Det finns visserligen anläggningar som återvinner vissa metaller ur flygaskan såsom zink och vissa metallsalter, men de inkluderar inga CRM. Det finns potential att utvinna flera CRM, men detta har hittills enbart testats i laboratorieskala i Sverige. Att implementera sådana processer skulle kräva kemikalier och ytterligare processteg, vilket ökar behandlingskostnaderna. Fosfor är det dominerande kritiska ämnet relevant för återvinnig ur askan från monoförbränning av avloppsslam. Fosfor kan återvinnas genom att laka slamaskan med syra, varvid en stor del av fosforinnehållet och även en del aluminium kan återvinnas i en form som ersätter jungfruliga råvaror. Däremot kan flygaskan från slamförbränning innehålla förhöjda tungmetallhalter, vilket innebär extra komplikationer och kostnader om även den fraktionen ska utnyttjas.

Studien betonar behovet av styrmedel för att öka återvinning av kritiska och strategiska råmaterial ur askor. För bottenaskan från avfallsförbränning pekas två huvudsakliga åtgärdsinriktningar ut. Antingen reglerande krav i form a v skärpt tillsyn och uppdaterad tillämpning av bästa tillgängliga teknik för resurseffektiv askhantering, eller ekonomiska incitament i form av offentligt stöd kopplat till mängden återvunnet material (en så kallad materialåtervinningspremie). Båda syftar till att optimera utsorteringen av metaller ur bottenaska utan att restmaterialets hantering behöver ändras. Vidare föreslås satsningar på teknikutveckling – riktade forsknings- och innovationsstöd – för att utveckla och testa nya metoder som kan återvinna värdefulla ämnen ur bottenaska samt ur flygaska från avfallsförbränning. För aska från avloppsslam föreslås inga nationella styrmedel. Där är det lämpligare att verka på EU-nivå samt att ha ett bredare perspektiv, där fokus bör ligga på nyttiggörandet av fosforn ur avloppsslammet och inte begränsa det till återvinning enbart genom förbränning.

Gotland har genom ett regeringsuppdrag till Energimyndigheten pekats ut som ett pilotområde för att driva på omställningen till ett hållbart energisystem. Ett av målen från färdplanen som Energimyndigheten har rapporterat inom Energipilot Gotland är att vid 2030 ha ett effektivt och fossilfritt energisystem med lokal produktion från olika förnybara energikällor, som kan fungera oberoende av varandra och av import.  I ljuset av denna utstakade riktning kommer restvärme in som en möjlighet till både förbättrad effektivitet i energisystemet och som möjlighet att koppla samman systemen för el och värme med industrisektorn. Dessutom står Gotland inför stora förändringar, med ökat elbehov till koldioxidinfångning vid cementproduktionen, flera planer på sol- och vindkraftsparker och etableringar av nya restvärmegenererande industrier.

Denna rapport sammanfattar resultaten av projektet Got Heat - Spillvärmeutnyttjande för en hållbar värmesektor på Gotland, finansierat av Energimyndigheten. Fyra scenarier som spänner upp en stor variation av utveckling för energisystem och industri på Gotland har analyserat (BAU – baseras på dagens situation, men inkluderar beslutade förändringar såsom förstärkt fastlandskabel och koldioxidinfångning vid cementproduktionen; FHVY – storskalig havsbaserad vindkraft byggs i kombination med ny elintensiv industri; IK – samma som FHVY men utan fastlandskabel; IC – som BAU men utan cementindustri). Baserat på resultat från tekno-ekonomiska scenariooptimering, ses att elsektorn förväntas möta en över en fördubbling av det totala elbehovet på Gotland i de scenarier där cementproduktionen i Slite finns kvar (BAU, FHVY, IK), på grund av introduktion av koldioxidinfångning.

