IVL Swedish Environmental Research Institute

Stora arealer av Sveriges dikade skogsmark har diken som är eftersatta. Kunskapen om vilken effekt en dikesrensning har på ökad tillväxt samt dikenas vattenföring, vattenkvalité och bottenfauna är obefintlig. DiVa projektet (Dikesrensningens effekter på vattenekosystem) sattes i verket för att belysa effekterna av dikesrensning och öka kunskapen och processförståelsen kring effekterna på bottenfauna och vattenkemi. DiVa projektet har pågått sedan 2007 i två faser, 3 respektive 2 år. Två områden i Sverige valdes ut: Fagerheden utanför Piteå i Norrbottens län och Unnaryd i Jönköpings län i södra Sverige. I varje försöksområde utfördes dikesrensningen i två diken. Olika maskintyper användes i de två områden. Ett dike rensades med normala hänsynsåtgärder medan ett annat rensades under förhöjda hänsynsåtgärder. Ett dike lämnades orört som referens. Dikesrensningen med normal hänsyn innebar att en översilningsmark anlades nedströms den rensade sträckan, samt att nästan hela diket rensades, nerifrån och upp. Dikesrensningen med ökad hänsyn innebar, förutom översilningsmark nedströms dikena, även att mindre proppar och små slamfickor och/eller översilningsmarker längs diket skapades, samt att orensade partier lämnades. Efter mätningar i en inledande period på 1-2 år genomfördes dikesrensning och vattenkemin registrerades löpande under 1-2 år efter åtgärden, medan bottenfaunan inventerades på våren och hösten varje år.

Kvävenedfallet har stor betydning för försurning och övergödning. Uppdraget har finansierats av Naturvårdsverket, med syfte att förbättra underlaget för att följa upp miljökvalitetsmålet Bara naturlig försurning . En ny, unik databas har etablerats, med de flesta mätningar som har skett i Sverige av nederbördsmängder och -kemi på öppet fält från 1955 och fram till idag. Beräkningar av nedfallet av oorganiskt kväve (NO3- + NH4+) med nederbörden (våtdepositionen) vid de sammanlagt 362 mätplatserna visar att nedfallet är högre i hela Sverige idag än när mätningarna startade 1955. Data visar en stor variation i kvävenedfallet mellan mätplatser och år, vilket gör det svårt att detektera statistiskt signifikanta förändringar över tid. Nedfallet av kväve med nederbörden till Sverige ökade signifikant under 20-årsperioden 1970-1989 i sydvästra Sverige, men inte i sydöstra eller norra Sverige. Under 20-årsperioden 1990-2009 skedde ingen förändring av nedfallet i norra eller sydvästra Sverige, men i sydöstra Sverige minskade nedfallet av olika kväveformer med nederbörden signifikant. Parallellt har kvävenedfallet uppskattats med MATCH-modellen med två olika simuleringar. Den ena simuleringen (TRENDMATCH) har använt indata från observerad meteorologi tillsammans med emissioner bestämda inom EMEP-programmet medan den andra (KLIMATMATCH) använder meteorologi från en klimatmodell och emissioner sammanställt för RCP4.5. Den med TRENDMATCH modellerade depositionen visar nedåtgående trender för såväl NO3- som NH4+ från 1990 till 2009 i alla regioner. Resultaten från KLIMATMATCH visar inte lika tydliga trender för NH4+, beroende på att de historiska emissionerna i RCP4.5 databasen både visar upp- och nedåtgående trender för perioden. Trender i kvävenedfall beräknade med MATCH-modellen är till mycket stor del styrda av trender i de emissioner som används av spridningsmodellen. Det kan finnas flera orsaker till att vi inte ser tydliga trender i kvävenedfallet under de senaste decennierna. Trendanalyser kräver data med långa tidsserier, vilket av olika orsaker ofta saknas. Om kvävenedfallet har förändrats, men förändringen är liten, så är det svårt eller omöjligt att urskilja detta ur de stora slumpmässiga mellanårsvariationerna. Det är också möjligt att nedfallet inte har förändrats, trots minskande emissioner i Europa, på grund av ändrade atmosfärskemiska förhållanden (t ex klimat och minskande svavelemissioner), eller om utsläppen av kväve från källor som är av vikt för Sverige inte har minskat i samma utsträckning som emissionerna för Europa som helhet har. Det är också svårt att uppskatta kväveemissioner, vilket i rapporten illustreras av de två emissionsuppskattningar som har använts, där den ena rapporterar minskande emissioner av ammoniak och den andra ökande. För att uppnå precision och statistiskt kunna säkerställa förhållandevis små förändringar i kvävenedfallet, i storleksordningen 20 procent under en period av 20 år, behövs mätningar vid ett stort antal platser runt om i landet. Vi föreslår en genomgång av hur de framtida mätningarna av kvävenedfallet, som utgör basen för övervakningen, bör utformas. En viktig punkt är att existerande stationer med långa tidsserier bör bevaras, något som kräver långsiktig finansiering.

This study has developed regionally adapted scenarios for forestry within the CLEO project (Climate Change and Environmental Objectives, www.cleoresearch.se). Defining relevant and probable future forest scenarios is important for predicting future environmental impacts and synergies and conflicts between environmental objectives. Due to the increasing demand for biomass from forestry, Swedish forestry practices are currently changing. In addition, climate change can affect future forestry practices. Three scenarios for future forest management in Sweden have been formulated. One scenario corresponds to today's forest management, the second scenario is associated with an intensive removal of biomass, and the third scenario with even more intense biomass removal. These three scenarios are matrices of different choices of forest management strategies. The data behind are to a large extent based on scenarios defined in other studies, mainly SKA VB-08. The scenarios include information on tree distribution and land use, such as area of productive forest, arable and agricultural land, conventionally managed forest and other forestry land. Areas for soil scarification, cleaning, thinning, logging and slash and stump removal are also reported, as well as quantities of biomass removal regarding stems, forest residues and stumps during thinning and harvesting. To enable estimates of nutrient removal, nutrient contents in different tree parts (stem, bark, branches, needles and stumps) were provided. The areas exposed to conventional forestry fertilization, as well as intensive forestry fertilization were provided, as well as fertilization rate and nutrient content in the fertilizer. In all scenarios, areas for ash recycling were also reported, as well as supply amount of ash, and levels of various nutrients in the ash and its dissolution rate. All scenarios are characterized by future intensified forestry management, with higher harvesting rates, more fertilization of forest land and increased ash recycling. Growth enhancing measures, but especially climate change, results in increased forest growth and consequently increased levels of harvest in all scenarios from 2020 onwards. Since ash recycling is also increasing over time, this could mitigate the increased nutrient losses due to a future higher biomass removal from forests. Conventional fertilizing is expected to increase in the scenario representing the development of today’s forestry. In contrast, conventional fertilizer use decreases in the other more intensive scenarios, due to more localised intensified fertilizing schemes. It is unclear what impact this may have on acidification and eutrophication. Over time, tree species distribution changes, with a reduced proportion of pine that is replaced with spruce in southern Sweden. On the contrary, in northern Sweden, the proportion of pine increases at the expense of spruce. It is likely that the frequency and intensity of natural disturbances, such as storm damage and insect infestation, will increase in the future due to climate change. These effects have not been taken into account in the scenarios. This report is only available in Swedish.

Rapporten beskriver kunskapsläget för miljöövervakning med fjärranalys, med fokus på ämnesområden som är relevanta för Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten, exempelvis tillämpningar för luftkvalitet, naturresurser, biodiversitet samt för sjöar, kust och hav.Fjärranalys erbjuder såväl goda möjligheter som utmaningar, eftersom fjärranalysövervakningen behöver integreras i den nuvarande miljöövervakningen. Forskarna bedömer att tillämpbarheten inom exempelvis luftkvalitet kommer att öka framöver, genom att ett flertal nya satelliter och instrument kan förbättra övervakningen av luftföroreningar från satelliter.

Fjärranalys har potential att underlätta för både Naturvårdsverket och HaV att följa upp flera av Sveriges miljökvalitetsmål och för att kartlägga biologisk mångfald i olika skalor, men kräver dock att HaV och Naturvårdsverket behöver producera data som är standardiserade, geolokaliserade och tidsmässigt uppdaterade, för att kunna användas i kombination med satellitdata.Forskarna rekommenderar en rad åtgärder som Naturvårdsverket och HaV kan vidta för att ytterligare integrera fjärranalys i miljöövervakningen, samt förslag på fortsatt forskning och utveckling.Projektet har finansierats med medel från Naturvårdsverkets miljöforskningsanslag som finansierar forskning till stöd för Naturvårdsverkets och Havs- och vattenmyndighetens kunskapsbehov.

