Kvävedioxidhalten har undersökts i 26 tätorter spridda över hela Sverige under perioden januari 1983- mars 1984. Undersökningen syftade till att få en generell bild av kvävedioxidnivåerna i svenska tätortsmiljöer under beaktande av tätortsstorlek, NOx emissioner, latitud, avstånd till havet etc. Mätningarna utfördes med halvautomatiska dygnsprovtagare och provtagarna var placerade i tätorternas centrala delar i en miljö som inte direkt låg i anslutning till högtrafikerade gator. Resultaten visar att den urbana bakgrundshalten av kvävedioxid i de olika tätorterna varierade mellan 0.015 mg/m3 och 0.049 mg/m3. Haltnivåerna är mycket starkt relaterade till tätortens befolkning och NOx emission. Den genomsnittliga halten var således störst i Göteborg följt av Sundsvall och Karlstad. Tätorternas ventilationsförhållanden (dalgångar, avstånd till kusten, latitud etc) synes spela en underordnad betydelse för kvävedioxidhalten. I varje tätort kan variationerna i kvävedioxid vintertid i stor utsträckning relateras till temperatur och vindhastighet såtillvida att en lägre temperatur och vindhastighet ger högre kvävedioxidhalt. De högsta dygnsmedelvärdena uppmättes i Norrköping 0.211 mg/m3 och i Göteborg 0.183 mg/m3. Mätningarnas syfte var inte att studera om olika förslag till riktvärden överskrids, men i rapporten diskuteras resultaten i relation till olika tänkta riktvärden.