Om havsbaserad vindkraft byggs ut i kombination med att ny industri etableras kan elbehovet närmare fyrdubblas (FHVY, IK). I basscenariot (BAU) möts den ökade efterfrågan främst med ökad import från fastlandet, en markant utbyggnad av solceller samt landbaserad vindkraft. Med storskalig havsbaserad vindkraft (FHVY) exporteras en stor mängd el till fastlandet, och landbaserad vindkraft fasas ut. Ett scenario utan fastlandskabel (IK) kombinerar havsbaserad vindkraft med lokal användning och kompletteras med solceller och en biodieselgenerator. Ett scenario utan cementproduktion (IC) leder däremot till minskat elbehov och ingen ny kraftproduktion. Marginalkostnaderna för elproduktion varierar kraftigt mellan scenarierna beroende på elförsörjningen och investeringarna. Detta påverkar om de optimala teknikvalen för värmeförsörjningen att bli mer eller mindre elberoende. Värmesektorn präglas av minskat värmebehov i hushåll och lokaler över tid.

I scenarier med havsbaserad vindkraft (FHVY och IK) tillkommer värmebehov från växthus nära restvärmekällor. Användningen av värmepumpar är utbredd i dessa scenarier, medan pelletspannor dominerar där vindkraft till havs saknas. Fjärrvärmeexpansion sker främst i tätbebyggda områden och gynnas av tillgång till el från havsbaserad vindkraft. Biobaserade värmepannor fasas gradvis ut och ersätts av värmepumpar som utnyttjar havsvattnets värme samt andra källor beroende på scenario. I de scenarier där cementindustrin finns kvar och särskilt då ny elintensiv industri etableras blir restvärmeutnyttjande en central del av värmesystemet och används via fjärrvärmenät i Visby och Slite.

Det finns dock stora mängder tillgänglig restvärme som inte används, eftersom användningen begränsas av höga ledningskostnader och ojämn tillgång. Istället blir värmepumpar som nyttjar havsvatten ekonomiskt fördelaktiga. Analysen av samarbetsfrågor för utnyttjande av restvärme visar att för att möjliggöra ett större utnyttjande av industriell restvärme och kyla krävs att flera riskfaktorer hanteras genom en kombination av tekniska, regulatoriska och organisatoriska lösningar. Nyckeln ligger i att skapa förutsättningar för långsiktigt hållbara samarbeten och investeringar som balanserar målkonflikter.

De fyra scenarierna skiljer sig åt beträffande hållbarhetsaspekter. I basscenariot (BAU) är markanspråken en utmaning med risker för negativ miljöpåverkan och social acceptans, medan det finns potential för lokala samarbeten och en ökad attraktivitet kopplad till klimatneutral energiförsörjning. Scenariot med havsbaserad vindkraft (FHVY) medför både möjligheter och utmaningar, såsom ökad industriell utveckling, lokal kunskapsuppbyggnad och sysselsättning men också risker för låg social acceptans och minskad attraktionskraft för turism och boende. Minskat markanspråk och bidrag till global uppvärmning kompenseras av en större miljöpåverkan från användningen av resurser och mineraler. För scenariot utan fastlandskabel (IK) nås inte samma miljöfördelar för den globala uppvärmningen, samtidigt som potentialen för ökad sysselsättning är stor, och scenariot utan cementproduktion (IC) har minst negativ miljöpåverkan men innebär betydande förändringar i det lokala näringslivet. Alla scenarier innebär att olika hållbarhetsaspekter och utmaningar behöver hanteras för att potentialen ska realiseras.

This report provides a comprehensive analysis of the emerging market for hydrogen derivatives for maritime applications in the Baltic Sea Region, conducted within the Interreg H2Deri@BSP project. Based on an extensive literature review, policy analysis, mapping of nearly 300 hydrogen-related projects, and broad stakeholder engagement, it assesses current and future demand, production potential, infrastructure readiness, and regulatory conditions across eight Baltic Sea countries.

The analysis shows that while momentum toward renewable maritime fuels is increasing, hydrogen derivatives, such as electroammonia, electromethanol, and renewable hydrogen, remain in an early stage of development. If all announced projects were realised, regional production could exceed 330 TWh beyond 2030. However, with expected realisation rates of 7–25%, only 14–50 TWh is likely to be available by 2030. Production is concentrated in Denmark, Germany, Finland, and Sweden, while several ports are beginning to plan for bunkering and storage of renewable fuels.