Kvävenedfallet minskar men är fortfarande över kritisk belastningLufthalterna av kvävedioxid (NO2) i länet var 1,2 µg/m3 under vinterhalvåret 2022/23, medan NO2 under sommarhalvåret 2023 var 0,56 µg/m3. Lufthalterna av ammoniak (NH3) var cirka 0,50 µg/m3 under både sommar- och vinterhalvåret 2022/23. Under det hydrologiska året 2022/23 varierade kvävenedfallet över öppet fält vid länets mätplatser mellan cirka 3,5–4,3 kg oorganiskt kväve per hektar. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Jönköpings län har för det hydrologiska året 2022/23 beräknats till 7,6 kg per hektar. Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige på 5 kg kväve per hektar och år, överskreds därmed i länet under 2022/23. 

Nitrathalterna i markvattnet är generellt låga i ostörd, växande skog i länet, men mätningarna visar på att sporadiskt förhöjda nitrathalter kan förekomma, i synnerhet vid Mellby i länets västra del. Mycket tyder på att avsevärda mängder kväve finns upplagrat i skogsmarken i länet. Detta innebär en risk för att störningar, exempelvis i form av stormskador, insektsangrepp eller avverkning, kan leda till förhöjda nitrathalter i markvattnet och utlakning av kväve till vattendrag och sjöar.Svavelnedfallet har minskat kraftigt, men återhämtningen går långsamtLufthalterna av svaveldioxid (SO2) i länet var 0,35 µg/m3 under vinterhalvåret 2022/23, medan SO2 under sommarhalvåret 2023 var 0,25 µg/m3. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet var det antropogent orsakade svavelnedfallet i länet högt, cirka 6 kg per hektar och år. Under det hydrologiska året 2022/23 var svavelnedfallet i länet avsevärt lägre, runt 0,1–0,2 kg per hektar i krondropp och mellan 0,6–0,9 kg/ha på öppet fält.

Skillnaden mellan resultaten från mätningar av krondropp och nedfall med nederbörden till öppet fält beror, som tidigare nämnts i rapporten, på att svavelnedfallet i vissa områden i landet är så lågt att träden har börjat ta upp svavel direkt i bladen/barren. Att nedfallet i krondroppet är så lågt kan även bero på att klorid används som en markör för havssalt vid beräkning av antropogent svavel. Eftersom trädkronorna i vissa fall kan utsöndra klorid medför detta att den andel sulfat som beräknas komma från havssalt kan överskattas, vilket i sin tur resulterar i ett underskattat antropogent nedfall av svavel mätt som krondropp.

Denna frågeställning är något som för närvarande arbetas på inom Krondroppsnätet.Markvattenkemin i skogsmarken i Jönköpings län visar att återhämtning från försurning av markvattnet pågår, men det går långsamt och markvattnet är fortfarande försurat. pH vid Fagerhult och Mellby har under de senaste åren oftast legat under 5,0, vilket kan anses tyda på en måttlig försurning. Under 2023 varierade den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet i länet mellan -0,14 mekv/l och -0,02 mekv/l. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart högre än noll. Avverkning eller andra störningar som innebär att kväveupptaget till skogsekosystemen minskar, samt havssaltsepisoder som kan orsaka jonbyte och frigörelse av vätejoner, kan leda till temporära surstötar. För att mark och vatten ska återhämta sig från försurning krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att skogen har god status så att kvävet tas upp och inte nitrifieras samt att skogsbrukets försurnings-påverkan hålls på en låg nivå.

På uppdrag av Skånes Luftvårdsförbund genomför IVL Svenska Miljöinstitutet, i samarbete med Lunds universitet, mätningar av lufthalter, atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi i Skåne län inom Krondroppsnätet. Sedan 2022 redovisas även mätningar av lufthalter vid två ytterligare mätplatser finansierade av Länsstyrelsen i Skåne. Skånes Luftvårdsförbund har varit medlem i Krondroppsnätet sedan 1990. I denna rapport redovisas resultaten från mätningarna under det hydrologiska året 2022/23. I rapporten beskrivs försurningsläget och kvävesituationen i Skåne län, baserat på senaste och tidigare års mätningar, och resultaten jämförs med mätningar från andra delar av landet.

I rapporten redovisas även andra aktuella händelser från 2023 som är relevanta ur Krondroppsnätets synvinkel. I Bilaga 1 visas information om länets mätningar och mätplatser.Mätningar av lufthalter, atmosfäriskt nedfall och/eller markvattenkemi bedrivs vid fyra platser med granskog i Skåne län; Hissmossa och Arkelstorp i länets norra delar samt Stenshult och Maryd. Lufthaltsmätningar görs dessutom på två mätplatser, vid Kullaberg och vid Stenshuvud.Svavelnedfallet har minskat kraftigt men återhämtningen går långsamtMinskade emissioner har gjort att både svaveldioxidhalter i luft och svavelnedfall minskat kraftigt. Svavelnedfallet, som 1990 var omkring 20 kg per hektar, var under 2022/23 mellan 0,6 och 2,1 kg per hektar på mätplatserna i Skåne. Responsen i marken är dock långsam. Markvattnet var under 2023 kraftigt försurat, med pH oftast mellan 4,3 och 4,6, och den syraneutraliserande förmågan (ANC) oftast under 0. ANC har ökat signifikant i de långa mätserierna, men ökningen går långsamt och ANC är fortfarande så pass lågt att det inte ger utrymme till någon större pH-höjning. Enbart på en av mätplatserna, Hissmossa, kunde en signifikant pH-höjning påvisas, men pH är fortfarande mycket lågt där, mellan 4,4 och 4,5 under 2023. Detta innebär också att systemen är mycket känsliga för störningar. Havssaltsepisoder kan exempelvis leda till kraftiga surstötar. De stora mängderna kväve i systemet gör även att kraftig nitrifiering kan uppstå vid störningar, i form av stormskador, insektsangrepp, gallring eller avverkning, vilket även det kan leda till kraftiga surstötar.

Kvävenedfallet minskar långsamt och kväveutlakning är ofta förhöjdÄven kväveemissionerna har minskat, men inte lika mycket som för svavel, vilket återspeglas i tidstrenderna för kvävehalter i luft och nedfall av kväve. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve beräknades på en av mätplatserna i Skåne, Västra Torup/Hissmossa, till mellan 15 och 20 kg per hektar och år i början av 2000-talet och har minskat signifikant till strax över 5 kg per hektar och år. Vid den mer utsatta mätplatsen Stenshult, med en betydligt kortare mätserie, från 2010, syns ingen statistiskt signifikant förändring. I Stenshult beräknades det totala nedfallet av oorganiskt kväve till 15 kg per hektar under 2022/23. Vid båda mätplatserna överskrids därmed den kritiska belastningsgränsen för övergödande kväve i skog, 5 kg per hektar och år.Vid samtliga aktiva mätplatser i Skåne har förhöjda nitratkvävehalter i markvattnet förekommit, trots att inga uppenbara störningar skett. I vissa fall har de skett kontinuerligt och i andra fall under någon eller några perioder. Detta tyder på att skogarna är nära kvävemättnad. Det är enbart mätplatser i allra sydligaste Sverige som uppvisar förhöjda nitratkvävehalter i ostörd skog, på övriga mätplatser i Sverige tas allt kväve upp. De stora kvävemängderna i marken gör också att störningar av olika slag, allt från gallringar och mindre stormskador till slutavverkning, kan innebära kraftig nitrifiering och därmed utlakning av nitratkväve. Detta ökar risken för att skogsmarken bidrar till övergödning av ytvatten, och nitrifieringen innebär även surstötar som kan hämma återhämtningen från försurning i ytvatten.

Den här studien har som syfte att beräkna bruttobelastningen av kväve från skogsmark till Östersjön och Västerhavet vid olika skogsbruksåtgärder. Även om kväve-bidraget från skogsmark generellt sett är lågt om man ser till bidraget per hektar så blir det totala bidraget betydande eftersom Sveriges areal utgörs till mer än hälften av skogsmark.I den här studien tillämpas scenarier för framtida skogsbruk med avseende på gödsling, avverkning och dikesrensning för att beräkna bruttobelastningen till Östersjön och Västerhavet. Typvärden för kväveutlakningen från mark vid de olika skogsbruksåtgärderna togs fram från litteratur och mätningar. Kväveutlakningen skalades sedan upp till del-avrinningsområden och därefter till hela regionen: södra Östersjöns, norra Östersjöns samt Västerhavets vattendistrikt med hjälp av geografiska databaser (avrinningsmängd och markanvändning). Även en schablonberäkning på nettoutlakningen av kväve till havet gjordes.Studien visade att flera skogsbruksåtgärder riskerar att påtagligt öka bruttobelastningen av kväve. Detta gäller framförallt gödsling och så kallad behovsanpassad gödsling (BAG). En maximal gödsling enligt dagens rekommendationer skulle innebära en ökad bruttokväve-utlakning på 8 %. BAG-gödsling kan bidra ytterligare till kväve-utlakningen. BAG-gödsling på 5 % av Sveriges produktiva skogsmark (i kombination med maximal gödsling enligt dagens gödslings-rekommendationer) beräknas öka bruttokvävebelastningen från skogsmark med 60 %, vilket innebär en potentiellt ökad risk för övergödning av havsmiljön.Det finns också skogsbruksåtgärder med potential att minska kväveutlakningen, som GROT--uttag, kvarlämnande av skärm på hyggen och kontinuitetsskogbruk (hyggesfritt skogsbruk). Om skärm lämnas vid alla av-verkningar skulle bruttoutlakningen minska med 18 %, och plockhuggning skulle minska brutto-belastningen ytterligare (med 35 %). Även GROT-uttag leder till minskad brutto-belastning (men endast i områden med hög kvävestatus), även om minskningen är marginell. 

