IVL Swedish Environmental Research Institute

Kvävenedfallet minskar och ligger ofta över kritisk belastning Lufthalterna av kvävedioxid (NO2) i länet var 1,1 µg/m3 under vinterhalvåret 2024/25, medan NO2 under sommarhalvåret 2025 var 0,52 µg/m3. Lufthalterna av ammoniak (NH3) var 0,71 µg/m3 under vinterhalvåret 2024/25 och 0,36 µg/m3 under både sommarhalvåret 2025. Under det hydrologiska året 2024/25 var kvävenedfallet över öppet fält vid länets mätplatser 2,8 respektive 4,4 kg oorganiskt kväve per hektar. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog vid Fagerhult har för det hydrologiska året 2024/25 beräknats till 3,7 kg per hektar, medan det året innan var 10,4 kg per hektar.

Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige är 5 kg kväve per hektar och år och det beräknade nedfallet ligger numera ibland under denna gräns. Nitrathalterna i markvattnet är generellt låga i ostörd, växande skog i länet, ofta under detektionsgränsen. Sporadiskt detekterbara, men fortfarande låga nitrathalter kan förekomma, både vid Mellby och Bordsjö. Mätningarna vid den störda ytan vid Fagerhult upphörde när ytan flyttade till ett ostört bestånd, och i det nya beståndet har hittills inga förhöjda nitrathalter uppmätts – dock verkar ytan ofta vara för torr för att mätningar ska gå att göra. Mycket tyder på att avsevärda mängder kväve finns upplagrat i skogsmarken i länet. Detta innebär en risk för att störningar, exempelvis i form av stormskador, insektsangrepp (som i den tidigare ytan vad Fagerhult) eller avverkning, kan leda till förhöjda nitrathalter i markvattnet och utlakning av kväve till vattendrag och sjöar.  

Svavelnedfallet har minskat kraftigt, men återhämtningen går långsamt Lufthalterna av svaveldioxid (SO2) i länet var 0,34 µg/m3 under vinterhalvåret 2024/25, medan SO2 under sommarhalvåret 2025 var 0,22 µg/m3. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet var det antropogent orsakade svavelnedfallet i länet högt, cirka 6 kg per hektar och år. Under det hydrologiska året 2024/25 var svavelnedfallet i länet avsevärt lägre, 0,1 kg per hektar eller lägre i krondropp och 0,7–1,4 kg/ha på öppet fält. Skillnaden mellan resultaten från mätningar av krondropp och nedfall med nederbörden till öppet fält beror på, som tidigare nämnts i rapporten, att svavelnedfallet i vissa områden i landet är så lågt att träden har börjat ta upp svavel direkt i bladen/barren. Att nedfallet i krondroppet är så lågt kan även bero på att klorid används som en markör för havssalt vid beräkning av antropogent svavel. Eftersom trädkronorna i vissa fall kan utsöndra klorid medför detta att den andel sulfat som beräknas komma från havssalt kan överskattas, vilket i sin tur resulterar i ett underskattat antropogent nedfall av svavel mätt som krondropp. Markvattenkemin i skogsmarken i Jönköpings län visar att återhämtning från försurning av markvattnet pågår, men det går långsamt och markvattnet är fortfarande försurat på många ställen. pH vid Mellby har under de senaste åren ofta legat under 5,0, vilket kan anses tyda på en måttlig försurning.

Den nya krondroppsytan i Fagerhult är ofta för torr för att det ska gå att provta markvattnet, men den verkar vara mindre försurad. Även Bordsjö är ofta torr. Under 2025 varierade den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet i länet mellan -0,05 mekv/l och 0,05 mekv/l. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart högre än noll. Av¬verkning eller andra störningar som innebär att kväveupptaget till skogsekosystemen minskar, samt havssaltsepisoder som kan orsaka jonbyte och frigörelse av vätejoner, kan leda till temporära surstötar. För att mark och vatten ska åter-hämta sig från försurning krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att skogen har god status så att kvävet tas upp och inte nitrifieras samt att skogsbrukets för¬surnings¬¬¬påverkan hålls på en låg nivå.