Nedfallet av svavel- och kväveföreningar i Kalmar län har under lång tid överskridit vad skogs-marken samt sjöar och vattendrag tål. Under första halvan av 1990-talet varierade svavelnedfallet i länet från 3 till över 14 kg svavel per hektar och år men har sedan dess minskat kraftigt. Numera ligger svavelnedfallet till skogen i länet på strax över 1 kg per hektar och år (som medelvärde för de senaste tre åren). Svavelnedfallet vid krondroppsytan Ottenby på södra Öland har minskat med 83 % på 27 år. Sedan 1996/97, då mätningar fanns vid samtliga nu aktiva mätplatser, har svavelnedfallet minskat med mellan 72-82 %, med lägst minskning vid Risebo och högst vid Alsjö. Även lufthalterna av svaveldioxid har minskat statistiskt säkerställt med 48-59 %, sedan 1999, vid Ottenby, Rockneby och Risebo. Försurningstillståndet i skogsmarken i Kalmar län varierar kraftigt. I nuläget är det endast vid Alsjö i sydöstra Kalmar län där mätningarna genomgående visar på återhämtning genom ökande pH och ANC. Dock är pH alltjämt lågt, under 5, och ANC oftast negativt, vilket indikerar att återhämtningen går mycket långsamt vid Alsjö, se figur nedan. Vid Rockneby minskar pH och ANC är ofta negativt, vilket gör att försurningstillståndet inte förbättrats under mätperioden. Vid Ottenby är försurningsläget mer svårbedömt, då ANC och pH minskar samtidigt som pH är mycket lågt, mellan 4-4,5, och ANC klart positivt. Bäst försurningstillstånd finns vid Risebo i länets norra delar, med ett pH runt 6 och positivt ANC. pH minskar dock vid Risebo, vilket är lite oroväckande. Det tar lång tid för skogsmarken att återhämta sig efter den tidigare historiska försurningsbelastningen. Hur mycket svavelnedfall skogsmarken tål i dagsläget beror på flera samverkande faktorer, såsom kvävenedfall och bortförsel av buffrande ämnen vid skogs-avverkning. I takt med att svavelnedfallet minskat har dock andra faktorer, såsom skogsbruk och kvävenedfall, fått större betydelse för försurningspåverkan. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skogen i länet har beräknats till 5-8 kg kväve per hektar och år under det senaste hydrologiska året (2016/17). Kvävenedfallet minskar endast långsamt och har under lång tid överskridit de kritiska nivåer som antagits främst för att motverka förändringar av biodiversiteten för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Inte något år under mätningarnas gång har det totala kvävenedfallet varit lägre än 5 kg/ha och år. Om kvävenedfallet överstiger vad skogsekosystemet kan ta hand om finns det risk för att kväve läcker till bäckar och sjöar. Förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet har ibland förekommit i Kalmar län, vilket visar att det vid vissa platser finns mer kväve än vad skogsekosystemet kan ta upp och därmed en potentiell risk för kväveutlakning till ytvatten. När det gäller lufthalterna av kvävedioxid har de, sedan 1999, minskat statistiskt säkerställt med 30 % vid Ottenby och Rockneby samt 40 % vid Risebo, i länets norra delar.
Kalmar län har haft mätningar inom Krondroppsnätet under 28 år. I denna rapport redovisas resultaten från 2016/17 års mätningar, tillsammans med tidigare års resultat. Även resultat från samtliga mätlokaler som någon gång varit aktiva i länet redovisas.