IVL Swedish Environmental Research Institute

På uppdrag av Länsstyrelserna i Dalarnas, Jämtlands, Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län samt Boliden Mineral AB genomför IVL Svenska Miljöinstitutet, i samarbete med Lunds universitet, mätningar av lufthalter, atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi i bakgrundsmiljön i norra Sverige inom Krondroppsnätet (http://www.krondroppsnatet.ivl.se/). Resultaten från mätningarna, som har bedrivits i 35 år i norra Sverige, redovisas tillsammans med resultat från tidigare års mätningar och i jämförelse med motsvarande mätningar i övriga delar av landet. Under det hydrologiska året 2024/25 fanns aktiva mätningar vid sjutton mätplatser i norra Sverige.

I rapporten redovisas även resultat från mätningar av lufthalter samt nedfall till öppet fält vid Esrange i Norrbottens län inom det nationella miljöövervakningsnätverket, SveLoD/LN. Dessutom redovisas resultat från andra Krondroppsnätsrelaterade projekt samt aktuella händelser från 2025. I Bilaga 1 visas information om de olika länens mätningar och mätplatser. Kvävenedfall och nitrat i markvattnet Det beräknade totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog under det hydrologiska året 2024/25 i norra Sverige beräknades till mellan 0,6 – 3 kg per hektar och år. Nedfallet var högst i södra delen och lägst i inlandet i norra delen av området. Vid alla mätplatserna låg nedfallet under 2024/25 under den kritiska belastningsgränsen för kväve till barrskog på 5 kg N per hektar och år. Med undantag av Dalarna och sydvästliga delar av Jämtlands län har växtligheten i norra Sverige sannolikt aldrig varit utsatt för ett kvävenedfall som överskridit den kritiska belastningsgränsen för barrskog. För att skydda känsliga arter av mossor och lavar bör dock kvävenedfallet till boreala skogar vara ännu lägre och inte överstiga 2 - 5 kg N per hektar och år, beroende på växtslag.

Generellt förekommer nitrat sällan i markvattnet i ostörd växande skog i Sverige. Efter stormskador, avverkning, skogsgödsling, insektsangrepp eller andra störningar kan dock halterna av nitrat i markvattnet öka till höga nivåer, vilket i norra Sverige har inträffat efter en skogsgödsling av en tallskog vid Sör-Digertjärn i Jämtlands län samt efter slutavverkningar vid Nymyran i Jämtlands län och Storulvsjön i Västernorrlands län. Ett större angrepp av granbarkborrar i Lakamark i Västernorrlands län har dock efter flera år ännu inte orsakat höga nitrathalter i markvattnet. Svavelnedfall och försurning Försurning av mark och vatten orsakas av både svavel- och kvävenedfall, men även skogsbruket bidrar, då trädtillväxt medför upptag av buffrande baskatjoner och därmed successiv försurning under trädets livstid, som permanentas om biomassa skördas och förs bort från skogen utan att baskatjonerna återförs. Under året 2024/25 var nedfallet av svavel, borträknat svavel från havssalt, till skog i norra Sverige som högst 1,0 kg S per hektar och år, med högst nedfall vid Holmsvattnet. Det finns en gradient med minskande svavelnedfall från syd mot nord, men även en gradient från kustområdena mot inlandet och fjällvärlden.

Sedan 2001/02 har svavelnedfallet vid mätplatserna i norra Sverige minskat statistiskt säkerställt med 50–90%. Minskningen verkar ha avtagit efter år 2016. Mätningar av kemin i markvattnet insamlat under rotzonen ger ett mått på markens försurningsstatus. I de fjällnära områdena i Jämtlands län finns några av landets mest försurningskänsliga områden, med svårvittrad berggrund, tunna jordtäcken och lite växtlighet. Förutom nedfallet av försurande ämnen och skogsbrukets försurande inverkan finns, längs norrlandskusten, svavelhaltiga jordar som bidrar till försurning. Vid de provytor i norra Sverige där svavelhalterna i markvattnet varit förhöjda har dessa minskat över tid. Historiskt har pH varit över 5,0 vid de allra flesta mätplatser och mättillfällen i norra Sverige och således som mest varit utsatt för måttlig försurning, enligt bedömningsgrunderna för försurad mark. Gödslingen av tallytan vid Sör-Digertjärn i Jämtlands län medförde under några år en kraftig sänkning av pH i markvattnet, till värden under 4,0. pH i markvattnet vid de kustnära mätplatserna Bäcksjö, Holmsvattnet och Gammelgården ligger lite lägre än ytorna längre inåt landet, vilket kan förklaras med högre historiskt svavelnedfall längs norrlandskusten, eventuellt i kombination med svavelhaltiga jordar som ofta förekommer under högsta kustlinjen. Ett annat mått på försurning är markvattnets syrabuffrande förmåga, ANC. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart högre än noll. Under de senaste tio åren har värden för ANC vid de flesta mätplatser i norra Sverige varit positiva. Undantag är tillfälliga sänkningar av ANC för den gödslade provytan Sör-Digertjärn, som hade kraftigt negativa ANC-värden de två första åren efter gödslingen, samt den avverkade ytan Storulvsjön. Under 2025 har alla mätplatser positiva ANC-värden. Den enda mätplatsen som alltid har och har haft positiva ANC-värden långt över noll är Ammarnäs i Västerbottens län.