In a future warmer climate, extremely dry, warm summers might become more common. Soil weathering is affected by temperature and precipitation, and climate change and droughts can therefore affect soil chemistry and plant nutrition. In this study, climate change and drought effects on soil weathering rates and release of Ca, Mg, K and Na were studied on seven forest sites across different climates in Sweden, using the dynamical model ForSAFE.

Two climate scenarios were run, one medium severity climate change scenario from IPCC (A1B) and one scenario where a future drought period of 5 years was added, while everything else was equal to the first scenario. The model results show a large geographical variation of weathering rates for the sites, without any geographical gradient, despite the strong dependence of temperature on weathering and the strong gradient in temperature in Sweden. This is because soil texture and mineralogy have strong effects on weathering.

The weathering rates have a pronounced seasonal dynamic. Weathering rates are low during winters and generally high, but variable, during summers, depending on soil moisture and temperature. According to the model runs, the future yearly average weathering rates will increase by 5 %–17 % per degree of warming. The relative increase is largest in the two southeastern sites, with low total weathering rates. At sites in southern Sweden, future weathering increase occurs throughout the year according to the modelling.

In the north, the increase in weathering during winters is almost negligible, despite larger temperature increases than in other regions or seasons (5.9 ∘C increase in winter in Högbränna; the yearly average temperature increase for all sites is 3.7 ∘C), as the winter temperatures still will mostly be below zero. The drought scenario has the strongest effect in southern Sweden, where weathering during the later parts of the drought summers decreases to typical winter weathering rates.

Soil texture and amount of gravel also influence how fast the weathering decreases during drought and how fast the soil rewets and reaches normal weathering rates after the drought. The coarsest of the modelled soils dries out and rewets quicker than the less coarse of the modelled soils. In the north, the soils do not dry out as much as in the south, despite the low precipitation, due to lower evapotranspiration, and in the northernmost site, weathering is not much affected. Yearly weathering during the drought years relative to the same years in the A1B scenario are between 78 % and 96 % for the sites.

The study shows that it is crucial to take seasonal climate variations and soil texture into account when assessing the effects of a changed climate on weathering rates and plant nutrient availability.

We have developed a tool, the MAGIC library, which provides an acidification assessment for any given lake or stream in Sweden based on ten parameters describing lake geographical position, surface area, annual discharge and observed lake water chemistry. The MAGIC library consists of two key components: a library of the existing MAGIC model simulations for 2438 lakes and an analogue matching routine that selects the library lake which is most similar to the evaluation lake described by the ten parameters. The acidification assessment modelled by MAGIC for the library lake is then assumed valid for the evaluation lake. For more than 90% of the library lakes tested, the MAGIC library provided the same acidification assessment as the site-specific MAGIC model simulation. Labour and data requirements for assessment by the MAGIC library are very modest relative to the needs of site-specific MAGIC (or other similar) model simulations. The relative ease of use is essential for a country like Sweden, with a population of 100 000 lakes. The MAGIC library has a web interface (http://magicbiblioteket.ivl. se) to provide single assessments interactively or multiple assessments by uploading the ten required parameters for multiple sites. Conceptually the library has built-in flexibility and could be adapted for other types of ecosystems or assessments. In this paper we describe the MAGIC library concept and evaluate the performance of the MAGIC library in comparison to site-specific MAGIC modelling.

This report is only available in Swedish.

In the low deposition situation of today at many of the long-term Swedish forest monitoring sites, the deposition measured as precipitation to the open field, i.e. bulk deposition of oxidized sulphur (S) is often higher or equal to deposition of S sampled under the forest canopies, i.e. as throughfall. This suggests that the total S deposition estimated using throughfall is underestimated. The reason for this is direct exchange of S with the forest canopies, leading to an underestimation which becomes evident in low-deposition areas. We describe a new method to estimate the dry deposition of S to coniferous forest based on measurements with Teflon string samplers as surrogate surfaces, in combination with measurements of the net throughfall for sodium (throughfall subtracted with wet deposition). The wet deposition was estimated from bulk deposition measurements on the open field, corrected for dry deposition to the collectors.

The method was applied for Norway spruce forests at monitoring sites across Sweden during nine years 2014–2022, and total deposition was calculated based on wet deposition and the estimated dry deposition. The estimated annual total deposition of S as a mean value for coniferous forests ranged between 0.8 and 5.2 kg S ha-1 yr-1 with lowest values in northern Sweden and highest in southwest Sweden. The share of dry deposition of the total S deposition was between 20 and 53%. The mean annual deposition of S measured as throughfall during 2014–2022 for three different regions in Sweden was between 16 and 41% lower compared to the corresponding total deposition estimated with the new method. The canopy exchange of S was analyzed on a monthly basis as the difference between the estimated total deposition and the measured throughfall deposition of S.  At most sites, there was a canopy uptake of S during the summer months and a leakage of S during the winter months. This indicates that the canopy exchange of S is a phenomenon that involves some biological activity.

På uppdrag av Kronobergs luftvårdsförbund genomför IVL Svenska Miljöinstitutet, i samarbete med Lunds universitet, inom Krondroppsnätet (http://www.krondroppsnatet.ivl.se/) mätningar av atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi i Kronobergs län. Resultaten från mätningar under det hydrologiska året 2022/23 redovisas och analyseras, tillsammans med tidigare års mätningar, i relation till försurningsläget och kvävesituationen i Kronobergs län samt i övriga delar av landet. I rapporten redovisas även andra Krondroppsnätsrelaterade aktuella projekt och händelser från 2023.

I Bilaga 1 visas information om länets mätningar och mätplatser. Mätningar av atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi har bedrivits inom Krondroppsnätet i Kronobergs län sedan 1996. Under det hydrologiska året 2022/23 gjordes mätningar på fyra platser i länet, vid granskogarna i Fälleshult, Angelstad och Tagel, samt vid tallskogen i Attsjö. Kvävenedfallet överskrider kritisk belastning men inget nitrat läcker ut i markvattnetAtmosfäriskt nedfall av oorganiskt kväve till barrskog i Kronobergs län har för det hydrologiska året 2022/23 beräknats till mellan 6 och 8 kg per hektar, med högst nedfall i länets sydvästra delar, se figur nedan till vänster. Den kritiska belastningsgränsen för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskrids därmed i hela länet. Kvävenedfallet som beräknas för länets mätplats Tagel har minskat med 37% sedan det hydrologiska året 2004/05. Halterna av nitrat i markvatten är genomgående låga i ostörd skog i länet. Stormskador har dock resulterat i perioder med ökade halter av nitrat i markvattnet.       Totalt nedfall av oorganiskt kväve till barrskog i Kronobergs län under hydrologiska året 2022/23 (till vänster). pH i markvattnet vid nu aktiva mätplatser i länet (till höger). Mätningarna i markvattnet vid Angelstad har flyttats kortare sträckor, vilket visas med olika bokstäver (A, B respektive C). 

Svavelnedfallet har minskat kraftigt men försurningstillståndet i skogsmarken i Kronoberg är fortsatt dåligt Svavelnedfallet till provplatserna i länet har sedan 2001/02 minskat mellan 83-96 %. Det årliga svavelnedfallet var under 2022/23 under 0,5 kg per hektar, jämfört med 5 till 8 kg per hektar i slutet av 1990-talet. Det sker en varierande och otillräcklig återhämtning från försurning av markvattnet i skogsmarken i länet. pH i markvattnet ligger inom vad som anses som måttlig försurning (mellan 4,4 och 5,5, figuren ovan till höger) och markvattnet har en otillräcklig syraneutraliserande förmåga (ANC). Halter av toxiskt oorganiskt aluminium är fortfarande förhöjda. Det vatten som kommer från skogsmarkerna till vattendrag och sjöar kan därför inte bidra i någon större utsträckning till återhämtningen från försurning. För att mark och vatten ska återhämta sig från försurning, och miljömålet Bara naturlig försurning ska uppnås, krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att nedfallet av kväve inte överskrider vad skogen kan ta upp samt att skogsbrukets försurningspåverkan hålls på en låg nivå

På uppdrag av Blekinge kustvatten och luftvårdsförbund genomför IVL Svenska Miljöinstitutet, i samarbete med Lunds universitet, mätningar av atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi i Blekinge län. Mätningarna sker inom ramen för Krondroppsnätet (http://www.krondroppsnatet.ivl.se/).I Blekinge har mätningar av atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi inom Krondroppsnätet bedrivits sedan 1985. I denna rapport redovisas resultaten från aktiva mätningar under det hydrologiska året (oktober till och med september nästkommande år) för 2022/23 i Blekinge län, tillsammans med resultat från tidigare års mätningar. Resultaten redovisas även i förhållande till mätningar vid övriga mätplatser inom Krondroppsnätet. Mätningarna ger en bra bild över försurningsläget och kvävesituationen i Blekinge län. Under det hydrologiska året 2022/23 gjordes mätningar på fem platser i länet, vid en tallyta i Hjärtsjömåla, två bokytor vid Ryssberget och Komperskulla, samt två ytor vid Vång; en granyta B och den sedan oktober 2016 avverkade A-ytan, där markvattenkemiska mätningarna fortsatt. Utöver Krondroppsnätets mätningar rapporteras även mätningar av luft¬halter samt nedfall till öppet fält vid mätplatsen Sännen (nära mätplatsen Vång) som ingår i det nationella miljö¬över¬vakningsnätverket SveLoD.