Both established bunkering hubs and ports located near planned production sites may play key roles in the future bunkering landscape. Stakeholders across the region view electrofuels as essential for long-term decarbonisation but identify high costs, investment risks, weak regulatory signals, and uncertain offtake markets as major barriers. Achieving large-scale deployment will require stronger global, EU and national policy frameworks, streamlined permitting, and risk-sharing mechanisms such as contracts for difference and long-term offtake guarantees. Enhanced cross-border cooperation, including hydrogen corridors and shared port infrastructure, will also be crucial for efficient scale-up.

This report describes the development and implementation of an innovative contact-free sensor technology, Turbinator, for measuring turbidity and water levels in utility networks, particularly in stormwater wells. The development began in 2017 and underwent testing and improvements during the 2020–2024 period to meet the needs of Swedish water utility organizations. The project's objective was to create a cost-effective, maintenance-free solution for monitoring utility networks.

The technology is based on AI and computer vision to analyze laser reflections in water. Data from a development well and field tests in Stockholm, Gothenburg, and Malmö were utilized to develop and evaluate the technology. The results showed that the technology has the potential to emulate reference sensors with an average deviation of 13.6%, while tests confirmed a battery lifespan of up to three years under optimal conditions. Challenges were identified, however, particularly related to moisture and camera quality in the field. Suggestions for improvement include more robust hardware and optimized algorithms. The technology’s applications can reduce manual inspections, enhance maintenance planning, and detect pollutants, supporting a more sustainable and digitalized water management system. Further research is recommended to address technical limitations and explore new market opportunities, such as monitoring at construction sites and small-scale utility facilities.

This report presents a screening study commissioned by the Swedish Environmental Protection Agency to assess the occurrence and concentration of flotation chemicals downstream of sulfide mining operations in Sweden. Flotation chemicals, particularly xanthates and carbamates, are widely used in ore processing and may pose ecological risks if released into the environment via effluent from tailings ponds.

The project developed and validated a robust analytical method using solid-phase extraction and LC-MS/MS to detect five target compounds at low concentrations. Sampling was conducted at four mining sites during fall 2024 to spring 2025. In total, 85 analyses were made on surface water samples collected under variable hydrological conditions, with 34 analyses showing detectable levels.

Detected concentrations ranged from 0.2 to 250 µg/L, with butyl and amyl xanthate being most frequently observed. Over 70% of detections were below 10 µg/L, which is lower than most reported toxicity data from tests with aquatic organisms. However, the ecotoxicological foundation is scattered, which is reflected in predicted no effect concentrations (PNEC) for aquatic organisms ranging between 1 and 1500 µg/L Previous studies on synergistic effects between xanthates and metals (e.g., cadmium, copper) showed a substantial increased toxicity, and this should be considered also at low xanthate concentrations.

This screening focused only on snapshot conditions in surface water to ensure robust analysis methods. Xanthate and carbamate occurrence in other environmental media such as sediment and biota remain unclear and surveying their degradation products was not included in the screening project. To gain a better understanding of xanthate and carbamate prevalence and potential ecological risk in downstream water, further seasonal monitoring is needed, as well as additional ecotoxicological studies for sublethal endpoints.

This report presents the results from testing three separate process modules for the recovery of rare earth elements (REE) from dilute mine and industrial waters. The background to the work is the growing need to develop new, more efficient and environmentally benign methods than those currently available, as existing technologies often suffer from limitations in selectivity, cost-effectiveness and environmental performance. The evaluated modules – electrocoagulation, functionalized sorbents and HFSLM (hollow-fibre supported liquid membrane) – were assessed individually as potential components of a future integrated process chain for REE extraction. The work was carried out within the Mistra TerraClean research programme by IVL in collaboration with researchers from Stockholm University, RISE and KTH. Pretreatment by electrocoagulation Pilot-scale electrocoagulation using aluminium electrodes was tested on mine water from the Lovisa mine spiked with REE.

