Från och med 2026 gäller nya gränsvärden för PFAS i dricksvatten i Sverige, där summan av fyra särskilt relevanta ämnen ur hälsosynpunkt (PFOS – perfluoroktansulfonat, PFOA – perfluoroktansyra, PFHxS – perfluorhexansulfonat och PFNA – perfluornonansyra; ∑PFAS4) inte får överstiga 4 ng/l hos användaren. Vid Norrvattens huvudvattenverk Görvälnverket, som tar sitt råvatten från östra Mälaren, ligger PFAS-halterna i råvattnet i nivå med eller nära detta gränsvärde. Samtidigt har den flotation (DAF – dissolved air flotation), som installerats för att öka produktionskapaciteten, visat sig bidra till avskiljning av PFAS i vattenverket. Detta innebär dock att PFAS koncentreras till flotationsslammet, och vidare till klarfasen från slambehandlingen, som idag återförs till Mälaren. Projektets mål har därför varit att undersöka om anjonbytarteknik kan användas för att reducera PFAS i denna klarfas till nivåer som motsvarar, eller understiger bakgrundshalterna i Mälaren, det vill säga till cirka 4,5–5 ng/l som ∑PFAS4.
Projektet omfattade både inledande skakförsök och långvariga pilotförsök i kontinuerlig drift. Skakförsöken användes för att indikativt jämföra olika kommersiella jonbytarmassor samt för att undersöka betydelsen av vattenkvalitet, partiklar och polymertillsats, medan pilotanläggningen användes för att utreda reningseffektivitet och resursförbrukning under realistiska förhållanden för olika jonbytarmassor. Pilotanläggningen placerades vid Görvälnverket och drevs från juli 2024 till december 2025. Den bestod av fyra parallella kolonner med olika anjonbytarmassor. Under större delen av försöksperioden uppnåddes en reduktion av ∑PFAS4 över 90 %, och i två av kolonnerna kunde utgående halter under målvärdet 4,5 ng/l upprätthållas upp till cirka 110 000 behandlade bäddvolymer. PFOS och PFHxS reducerades generellt med mycket hög effektivitet, medan PFNA och PFOA visade något tidigare avtagande reduktion. Resultaten visar därmed att anjonbytartekniken har hög kapacitet för de reglerade PFAS4-ämnena i denna matris. En viktig slutsats är att tekniken när den tillämpas på mer koncentrerade sidoströmmar framstår som resurseffektiv. Den uppnådda medieförbrukningen uppskattades till mindre än 5,9 g jonbytarmassa per m³ behandlat vatten. Den borttagna mängden ∑PFAS4 uppskattades till cirka 6,1–9,1 µg per gram jonbytarmassa. Jämförelser med publicerade data tyder på att medieförbrukningen i denna pilot ligger lågt i förhållande till andra jonbytartillämpningar och väsentligt lägre än vad som kan förväntas för granulerat aktivt kol (GAK) vid motsvarande reningsmål. Direkt jämförelse med andra studier är dock endast indikativa eftersom genombrottskriterier, PFAS-profil och vattenkemi kan variera avsevärt. Pilotförsöken gav också viktig kunskap om drift och implementering. De huvudsakliga utmaningarna var kopplade till igensättning av förfilter och kolonner, främst till följd av polymerrester, organiskt material och variationer i slambehandlingen. Backspolning visade sig nödvändig som en integrerad del av processen, men påverkade inte reningseffektiviteten av PFAS och gav inga tydliga indikationer på utlakning av PFAS från massan. Förhöjda halter av organiskt material, turbiditet och metaller i backspolvattnet tyder på att backspolningen främst avlägsnade ackumulerat material från bädden, inklusive organiskt material, partiklar och metallhaltiga avlagringar. Kemisk tvätt av en kolonn med natriumhydroxid genomfördes som ett enskilt test och visade på en temporär förbättring av kapaciteten.
Resultaten är dock begränsade och ger inte underlag för att bedöma metodens långsiktiga effektivitet eller praktiska relevans. Potentiellt läckage av aminer från jonbytarmassor har inte undersökts specifikt i denna studie. Baserat på rapporterade halter i litteraturen samt att tillämpningen avser en sidoström bedöms risken för påverkan som begränsad, men frågan bör beaktas vid tillämpning av tekniken. Sammantaget indikerar resultaten att anjonbytartekniken kan vara ett lovande alternativ för att minska PFAS-belastningen från denna typ av sidoström. En fullständig bedömning av teknikens långsiktiga hållbarhet kräver dock vidare studier, särskilt avseende materialhantering samt miljöpåverkan i ett livscykelperspektiv. Resultaten visar också att god förbehandling, robust styrning och tryckfallsstyrd backspolning är viktiga förutsättningar för stabil drift.
Stockholm: IVL Svenska Miljöinstitutet, 2026.