Utöver en redovisning av mätresultaten från Krondroppsnätet redovisas i rapporten även resultat från andra Krondroppsnätsrelaterade projekt samt aktuella händelser från 2023, som är relevanta ur Krondroppsnätets synvinkel. Information om länets mätningar och mätplatser visas i Bilaga 1.Lägre kvävenedfallet i länet, men fortfarande över kritisk belastningAtmosfäriskt nedfall av oorganiskt kväve till barrskog i Blekinge län har för det hydrologiska året 2022/23 beräknats till mellan 6 och 8 kg per hektar. Detta överskrider den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Kvävenedfallet har dock minskat under den senaste 10-årsperioden. Vid Komperskulla och Sännen har nedfallet minskat med 43 respektive 37 % sedan 2009/10. Återhämtningen från försurning går långsamt trots att svavelnedfallet minskat Återhämtning av markvattnet från försurning sker långsamt, och markvattnet är fortfarande kraftigt försurat. Den syraneutraliserande förmågan (ANC) är oftast under eller omkring 0. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart högre än noll. Vid Komperskulla var ANC högt under de senaste två mätningarna, vilket troligtvis beror på någon form av störning i marken.  Avverkning eller andra störningar som innebär att kväveupptaget minskar, samt havssaltsepisoder som kan orsaka jonbyte och frigörelse av vätejoner, kan leda till kraftiga surstötar. För att mark och vatten ska återhämta sig från försurning krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att skogen har god status så att kvävet tas upp och inte nitrifieras samt att skogsbrukets försurningspåverkan hålls på en låg nivå.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Hallands län genomför IVL Svenska Miljöinstitutet, i samarbete med Lunds universitet, mätningar av lufthalter, atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi i Hallands län. Mätningarna sker inom ramen för Krondroppsnätet (http://www.krondroppsnatet.ivl.se/).Hallands län har varit medlem i Krondroppsnätet sedan 1987. I denna rapport redovisas resultaten från aktiva mätningar i länet under det hydrologiska året (oktober till och med september nästkommande år) 2022/23, tillsammans med resultat från tidigare års mätningar. Resultaten redovisas även i förhållande till mätningar vid övriga mätplatser inom Krondroppsnätet. Mätningarna ger en bra bild över försurningsläget och kvävesituationen i Hallands län.Under det hydrologiska året 2022/23 bedrevs mätningar vid fem platser i länet, från Kullahus på Hallandsåsen i söder till Söstared i nordligaste Halland. Utöver en redovisning av mätresultaten från Krondroppsnätet redovisas i rapporten även resultat från andra Krondroppsnätsrelaterade projekt, samt aktuella händelser från 2023 som är relevanta ur Krondroppsnätets synvinkel. 

Kvävenedfallet minskar men är fortfarande över kritisk belastning Vid mätplatsen i Timrilt var det beräknade totala nedfallet av oorganiskt kväve 10 kg/ha under 2022/23, vilket är det lägsta värdet som uppmätts sedan mätstarten 1996. Kvävenedfallet har minskat under den senaste 20-årsperioden. Vid Timrilt har det beräknade totala nedfallet av oorganiskt kväve minskat med 40 % sedan 2001/02. Trots minskningen är nedfallet vid Timrilt fortfarande högre än den kritiska belastningsgränsen för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Tydligt förhöjda halter av nitrat (halter över detektionsgränsen) har regelbundet förekommit i markvattnet i växande, ostörd skog i Halland, och stormskador från Gudrun (2005) och Per (2007), har ytterligare ökat på nitratkvävehalterna i markvattnet, exempelvis vid Borgared. Halterna av nitrat i markvattnet har dock minskat vid flera platser, både i ostörd och stormskadad skog, och halterna under de tre senaste åren har varit låga. Kväve som inte tas upp av skogsekosystemen kan orsaka ett diffust läckage till grund- och ytvatten, vilket i sin tur kan bidra till fortsatt försurning av mark- och ytvatten. Läckande kväve från skogsmarken bidrar även till övergödning av sjö- och kustvatten.

Svavelnedfallet har minskat kraftigt, men återhämtningen går långsamtSvavelnedfallet i Halland har historiskt sett varit mycket högt, vid vissa platser i slutet av 1980-talet upp mot 30 kg per hektar och år. Nedfallet av svavel har dock minskat kraftigt. I länets norra del var svavelnedfallet i början av 1990-talet cirka 12 kilo per hektar och år. Under 2022/23 var svavelnedfallet som högst strax över 1 kg per hektar. Markvattnet på 50 cm djup vid de skogliga mätplatserna i Halland är fortfarande försurat, med låg buffringskapacitet (ANC). Det finns dock tecken på återhämtning från försurning, med ökande pH och ANC, samtidigt som halterna av toxiskt oorganiskt aluminium minskar. Fortfarande ligger ANC under noll vid samtliga mätplatser i länet. Att det vatten som lämnar skogsmarken har dålig buffringskapacitet kan vara en förklaring till den långsamma återhämtningen från försurning i sjöar och vattendrag i Halland.

Kvävenedfallet minskar men är fortfarande över kritisk belastning i länets mellersta och södra delarLufthalterna av kvävedioxid (NO2) i länet varierade under vinterhalvåret 2022/23 mellan 1,1–2,7 µg/m3, medan NO2 under sommarhalvåret 2023 varierade mellan 0,6–3,6 µg/m3. Halterna av NO2 var högst vid Ottenby, troligen beroende på en påverkan från fartygstrafiken på Östersjön. Lufthalterna av ammoniak (NH3) varierade under vinterhalvåret 2022/23 mellan 0,2 och 0,8 µg/m3, medan de under sommarhalvåret 2023 varierade mellan 0,5 - 1,1 µg/m3.Under det hydrologiska året 2022/23 varierade kvävenedfallet över öppet fält vid länets mätplatser mellan cirka 2,3–4,1 kg oorganiskt kväve per hektar.

Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Kalmar län har för det hydrologiska året 2022/23 beräknats till mellan 3,9 kg per hektar längst i norr och 6,5 kg per hektar i mellersta och södra delen av länet. Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds därmed i mellersta och södra delen av länet under 2022/23. Nitrathalterna i markvattnet, undantaget vid Ottenby, är generellt låga i ostörd, växande skog i länet, men mätningarna visar på att sporadiskt förhöjda nitrathalter kan förekomma.

Mycket tyder på att avsevärda mängder kväve finns upplagrat i skogsmarken i länet. Detta innebär en risk för att störningar, exempelvis i form av stormskador, insektsangrepp eller avverkning, kan leda till förhöjda nitrathalter i markvattnet och utlakning av kväve till vattendrag och sjöar. Vid Ottenby har dock förhöjda nitrathalter uppmätts även under perioder som ej varit stormpåverkade, vilket kan beror på de speciella markförhållanden som råder vid Ottenby, med marina sediment.

Orsaken till de mycket höga nitrathalterna 2021-2023 är ännu okänd, eventuellt kan djur ha varit framme och påverkat ytan. Kommande års mätningar får utvisa om de höga halterna fortsätter.Svavelnedfallet har minskat kraftigt, men återhämtningen går långsamtLufthalterna av svaveldioxid (SO2) i länet var runt 0,3 µg/m3 under både vinterhalvåret 2022/23 och sommarhalvåret 2023, förutom vid Ottenby där halterna var högre cirka 0,5-0,6 µg/m3 under vinter- och sommarhalvår. Att halterna generellt är högre vid Ottenby beror troligen på fartygstrafiken på Östersjön.  