The process showed selective removal of divalent transition metals (Zn²⁺, Pb²⁺, Cd²⁺), while trivalent lanthanides remained in solution. This selectivity increased the REE/transition metal ratio by up to two orders of magnitude, potentially reducing the burden on subsequent process steps by lowering the concentration of interfering elements. Energy consumption was identified as a primary concern requiring optimisation, and the narrow pH window (4.8–5.2) demands careful control for successful implementation. Development of functionalized sorbents Six sorbent materials were synthesised and evaluated at bench scale for uptake of lanthanum (La³⁺) from aqueous solutions. Aminopropyl-functionalised silica (SiAP) exhibited the highest adsorption capacity at 55 mg/g La³⁺, while D2EHPA-impregnated silica (D2-SiAP) showed a three-fold increase in affinity despite lower overall capacity.

Lignin-chitosan composites displayed broad pH tolerance but limited capacity (5 mg/g), and benzoxazine-based carbons showed moderate performance with good chemical stability. All sorbents were tested only in single-element solutions under controlled conditions. Regeneration protocols and breakthrough behaviour remain uncharacterised, and no scale-up to pilot columns has yet been conducted. HFSLM Separation at Pilot Scale HFSLM was tested using real mine water spiked with REE concentrations ranging from ng/L to µg/L. One month of continuous operation was achieved with over 90% efficiency, representing a significant improvement compared with previously published results. Through careful pH control, selective separation of individual rare earth elements was demonstrated in the tested matrices.

The technique reduced solvent consumption by one to two orders of magnitude compared with conventional mixer–settler systems reported in the literature. pH control was found to be critical, including for maintaining membrane function, as pH levels above 3 led to gel formation, substantially reducing capacity. Losses of the extractant (D2EHPA in kerosene) were relatively small during operation, although some replenishment will be required upon scale-up. Reducing extractant losses will lower operating costs—given the high cost of the chemical—and decrease overall solvent use. Integrated assessment Overall, this research provides important insights into membrane-based recovery of rare earth elements (REE) from dilute streams and demonstrates that selective separation of individual REE is achievable through pH control. However, the technologies are still in a developmental phase.

Realising their full potential will require addressing the operational and economic challenges identified here, particularly those related to long-term stability and cost-effectiveness. At the same time, the compact system design, reduced consumption of organic solvents and the demonstrated selectivity constitute strong incentives for continued development. Conclusions The research demonstrates the technical feasibility of individual process modules for REE recovery from dilute streams. Each module shows potential within specific operational windows—electrocoagulation for selective metal removal at controlled pH, sorbents for pre-concentration of REE and HFSLM for final separation and up-concentration.

The modules, however, are positioned at different technology readiness levels (TRL): HFSLM is demonstrated at pilot scale (TRL 4–5), electrocoagulation partially at pilot scale (TRL 5–6) and the sorbents remain at bench scale (TRL 3–4). Progress towards industrial implementation will require evaluating the technologies within an integrated process context, assessing their economic viability and demonstrating long-term operational performance. Priorities include scaling up the most promising sorbents to pilot columns, extending HFSLM testing to 3–6 months and subsequently testing all three modules in series based on the actual water chemistry. The results constitute valuable proof-of-concept data but should be interpreted as highly promising early-stage research requiring substantial further development before industrial application is feasible.

This report presents the summary of main results of a qualitative sustainability screening conducted under Task 6.1 of the BioSusTex project. The objective was to assess selected low-TRL (Technology Readiness Level) textile technologies in their early innovation stages, focusing on environmental, economic, and social impact across their life cycles. The assessment aims to guide design decisions, prioritize promising options for further development, and align innovations with Safe and Sustainable by Design (SSbD) principles. Two methodological approaches were used: the Life Cycle Based Risk and Opportunity Mapping (LCBROM) method and the SSbD Scoping Method. LCBROM, applied to technologies in WP1, WP2, and WP4 of BioSusTex, identifies potential sustainability trade-offs through stakeholder engagement and life cycle thinking. The SSbD Scoping Method, applied in WP3 of BioSusTex, supports structured evaluations of safety and sustainability assumptions.