IVL Swedish Environmental Research Institute

IVL Svenska Miljöinstitutet har på uppdrag av Naturvårdsverket genomfört en studie om kritiska råmaterial (CRM) med fokus på industrins efterfrågan samt på återvinning och möjligheter att öka återvinningen ur askor från avfalls- och slamförbränning. Studien bygger på befintlig kunskap, litteratur och statistik samt projektgruppens expertis, kompletterat med intervjuer och samråd i en extern referensgrupp med industrirepresentanter. Genom kartläggning och analys identifierades dels vilka CRM som är mest relevanta att återvinna utifrån efterfrågan, dels sammanställdes kunskap om CRM i askor och hinder för ökad återvinning. Dessutom bedömdes styrmedel och åtgärder för att främja återvinning av CRM ur askor.

Den nuvarande efterfrågan på CRM i Sverige återspeglar landets industriella profil. Stål- och verkstadsindustrin driver behovet av legeringsmetaller som mangan, nickel, krom, molybden, volfram, niob och vanadin, liksom processinsatsvaror som exempelvis grafit. Fordonsindustrin och den framväxande batterisektorn ökar efterfrågan på litium, kobolt, grafit, nickel, mangan och sällsynta jordartsmetaller. Elektronik- och telekomsektorn har behov av bland annat gallium, indium och tantal, medan kemiindustrin och jordbruket kräver fosfor, fluorerade material och antimon. Samtidigt saknas inhemsk utvinning och förädling för många av dessa råmaterial i Sverige, vilket gör landet beroende av import. I Sverige är återvinningsgraden för kritiska och strategiska metaller generellt låg eller obefintlig, med undantag för främst aluminium och koppar. CRM i askor från förbränning har identifierats som en potentiell sekundär råvarukälla.

En kartläggning av avfallsförbränningsaska visar att en del CRM återfinns i halter eller kemiska former som kan vara relevanta för återvinning såsom aluminium, antimon, arsenik, fosfor, koppar, nickel samt vissa legeringsmetaller som kobolt, mangan och kiselmetall. Dessa ämnen härrör till stor del från material som borde ha sorterats ut för återvinning och inte hamnat i avfallsförbränningen, till exempel metallskrot, plast (innehållande spår av antimon), batterier och elektronikavfall. Metallåtervinning ur bottenaskan är tekniskt möjlig och görs redan idag i stor utsträckning. Befintlig teknik skulle kunna effektiviseras och användas vid fler anläggningar för att höja återvinningen. Nackdelen är dock att om uttaget av metall ökas för mycket kan restaskans egenskaper försämras så att den inte längre kan användas som konstruktionsmaterial. Detta skulle medföra ökade kostnader för deponering, för utan avsättning skulle deponering vara enda möjlighet för restaskan.

Idag återvinns inga kritiska material ur flygaska från avfallsförbränning. Det finns visserligen anläggningar som återvinner vissa metaller ur flygaskan såsom zink och vissa metallsalter, men de inkluderar inga CRM. Det finns potential att utvinna flera CRM, men detta har hittills enbart testats i laboratorieskala i Sverige. Att implementera sådana processer skulle kräva kemikalier och ytterligare processteg, vilket ökar behandlingskostnaderna. Fosfor är det dominerande kritiska ämnet relevant för återvinnig ur askan från monoförbränning av avloppsslam. Fosfor kan återvinnas genom att laka slamaskan med syra, varvid en stor del av fosforinnehållet och även en del aluminium kan återvinnas i en form som ersätter jungfruliga råvaror. Däremot kan flygaskan från slamförbränning innehålla förhöjda tungmetallhalter, vilket innebär extra komplikationer och kostnader om även den fraktionen ska utnyttjas.

Studien betonar behovet av styrmedel för att öka återvinning av kritiska och strategiska råmaterial ur askor. För bottenaskan från avfallsförbränning pekas två huvudsakliga åtgärdsinriktningar ut. Antingen reglerande krav i form a v skärpt tillsyn och uppdaterad tillämpning av bästa tillgängliga teknik för resurseffektiv askhantering, eller ekonomiska incitament i form av offentligt stöd kopplat till mängden återvunnet material (en så kallad materialåtervinningspremie). Båda syftar till att optimera utsorteringen av metaller ur bottenaska utan att restmaterialets hantering behöver ändras. Vidare föreslås satsningar på teknikutveckling – riktade forsknings- och innovationsstöd – för att utveckla och testa nya metoder som kan återvinna värdefulla ämnen ur bottenaska samt ur flygaska från avfallsförbränning. För aska från avloppsslam föreslås inga nationella styrmedel. Där är det lämpligare att verka på EU-nivå samt att ha ett bredare perspektiv, där fokus bör ligga på nyttiggörandet av fosforn ur avloppsslammet och inte begränsa det till återvinning enbart genom förbränning.