I mitten av 1990-talet var svavelnedfallet i länet mycket högt, strax under 15 kg per hektar och år. Under det hydrologiska året 2022/23 var svavelnedfallet i länet avsevärt lägre, runt 0,2–1,0 kg per hektar i krondropp och mellan 0,7–1,0 kg/ha på öppet fält. Skillnaden mellan resultaten från mätningar av krondropp och nedfall med nederbörden till öppet fält beror, som nämnts tidigare i rapporten, på att svavelnedfallet i vissa områden i landet är så lågt att träden har börjat ta upp svavel direkt i bladen/barren. Att nedfallet i krondroppet är så lågt kan även bero på att klorid används som en markör för havssalt vid beräkning av antropogent svavel. Eftersom trädkronorna i vissa fall kan utsöndra klorid medför detta att den andel sulfat som beräknas komma från havssalt kan överskattas, vilket i sin tur resulterar i ett underskattat antropogent nedfall av svavel mätt som krondropp.

Denna frågeställning är något som för närvarande arbetas på inom Krondroppsnätet.Markvattenkemin i skogsmarken i Kalmar län visar att återhämtning från försurning av markvattnet pågår, men det går långsamt och markvattnet är fortfarande försurat. pH vid Alsjö och Ottenby har på sistone frekvent legat under 5,0, vilket kan anses tyda på en måttlig försurning, medan pH i markvattnet vid Rockneby och Risebo varit högre. De stundtals mycket sura tillståndet som uppmätts vid Ottenby kan bero på de speciella markförhållanden som råder med marina sediment. Vid den nya ytan i Rockneby var pH mellan 6,5-6,9 under 2023. Under 2023 varierade den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet i länet mellan -0,19 mekv/l och 0,7 mekv/l.

För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart högre än noll. Av¬verkning eller andra störningar som innebär att kväveupptaget till skogsekosystemen minskar, samt havssaltsepisoder som kan orsaka jonbyte och frigörelse av vätejoner, kan leda till temporära surstötar. För att mark och vatten ska återhämta sig från försurning krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att skogen har god status så att kvävet tas upp och inte nitrifieras samt att skogsbrukets försurningspåverkan hålls på en låg nivå.

På uppdrag av Länsstyrelserna i Dalarnas, Jämtlands, Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län samt Boliden Mineral AB genomför IVL Svenska Miljöinstitutet, i samarbete med Lunds universitet, mätningar av lufthalter, atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi i bakgrundsmiljön i norra Sverige inom Krondroppsnätet. Resultaten från mätningarna, som har bedrivits i över 30 år i norra Sverige, redovisas tillsammans med resultat från tidigare års mätningar och i jämförelse med motsvarande mätningar i övriga delar av landet. Under det hydrologiska året 2022/23 fanns aktiva mätningar vid sjutton mätplatser i norra Sverige. I rapporten redovisas även resultat från mätningar av lufthalter samt nedfall till öppet fält vid Esrange i Norrbottens län inom det nationella miljöövervakningsnätverket, SveLoD. Dessutom redovisas resultat från andra Krondroppsnätsrelaterade projekt samt aktuella händelser från 2023. I Bilaga 1 visas information om de olika länens mätningar och mätplatser.Kvävenedfall och nitrat i markvattnet.Det beräknade totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i norra Sverige beräknades till mellan 1 - 4 kg per hektar och år under det hydrologiska året 2022/23. Nedfallet var högst i södra delen och lägst i inlandet i norra delen av området. Vid alla mätplatserna låg nedfallet under 2022/23 under den kritiska belastningsgränsen för kväve till barrskog på 5 kg N per hektar och år. Med undantag av Dalarna och sydvästliga delar av Jämtland har växtligheten i norra Sverige sannolikt aldrig varit utsatt för ett kvävenedfall som överskridit den kritiska belastningsgränsen för barrskog. För att skydda känsliga arter av mossor och lavar bör dock kvävenedfallet till boreala skogar vara ännu lägre och inte överstiga 2 - 5 kg N per hektar och år, beroende på växtslag.

Generellt förekommer nitrat sällan i markvattnet i ostörd växande skog i Sverige. Efter stormskador, avverkning, skogsgödsling, insektsangrepp eller andra störningar kan dock halterna av nitrat i markvattnet öka till höga nivåer, vilket i norra Sverige har inträffat efter en skogsgödsling av en tallskog vid Sör-Digertjärn i Jämtlands län samt efter slutavverkningar vid Nymyran i Jämtlands län och Storulvsjön i Västernorrlands län. 

Svavelnedfall och försurningFörsurning av mark och vatten orsakas av både svavel- och kvävenedfall, men även skogsbruket bidrar, då trädtillväxt medför upptag av buffrande baskatjoner och därmed successiv försurning under trädets livstid, som permanentas om biomassa skördas och förs bort från skogen utan att baskatjonerna återförs. Under året 2022/23 var nedfallet av svavel, borträknat svavel från havssalt, till skog i norra Sverige som högst 1,2 kg S per hektar och år, med högst nedfall vid Holmsvattnet. Det finns en gradient med minskande svavelnedfall från syd mot nord, men även en gradient från kustområdena mot inlandet och fjällvärlden. Sedan 2001/02 har svavelnedfallet vid mätplatserna i norra Sverige minskat statistiskt säkerställt med 32 – 76 %. Minskningen verkar ha avtagit efter år 2016.Mätningar av kemin i markvattnet insamlat under rotzonen ger ett mått på markens försurningsstatus. I de fjällnära områdena i Jämtland finns några av landets mest försurningskänsliga områden, med svårvittrad berggrund, tunna jordtäcken och lite växtlighet. Förutom nedfallet av försurande ämnen och skogsbrukets försurande inverkan finns, längs norrlandskusten, svavelhaltiga jordar som bidrar till försurning.Vid de provytor i norra Sverige där svavelhalterna i markvattnet varit förhöjda har dessa minskat över tid. Historiskt har pH varit över 5,0 vid de allra flesta mätplatser och mättillfällen i norra Sverige och således som mest varit utsatt för måttlig försurning, enligt bedömningsgrunderna för försurad mark.

Gödslingen av tallytan vid Sör-Digertjärn i Jämtlands län medförde under några år en kraftig sänkning av pH i markvattnet, till pH-värden under 4,4. pH i markvattnet vid de kustnära mätplatserna Bäcksjö, Holmsvattnet och Gammelgården ligger lite lägre än ytorna längre inåt landet, vilket kan bero på svavelhaltiga jordar som ofta förekommer under högsta kustlinjen.Ett annat mått på försurning är markvattnets syrabuffrande förmåga, ANC. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart högre än noll. Under de senaste tio åren har värden för ANC vid de flesta mätplatser i norra Sverige varit positiva. Undantag är tillfälliga sänkningar av ANC för den gödslade provytan Sör-Digertjärn, som hade kraftigt negativa ANC-värden de två första åren efter gödslingen, samt den avverkade ytan Storulvsjön. Den enda mätplatsen som alltid har positiva ANC-värden långt över noll är Ammarnäs i Västerbottens län.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län genomför IVL Svenska Miljöinstitutet, i samarbete med Lunds universitet, mätningar i Stockholms län inom Krondroppsnätet. Stockholms län har varit medlem i Krondroppsnätet sedan 1992. I denna rapport redovisas resultaten från mätningar under det hydrologiska året 2022/23 vid tre platser i Stockholms län, i granskogarna vid Farstanäs och Arlanda samt i tallskogen vid Bergby. Dessutom visas resultat från mätningar av nedfall till öppet fält och lufthalter vid mätplatsen Tyresta, vilka genomförs av IVL på uppdrag av Naturvårdsverket inom det nationella miljöövervakningsnätverket, SveLoD.I rapporten beskrivs situationen vad gäller försurning och övergödande kväve i Stockholms län, baserat på senaste och tidigare års mätningar, och resultaten jämförs med mätningar från andra delar av landet.

I rapporten redovisas även andra aktuella händelser från 2023 som är relevanta ur Krondroppsnätets synvinkel. I Bilaga 1 visas information om länets mätningar och mätplatser.Kvävenedfallet minskar och kritisk belastning överskrids inte längre 2022/23Nedfallet av kväve till barrskogarna vid Farstanäs, Arlanda och Tyresta har sedan början av 2000-talet minskat i högre takt än de rapporterade utsläppsminskningar från Europa såväl som från Sverige, se figur nedan till vänster. Kvävenedfallet till barrskog över Stockholms län varierade under det hydrologiska året 2022/23 mellan 3 och 4 kg per hektar. Den kritiska belastningen för övergödande kväve till barrskog i Sverige, 5 kg per hektar och år, överskreds därmed inte i länet under året. Lufthalterna av kvävedioxid vid Farstanäs har mer än halverats sedan mätstarten 1994, och minskningen följer de rapporterade utsläppsminskningar från Europa. Markvattenmätningarna i Stockholms län visar att nitrat sällan förekommer i markvattnet i länets växande skogar och att länets skogar generellt har kapacitet att lagra det kväve som tillförs med nedfallet till marken.  Under senare år har dock förhöjda nitrathalter i markvattnet vid Farstanäs uppmätts, vilket skulle kunna bero på stormpåverkan.       Totalt årligt kvävenedfall till barrskog och den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet vid mätplatserna i Stockholms län.Lågt svavelnedfall men långsam återhämtning från försurningSvavelnedfallet till skogen i länet har minskat kraftigt, och minskningen är statistiskt säkerställd för alla mätplatser i länet.

