IVL Swedish Environmental Research Institute

Denna rapport undersöker möjligheten att utföra reaktivering av aktivt kol i Sverige för VA-huvudmännens behov vid vattenverk och avloppsreningsverk. Den innefattar i första hand en kartläggning av framtida behov av aktivt kol och en översiktlig beskrivning av en reaktiveringsprocess. Den tittar även på ägarform för att etablera en reaktiveringsanläggning och möjliga lokaliseringar.

I Sverige och Europa kommer flera vattenverk och avloppsreningsverk behöva tillföra ytterligare reningssteg till följd av bland annat nya dricksvatten- och avloppsdirektiv, där användning av aktivt kol som granulerat aktivt kol (GAK) representerar en av de mest etablerade teknikerna i Europa.

GAK adsorberar mikroföroreningar och behöver bytas ut eller reaktiveras då kolet blir mättat. I dag sker ingen omfattande nationell reaktivering av aktivt kol i Sverige. Större reaktiveringsanläggningar finns bland annat i Belgien och Tyskland. I Sverige finns endast en anläggning för reaktivering av förbrukat aktivt kol för dricksvattenberedning, vid vattenverket Alelyckan hos Kretslopp och Vatten i Göteborg. Anläggningen har nått sin livslängd och kommer att behöva förnyas inom en inte alltför lång tid. En nationell reaktivering av aktivt kol för den svenska VA-sektorn skulle kunna bidra till en effektiv resurshushållning och säkerställa tillgången av aktivt kol.

Enligt projektgruppens bedömning landar det totala kolbehovet från år 2040 för Sveriges framtida vattenverk och avloppsreningsverk i ett intervall från 21 000 ton till 35 000 ton per år. Det innebär 13 500 ton till 24 000 ton per år vid vattenverk för avlägsnande av färg, lukt och smak och utökad PFAS-rening. För avloppsreningsverk motsvarar kolbehovet ett intervall från 7 500 ton till 11 000 ton per år för den avancerade reningen från mikroföroreningar såsom läkemedelsrester.

Genom att etablera en eller flera reaktiveringsanläggningar med termisk reaktivering kan det framtida kolbehovet täckas, samtidigt som miljöpåverkan från kolanvändning kan minskas. Detta kan ske genom att minska användning av jungfruligt aktivt kol och långväga transporter till reaktiveringsanläggningar utomlands. Det finns även en potential för egenproducerat kol, särskilt aktiverat biokol från organiska restprodukter som avloppsslam, men det kvarstår arbete inom både forskning och utveckling innan denna potential kan realiseras fullt ut.

En etablering av reaktiveringsanläggningar kan ske genom både kommunala och privata aktörer, men deras drivkrafter och förutsättningar skiljer sig delvis åt. Kommunala aktörer drivs till stor del av det egna behovet av att reaktivera kol. Om en sådan anläggning ska verka på en marknad och acceptera kol för reaktivering från andra kommuner än de som äger den, kan det uppstå olika utmaningar beroende på de externa mängderna och ägarstrukturen för anläggningen. Privata aktörer kommer att fatta sina beslut utifrån bedömd lönsamhet. Oavsett ägarform är mängden genererat kol, tillgänglig mark och energi samt infrastruktur viktiga faktorer som avgör om framtida etableringar kommer till stånd.

Denna rapport har endast fokuserat på det svenska kolbehovet. Det finns också ett kolbehovvåra grannländer såsom Finland, Norge och Danmark. En framtida reaktiveringsanläggning i Sverige kan eventuellt stödja aktörer i våra grannländer, vilket behöver utredas vidare.