Vid kemiska industrier i Sverige uppkommer för närvarande ca 6000 - 7000 ton klorhaltiga restprodukter per år, som inte kan destrueras inom landet. Ett alternativ till direkt destruktion vore en kemisk reduktion av klorinnehållet i dessa restprodukter. De erhållna deklorinerade produkterna skulle sedan kunna användas som bränsle, t.ex. inom cementindustrin. En genomgång av och enkla, stökiometriska kostnadsberäkningar på tänkbara och i litteraturen föreslagna kemiska deklorineringsmetoder visar att substitution av klor mot hydroxid (eller cyanid) samt reduktion med vätgas är de enda metoder som har förutsättningar att bli ekonomiskt lönsamma. Reduktion med vätgas leder dock till att kloren överförs till klorväte. Deklorineringsförsök i laboratorieskala med en blandning av högklorerade paraffin- och olefinkolväten vid temperaturer upp till 140 C gav otillfredsställande resultat. Med natriumhydroxid och/eller natriumcyanid erhölls ca 50 % deklorinering, med kalciumhydroxid knappt 20 %. Betydligt hårdare betingelser krävs alltså för deklorinering även av icke-aromatiska klorföreningar.