Under 2000-talet har svavelnedfallet, mätt som krondropp vid Farstanäs och Arlanda, minskat i takt med utsläppsminskningarna från både EU-27+UK och Sverige. Även lufthalterna av SO2 har minskat kraftigt under samma tidsperiod. Av länets tre aktiva mätplatser har en statistiskt säkerställd återhämtning från försurning i markvattnet främst skett vid Bergby i länets norra del. Där har markvattnets pH ökat och halterna av sulfatsvavel och oorganiskt aluminium minskat. Markvattnets syraneutraliserande förmåga (ANC) visar ingen statistiskt säkerställd förändring vid någon av länets mätplatser, men den är oftast positiv, vilket tyder på att det finns en syrabuffrande förmåga i länets skogar. Även vid Arlanda syns tecken på återhämtning från försurningen, med ökat pH och minskade halter av sulfatsvavel i markvattnet. Vid Farstanäs har pH istället minskat sedan mätstarten 1992, men sulfathalterna i markvattnet har minskat.Stockholms län befinner sig på gränsen mellan de mest försurningspåverkade områdena i sydvästra Sverige och de mindre påverkade områdena i norr. För att mark och vatten ska återhämta sig krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att nedfallet av kväve inte överskrider vad skogen kan ta upp och att skogsbrukets försurningspåverkan hålls på en låg nivå.

Kvävenedfallet minskar och nu under kritisk belastningUnder det hydrologiska året 2022/23 var kvävenedfallet över öppet fält vid länets mätplats i norra delen av länet strax över 3 kg oorganiskt kväve per hektar. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Södermanlands län har för det hydrologiska året 2022/23 beräknats till 4,2 kg per hektar, vilket är lägre än året innan då det var 5,6 kg per hektar. Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige för barrskog, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds därmed inte under 2022/23 vid Edeby. Nitrathalterna i markvattnet är generellt låga i ostörd, växande skog i länet. Dock finns kväve upplagrat i skogsmarken, vilket innebär en risk för att störningar, exempelvis i form av stormskador, insektsgrepp eller avverkning, kan leda till förhöjda nitrathalter i markvattnet och utlakning av kväve till vattendrag och sjöar.

Svavelnedfallet har minskat kraftigt, återhämtning sker men det går långsamtI början av 2000-talet var svavelnedfallet i länet högt, över 5 kg per hektar och år. Under det hydrologiska året 2022/23 var svavelnedfallet i länet avsevärt lägre, 0,7 kg per hektar i krondropp och 1,0 kg/ha på öppet fält. Skillnaden mellan resultaten från mätningar av krondropp och nedfall med nederbörden till öppet fält beror, som nämnts tidigare i rapporten, på att svavelnedfallet i vissa områden i landet är så lågt att träden har börjat ta upp svavel direkt i bladen/barren. Att nedfallet i krondroppet är lågt kan även bero på att klorid används som en markör för havssalt vid beräkning av antropogent svavel. Eftersom trädkronorna i vissa fall kan utsöndra klorid medför detta att den andel sulfat som beräknas komma från havssalt kan överskattas, vilket i sin tur resulterar i ett underskattat antropogent nedfall av svavel mätt som krondropp. Denna frågeställning är något som för närvarande arbetas på inom Krondroppsnätet.Markvattenkemin i skogsmarken i Södermanlands län visar att återhämtning från försurning av markvattnet pågår. Försurningsmässigt visades det under 2023 på en förbättring av markvattenkemin vid Edeby. pH vid Edeby har på sistone frekvent legat mellan 5,5 och 5,6, vilket är över det pH-intervall som anses visa på måttlig försurning.

Under 2023 varierade den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet i länet mellan 0,04 mekv/l och 0,07 mekv/l. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart högre än noll. Avverkning eller andra störningar som innebär att kväveupptaget till skogsekosystemen minskar, samt havssaltsepisoder som kan orsaka jonbyte och frigörelse av vätejoner, kan leda till temporära surstötar. För att mark och vatten ska återhämta sig från försurning krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att skogen har god status så att kvävet tas upp och inte nitrifieras samt att skogsbrukets försurningspåverkan hålls på en låg nivå.

Mätningar av atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi i Värmlands län genomförs på uppdrag av Värmlands läns luftvårdsförbund av IVL Svenska Miljöinstitutet, i samarbete med Lunds universitet. Mätningarna sker inom ramen för Krondroppsnätet (http://www.krondroppsnatet.ivl.se/ ). Värmlands län har varit medlem i Krondroppsnätet sedan 1990, och den längsta mätserien sträcker sig över mer än 30 år.I denna rapport redovisas resultaten från mätningarna under det hydrologiska året 2022/23 (oktober 2022 – september 2023) i Värmlands län. Resultaten från mätningarna från 2022/23 analyseras, tillsammans med tidigare års mätningar, i relation till försurningsläget och kvävesituationen i Värmlands län. Resultaten analyseras vidare i förhållande till mätningar i andra delar av Sverige inom Krondroppsnätet. I rapporten redovisas även andra relaterade aktuella projekt och händelser från 2023, som är relevanta ur Krondroppsnätets synvinkel. I Bilaga 1 visas information om länets mätningar och mätplatser.Mätningar av atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi bedrivs vid tre platser med granskog i Värmlands län, från norr till söder; Transtrandsberget, Blåbärskullen/Stensjön och Södra Averstad. Länsstyrelsen och luftvårdsförbundet finansierar dessutom markvattenmätningar vid de två avverkade granytorna vid Blåbärskullen och Södra Averstad. Lufthalter av svavel, kväve och ozon mäts vid ytorna.

I rapporten redovisas även resultat från lufthaltsmätningar samt mätningar av nedfall till öppet fält vid mätplatsen Transtrandsberget som ligger bredvid krondroppsytan. Dessa mätningar genomförs av IVL på uppdrag av Naturvårdsverket inom det nationella miljöövervakningsnätverket, SveLoD.Långsam återhämtning från försurning trots ett numera lågt svavelnedfall Ett stort antal av Värmlands sjöar och vattendrag är fortsatt försurade, och det bedrivs en omfattande kalkningsverksamhet i länet. Svavelnedfallet till skog i Värmland har dock minskat kraftigt. Vid den mest belastade mätplatsen i länet, Södra Averstad, har nedfallet av svavel (exklusive havssaltsbidrag) minskat från 8–10 kg per hektar och år i början på 1990-talet till under eller kring 1 kg per hektar sedan 2016. För att markvattnet skall bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste det ha ett värde på den syraneutraliserande förmågan (ANC) som är klart större än noll. Detta är fallet endast vid den nordligaste mätplatsen, Transtrandsberget. ANC vid den nyaste krondroppsytan i mellersta Värmland, Stensjön, har hittills varierat mellan noll och klart över noll, medan ANC vid Blåbärskullen och Södra Averstad, även innan avverkning, ofta hade negativa värden. Blåbärskullen hade innan avverkningen till och med en negativ trend med minskande ANC-värden över tid.      Vänstra figuren. Syraneutraliserande förmåga (ANC) i markvattnet vid olika mätplatser i länet. Södra Averstad A avverkades 2016 (vertikal röd streckad linje) och ersattes med Södra Averstad B. Blåbärskullen avverkades 2021 (vertikal blå linje) och ersattes med Stensjön. Högra figuren. Totalt nedfall av oorganiskt kväve till barrskog i Värmland vid ytorna, beräknat från mätningar på öppet fält och i krondropp. Horisontell streckad röd linje visar kritisk belastningsgräns för barrskog i Sverige.

Ett högt kvävenedfall har gjort att det finns mycket kväve i markerna som kan ge höga halter av kväve i markvattnet vid störningar Nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Värmland varierar numera kring den kritiska belastningsgränsen för barrskog, 5 kg kväve per hektar. Under det hydrologiska året 2022/23 var kvävenedfallet högre än belastningsgränsen för de två sydligaste ytorna och även som interpolerat värde för hela länet. Året innan var första gången som nedfallet låg under den kritiska belastningsgränsen för barrskog vid samtliga av länets krondroppsytor. Kvävenedfallet till barrskogen i Värmland har halverats sedan 2001, baserat på kalenderår, vilket är i samma utsträckning som de rapporterade kväveutsläppsminskningarna i Europa.Efter många år av överskridande av belastningsgränserna har skogarna i länet lagrat mycket kväve i marken. Mätningar vid de avverkade granytorna vid Södra Averstad och Blåbärskullen visar att detta kväve läcker ut i markvattnet vid störningar av skogsekosystemen. Det kväve som inte tas upp av ekosystemen kan transporteras vidare och bidrar till ett diffust läckage av kväve till grund- och ytvatten.

