IVL Swedish Environmental Research Institute

PFAS (Per- and Polyfluoroalkyl Substances) are everywhere around us in society; in products, the atmosphere, waste, wastewater, surface water, drinking water, groundwater, soil, plants, animals and in our bodies. The use and spread of PFAS is a global societal challenge and even the most remote places on earth are no longer unaffected by PFAS substances. One of the reasons why PFAS has been attractive in many products and industrial applications is the substances' extreme chemical and thermal stability. However, the same properties create challenges in the environment as the persistence of PFAS implies that even low emissions over time can be accumulated in different environments with a high risk of negative health and environmental effects. Today there are thousands of known and unknown PFAS with widely varying properties and toxicity, which makes both risk assessments and management of this growing environmental problem difficult.

A national mass balance for PFAS shows that emissions from products and atmospheric deposition are the major sources of PFAS to Sweden. The PFAS-amounts that are spread to the environment via wastewater and sewage sludge can be considered a minor part. However, due to the persistence of PFAS substances, measures to minimize the addition via these pathways may be relevant in order to reduce the total environmental load.

Considering the toxicity and persistence of PFAS, their use has been heavily regulated in recent times and the levels that are considered acceptable in the environment have been lowered. Many PFAS have already been banned in Sweden or the EU and assessment grounds or action limits have been defined for various PFAS in e.g. surface water bodies, groundwater and drinking water to initiate measures to reduce the spread of the substances. Already announced and upcoming stricter regulations will further increase the need for measures to minimize human exposure to PFAS and their dispersal in the environment. Regardless of which measures that are implemented, PFAS will remain in the environment for a long time, even if a global ban of the chemicals is implemented. A long-term management of PFAS is thus necessary with a gradual removal from the cycle. The focus of mitigation actions should primarily be on heavily contaminated land and landfill leachate.The review of existing data at Swedish sewage treatment plants and receiving recipients shows that today's treatment processes do not remove PFAS even of some PFAS are removed and end up in the sludge. At some sewage treatment plants, however, an effective separation of certain PFAS is observed, which should be investigated further. PFOS levels in many of the investigated inland surface waters receiving effluent from treatment plants and PFAS from other sources/pathways exceed existing limits. In many cases, however, analysis limitations prevent an assessment.

Ongoing activities around various treatment and destruction techniques for PFAS show that there are currently no techniques that achieve a far-reaching PFAS removal from municipal wastewater without significant resource consumption and related costs. For a continued use of sludge as a fertilizer, upstream mitigation is needed, with e.g. disconnection or treatment of PFAS-contaminated leachate. However, several ongoing projects indicate that a certain part of PFAS in wastewater can be removed as a side-effect of advanced treatment for pharmaceutical removal.The report also provides guidance to stakeholders on how the PFAS problem can be tackled. In addition, the report shows a great need to improve and spread knowledge about PFAS with, above all, measurement data and knowledge about treatment techniques and PFAS in sludge in order to be able to meet the PFAS challenge.

Syftet med detta projekt var att studera rening av PFAS-förorenat lakvatten från avfallsanläggningar genom praktiska försök i labb- och pilotskala och genom sammanfattning och utvärdering av försök som genomfördes på andra avfallsanläggningar. Försök med ett brett spektrum av olika reningstekniker genomfördes på fyra avfallsanläggningar.

En generell slutsats för alla tekniker som ger en rimlig reningskostnad är att de PFAS som har en kortare fullfluorerad kolkedja avskiljs sämre än de med en längre kedja. Ett stort fokus i utvärderingen av resultaten var därför att demonstrera hur olika reningsgrader för olika PFAS kan påverka reningskostnader. Utvärderingen av samtliga försök visade att skumfraktionering, rening med GAK och jonbytare är de mest lovande teknikerna som ger liknande kostnader vid samma reduktionsgrad. Om reningen ska utformas utifrån dagens krav blir reningskostnaderna lägst vid användning av jonbytare. Skumfraktionering ger bra reduktion av PFAS med sex eller fler helfluorerade kolatomer och är den mest kostnadseffektiva tekniken för reduktionen av de mest toxiska PFAS. Rening med GAK bedöms vara motiverat vid låga inkommande DOC-halter och om rening av andra organiska miljögifter behövs. Kostnad för rening av PFAS-förorenat lakvatten beräknas till 5-13 kr/m3 för en mellanstor avfallsanläggning.

Eko Marina III är den tredje delen av ett projekt som påbörjades i oktober 2019, med övergripande syfte att undersöka förutsättningarna för att utveckla en miljömärkning för fritidsbåtshamnar för att minska deras negativa miljöpåverkan. Denna del av projektet har fokuserat på tre primära områden: 1. en inventering av Sveriges fritidsbåtshamnar, 2. en kartläggning över hur fritidbåtshamnarna ser ut samt 3. utvecklingen av ett digitalt verktyg som kan bära miljömärkningsindexet, men också utgöra en stödplattform för fritidsbåtshamnarna i deras miljöarbete. Inventeringen resulterade i att 2 654 fritidsbåtshamnar listades. Det tidigare antagandet om att omkring 1 500 fritidsbåtshamnar finns i Sverige har därmed visat sig vara en kraftig underskattning.

För att undersöka hur intresset bland fritidsbåthamnarna såg ut för ett digitalt verktyg för stöd i sitt miljöarbete tillfrågades även hamnrepresentanterna i enkätundersökning om vilka olika digitala funktioner de hade ett intresse av. Projektgruppen valde att arbeta vidare med att utveckla ett stödsystem för egenkontroll, vilket 73 procent av respondenterna svarade att de hade ett medel- till stort intresse av. Detta beslut grundade sig dels på respondenternas svar, men även på de intervjuer med fritidsbåtshamnar som har gjorts under projektet, där det blivit tydligt att många hamnar saknar kunskap och förståelse för sitt miljöansvar och behöver stöd för att upprätta en systematisk egenkontroll för att undvika att utsläpp sker. För att illustrera hur den digitala stödplattformen (verktyget) som utvecklats i detta projekt kan användas i olika typer av verksamheter och vilka funktioner som kan ingå, valdes exemplet båtbottentvätt, där en stegvis genomgång av egenkontrollen presenteras i bilaga 5.

Det digitala verktygets övergripande syfte är att hjälpa fritidsbåtshamnar att upprätta ett systematiskt egenkontrollarbete där risker identifieras, rutiner och åtgärder tas fram, arbetet dokumenteras och följs upp för att säkerställa att hamnens miljöpåverkan på havsmiljön minimeras. En prototyp av det digitala verktyget har under projektet visats upp för en arbetsgrupp och referensgrupp bestående av branschorganisationer, hamnar, myndigheter och forskare. Överlag var mottagandet positivt – deltagarna såg många möjligheter för effektivisering av den egna verksamheten, driva miljöengagemang hos klubbmedlemmar samt stöd för att prioritera utvecklingen av miljöarbetet hamnarna. Däremot uppfattades komplexiteten och detaljnivån som ett potentiellt hinder för hamnar som inte har kommit långt i miljöarbetet. En utmaning i det framtida utvecklingsarbetet blir att hitta ett sätt att möta och kunna hantera fritidsbåtshamnarnas heterogenitet, där variation av hamnarnas finansiella förutsättningar, kunskap i miljöbalken samt kommunernas fokus på tillsyn är så olika.