Kvävenedfallet minskar men är fortfarande över kritisk belastningLufthalterna av kvävedioxid (NO2) i länet varierade under vinterhalvåret 2022/23 mellan 1,4–1,8 µg/m3, medan NO2 under sommarhalvåret 2023 varierade mellan 0,7–1,2 µg/m3. Lufthalterna av ammoniak (NH3) var cirka 0,2 µg/m3 under både sommar- och vinterhalvåret 2022/23. Under det hydrologiska året 2022/23 varierade kvävenedfallet över öppet fält vid länets mätplatser mellan cirka 4,0–7,8 kg oorganiskt kväve per hektar. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Västra Götalands län har för det hydrologiska året 2022/23 beräknats till mellan 5,5–9,3 kg per hektar.

Den kritiska belastningsgräns som används i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år, överskreds därmed i hela länet under 2022/23. Nitrathalterna i markvattnet är generellt låga i ostörd, växande skog i länet, men mätningarna visar på att sporadiskt förhöjda nitrathalter kan förekomma. Mycket tyder på att avsevärda mängder kväve finns upplagrat i skogsmarken i länet. Detta innebär en risk för att störningar, exempelvis i form av stormskador, insektsgrepp eller avverkning, kan leda till förhöjda nitrathalter i markvattnet och utlakning av kväve till vattendrag och sjöar, vilket har visats för den avverkade krondroppsytan vid Storskogen.Svavelnedfallet har minskat kraftigt, men återhämtningen går långsamtLufthalterna av svaveldioxid (SO2) i länet var runt 0,3 µg/m3 under både vinterhalvåret 2022/23 och sommarhalvåret 2023.

I början av 1990-talet var svavelnedfallet i länet mycket högt, över 15 kg per hektar och år. Under det hydrologiska året 2022/23 var svavelnedfallet i länet avsevärt lägre, runt 0–0,5 kg per hektar i krondropp och mellan 0,9–1,8 kg/ha på öppet fält. Skillnaden mellan resultaten från mätningar av krondropp och nedfall med nederbörden till öppet fält beror, som nämnts tidigare i rapporten, på att svavelnedfallet i vissa områden i landet är så lågt att träden har börjat ta upp svavel direkt i bladen/barren. Att nedfallet i krondroppet är så lågt kan även bero på att klorid används som en markör för havssalt vid beräkning av antropogent svavel. Eftersom trädkronorna i vissa fall kan utsöndra klorid medför detta att den andel sulfat som beräknas komma från havssalt kan överskattas, vilket i sin tur resulterar i ett underskattat antropogent nedfall av svavel mätt som krondropp.

Denna frågeställning är något som för närvarande arbetas med inom Krondroppsnätet.Markvattenkemin i skogsmarken i Västra Götalands län visar att återhämtning från försurning av markvattnet pågår, men det går långsamt och markvattnet är fortfarande försurat. pH vid Storskogen och Hensbacka har på sistone frekvent legat under 5,0, vilket kan anses tyda på en måttlig försurning. Under 2023 varierade den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet i länet mellan     -0,09 mekv/l och 0,05 mekv/l. Vid den 2018 avverkade ytan i Storskogen, där mätningarna fortsatt, var ANC ännu lägre, som lägst -0,26 mekv/l under året. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart högre än noll. Av-verkning eller andra störningar som innebär att kväveupptaget till skogsekosystemen minskar, samt havssaltsepisoder som kan orsaka jonbyte och frigörelse av vätejoner, kan leda till temporära surstötar. För att mark och vatten ska återhämta sig från försurning krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att skogen har god status så att kvävet tas upp och inte nitrifieras samt att skogsbrukets försurningspåverkan hålls på en låg nivå.

På uppdrag av Östergötlands Luftvårdsförbund genomför IVL Svenska Miljöinstitutet, inom Krondroppsnätet och i samarbete med Lunds universitet, mätningar av lufthalter, atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi i Östergötlands län. Östergötlands Luftvårdsförbund har varit medlem i Krondroppsnätet under 33 år. I denna rapport redovisas resultaten från mätningar under det hydrologiska året 2022/23 vid två platser, i granskogen vid Solltorp i länets södra halva och i tallskogen vid Höka i nordligaste Östergötland.

I rapporten beskrivs försurningsläget och kvävesituationen i Östergötlands län, baserat på senaste och tidigare års mätningar, och resultaten jämförs med mätningar från andra delar av landet. I rapporten redovisas även andra aktuella händelser från 2023 som är relevanta ur Krondroppsnätets synvinkel. I Bilaga 1 visas information om länets mätningar och mätplatser.Kvävenedfallet minskar men kritisk belastning överskrids fortfarandeNedfallet av kväve till barrskogen vid Höka i länets norra del har minskat i samma takt som rapporterade utsläppsminskningar från Europa såväl som från Sverige. Kvävenedfallet till barrskog över Östergötlands län varierade under det hydrologiska året 2022/23 mellan 4 och 6 kg per hektar, med högsta värden i sydväst.

Den kritiska belastningen för övergödande kväve till barrskog i Sverige, 5 kg per hektar och år, överskreds därmed i de sydvästra delarna av länet. Lufthalterna av kvävedioxid vid Höka har mer än halverats sedan mätstarten 1999, medan lufthalterna av ammoniak inte har förändrats.Markvattenmätningarna i Östergötlands län visar att nitrat sällan förekommer i markvattnet i länets växande skogar. Skogarna i länet har kapacitet att lagra det kväve som tillförs med nedfallet i marken. Lågt svavelnedfall men långsam återhämtning från försurningSvavelnedfallet till skogen i länet har sedan slutet av 1990-talet minskat kraftigt, med 99 % respektive 87 % vid de två mätplatserna Solltorp och Höka. Även lufthalterna av svaveldioxid vid Höka i länets norra delar har minskat kraftigt, med runt 60 %, sedan 1999.

Det sker en långsam och varierande återhämtning från försurning av markvatten i skogsmarken i länet. Vid Höka, i länets norra del, ligger pH fortfarande mellan 5,0 och 5,5, vilket indikerar en måttlig försurning och att den syraneutraliserande förmågan, ANC, ännu är otillräckligt låg. Den nya markvattenytan vid Solltorp i länets södra del verkar vara mindre sur än den tidigare ytan, som avverkades 2020. För att mark och vatten ska återhämta sig från försurning, och miljömålet Bara naturlig försurning ska uppnås, krävs fortsatt lågt svavelnedfall, att nedfallet av kväve inte överskrider vad skogen kan ta upp samt att skogsbrukets försurningspåverkan hålls på en låg nivå.

: På uppdrag av Blekinge läns Luftvårdsförbund mäter IVL Svenska Miljöinstitutet nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på fem platser i länet. Målet med Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå, som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition och försurning av sjöar.Emissionerna av svavel i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet vid alla fem krondroppsytorna. Det kvarstår också ett betydande kvävenedfall som även det verkar försurande. Det sura nedfallet har dock minskat markens buffringskapacitet och det tar lång tid innan försurade marken återhämtar sig. Markvattnet vid de fem krondroppsytorna är eller har varit kraftigt försurat. Hela 60 % av sjöarna i länet har försurningsproblem (majoriteten av dessa kalkas). Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken återhämtats. Emissionerna av kväve i Europa har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Trots minskningen syns inte många tecken på minskad kvävebelastning i länet. Interncirkulationen i trädkronorna gör att det ej går att använda krondroppsdata på samma sätt som för svavel. För kvävenedfall på öppet fält syns inga trender. Nedfallet ligger långt över den kritiska belastningen på 5 kg per hektar och år som Sverige har antagit som skydd för vegetationen. Förhöjda nitrathalterna i markvattnet förekommer inte vid de fyra ytorna med växande skog inom länet, men är vanligt i angränsande län och förekommer säkerligen inom Blekinges gränser också. Där det förekommer innebär det negativa effekter både för övergödning och försurning. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Blekinge län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 40 och 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar på vikten av att minskningen i svavelemissionerna fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste bedrivas på lokal och regional nivå såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Halland mäter IVL nedfall av luftföroreningar och mark-vattenkemi på sex platser i länet. På en plats mäts även lufthalter. Målet med nuvarande Program 2011 inom Krondroppsnätet är att ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. De modellansatser som ingår rör kommunvis deposition och antropogent försurade sjöar. Emissionerna av svavel i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i halter av svavel--dioxid i luft, nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet.Svavelnedfallet har minskat signifikant i länet. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Markvattnets pH är fort-farande ofta mycket lågt i skogarna i Halland, och det finns inga tydliga positiva trender. Ca 80 % av sjöarna i Halland har bedömts som antropogent försurade. Detta är avsevärt högre än gränsen i det regionala miljö-målet. Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken återhämtats. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel, och för kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender. Interncirkulationen i trädkronorna gör det svårt att tolka krondroppsdata. För kvävenedfall på öppet fält syns dock en signifikant minskning i Halland, men nedfallet överskrider trots detta den lägre gränsen, och ofta även den högre gränsen, i det kritiska belastningsintervallet 5-10 kg per hektar och år. Kväveupplagring under många år har lett till kväveöverskott, vilket syns i förhöjd nitratutlakning på flertalet ytor i Halland. Detta innebär negativa effekter både för övergödning och försurning. I takt med att nedfallet av svavel minskat och biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Halland har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 40 och 60 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något över-skattad, eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att det är viktigt att minskningen i svavelemissioner fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt kunna minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

På uppdrag av Jönköpings läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkemi på fem platser i länet. På en plats mäts även lufthalter. Målet med nuvarande Program 2011 är att ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med modellberäkningar. De modellansatser som ingår rör kommunvis deposition och antropogent försurade sjöar.Svavelemissionerna i Europa har minskat, vilket återspeglas i halter av svaveldioxid i luft, nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet. Trots att svavelnedfallet har minskat signifikant i länet har det sura nedfallet tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Mark-vattnets pH är fortfarande lågt i skogarna i Jönköpings län, och det finns inga tydliga positiva trender. Ca 26 % av sjöarna i Jönköpings län har bedömts som antropogent försurade, vilket är högre än gränsen i det regionala miljömålet. Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken återhämtats. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel. Minskningen syns inte i lufthalterna, och för kvävenedfall är det svårt att påvisa tydliga trender. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Jönköpings län, och ned-fallet överskrider den lägre gränsen, och vissa år även den högre gränsen, i det kritiska belastnings--intervallet 5-10 kg per hektar och år. Kvävenedfallet kan på sikt leda till en upp-lagring av kväve i skogsmarken. I slutändan kan detta medföra att nitrat läcker ut till grundvatten och rinnande ytvatten. Markvatten-mätningarna i länet visar dock ännu inte på något begynnande läckage av nitrat från skogsmarken i Jönköpings län. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Jönköpings län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 40 och 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att det är viktigt att minskningen i svavelemissioner fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt kunna minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.S

På uppdrag av Kalmar läns Luftvårdsförbund mäter IVL Svenska Miljöinstitutet nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på fyra platser i länet. Målet med Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luft-föroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition och antropogent försurade sjöar. Emissionerna av svavel i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket i Kalmar län återspeglas i minskat nedfall av svavel till skog vid alla fyra ytorna och minskade halter av svavel i markvattnet vid två av ytorna. Det sura nedfallet har dock minskat markens buffringskapacitet, och det tar lång tid innan försurade marken återhämtar sig. Markvattnet vid tre av de fyra krondroppsytorna är försurat och två av dem håller på att försuras ytterligare. Ca 11 % av sjöarna i länet har försurningsproblem (några av dessa kalkas). Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken återhämtats. Emissionerna av kväve har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Trots minskningen syns inte många tecken på minskad kvävebelastning i länet. Halterna av NO2 och NH3 i luft uppvisar inga trender i länet. Interncirkulationen i trädkronorna gör att det ej går att använda krondroppsdata på samma sätt som för svavel. För kvävenedfall på öppet fält syns inga trender. Nedfallet ligger över den kritiska belastningen på 5 kg per hektar och år som Sverige har antagit som skydd för vegetationen. Förhöjda nitrathalterna i markvattnet förekommer, oftast vid Ottenby, men även vid andra aktiva och avslutade ytor. Där det förekommer innebär det negativa effekter både för övergödning och försurning. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Kalmar län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 40 och över 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar på vikten av att minskningen av svavelemissionerna fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste bedrivas på lokal och regional nivå såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

På uppdrag av Kronobergs läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på tre platser i länet. Målet med nuvarande Program 2011 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade regionala modellberäkningar som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat.Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition och antropogent försurade sjöar.Emissionerna av svavel i Europa har minskat med 82 Europa v: Samlingsprovitionenfält flyttades då de återupptogs 2009. % sedan 1990, vilket återspeglas i halter av svavel-dioxid i luft, nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Markvattnets pH är fort-farande lågt på vissa ytor i Kronoberg, men visar svaga tecken på återhämtning. 55 % av sjöarna i Kronobergs län har bedömts som antropogent försurade. Detta är avsevärt högre än gränsen i det regionala miljömålet. Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken återhämtats. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel och för kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Kronobergs län och ned-fallet överskrider den lägre gränsen, och vissa år även den högre gränsen, i det kritiska belastnings-intervallet 5-10 kg per hektar och år.Kvävenedfallet kan på sikt leda till en upplagring av kväve i skogsmarken, vilket kan medföra att nitrat läcker ut till grundvatten och rinnande ytvatten. Markvattenmätningarna i länet visar dock ännu inte på något begynnande läckage av nitrat från skogsmarken i Kronobergs län. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Kronobergs län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 40 och 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (grot) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att det är viktigt att minskningen i svavelemissioner fortsätter och att åtgärder vidtas för att kunna avsevärt minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl nationellt som internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av grot kan motverkas genom näringskompensation.

På uppdrag av länsstyrelserna i Dalarnas, Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt Boliden mineral mäter IVL lufthalter och nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet vid sexton platser i norra Sverige.Svavelnedfallet till skogen, uppmätt som krondropp, har minskat under de senaste 20 åren vid flertalet platser, i synnerhet vad gäller kustnära områden. Det finns dock kustnära platser där svavelnedfallet inte minskar. Andelen försurade sjöar i norra Sverige omfattar från 9 % längst i söder till 0 % längst i norr. De kemiska egenskaperna hos markvattnet visar inte på någon betydande markförsurning vid de flesta platser i norra Sverige. pH ligger generellt betydligt över 5 och halterna av oorganiskt aluminium är låga. Vid de båda kustnära mätplatserna Bäcksjö och Holmsvattnet i Västerbottens län ligger dock pH lågt och halterna av oorganiskt aluminium är höga. Baskatjoner (kalcium, magnesium, kalium) motverkar försurning och tillförs skogsmarken genom vittring och nedfall från luften, medan läckage till grundvatten och ytvatten tillsammans med uttag av biomassa från skogen bidrar till bortförsel från skogsekosystemen. Uttaget av baskatjoner med biomassan från skogsekosystemen vid avverkning med enbart stamvedsuttag bidrar i nuläget sannolikt inte till försurningen i Norra Sverige. Om även GROT tas ut vid avverkning ökar dock risken för försurning.Utsläppen av kväve från Europa har minskat med 47 % (kväveoxider) respektive 25 % (ammoniak) sedan 1990. Trots det har det varit svårt att påvisa att kvävenedfallet till den svenska skogen har minskat. Inte heller i norra Sverige kan vi påvisa någon nedgång i kvävenedfallet. Kvävenedfallet till skogarna i norra Sverige ligger sannolikt under den kritiska gräns som satts för att reducera riskerna för att skogarnas undervegetation påverkas. De månadsvisa medelhalterna av ozon är relativt höga i norra Sverige om våren, med högsta halten under 2011, 99 µg/m3, uppmätt vid Nikkaluokta. WHO rekommenderar att till skydd för människors hälsa skall en ozonmedelhalt under en period av 8 timmar inte skall överstiga 100 µg/m3.

På uppdrag av Skånes luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet. Målet med Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. De modellansatser som ingår i denna rapport rör kommunvis deposition och antropogent försurade sjöar.Svavelemissionerna i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i halter av svaveldioxid i luft, nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Markvattnets pH är fortfarande ofta mycket lågt i skogarna i Skåne och det finns inga tydliga positiva trender. Det har skett en betydande återhämtning i länets sjöar, men fortfarande bedöms 37 % av sjöarna som antropogent försurade, alla i norra delen av Skåne. Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken återhämtats. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Minskningen syns i lufthalterna, men för kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender. Interncirkulationen i trädkronorna gör det svårt att tolka krondroppsdata. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Skåne och nedfallet överskrider den lägre gränsen, och ofta även den högre gränsen, i det kritiska belastningsintervallet 5-10 kg per hektar och år. Kväveupplagring under många år har lett till kväveöverskott, vilket syns i förhöjd nitratutlakning på flertalet ytor i Skåne. Detta innebär negativa effekter både för övergödning och försurning. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Skåne har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 40 och 70 % beroende på om enbart stammar eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att det är viktigt att minskningen i svavelemissioner fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län mäter IVL Svenska Miljöinstitutet nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sju platser i länet. Måletmed Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på mätresultat i kombination med modellering av kommunvis deposition och av antropogent försurade sjöar. Svavelemissionerna i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i minskande nedfall av svavel till skog och minskande halter av svavel i markvattnet i Stockholms län. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. pH i markvattnet vid mätlokalerna i Stockholms län har inte förändrat sig nämnvärt genom åren och pH ligger relativt högt vid de flesta platser. Halterna av oorganiskt aluminium i markvattnet ligger dock så högt att det finns risk för betydande skador på ekosystemet vid flera lokaler i länet. Det har skett en betydande återhämtning från försurning hos länets sjöar, och i dagsläget bedöms 2 % av länets sjöar vara fortsatt antropogent försurande.Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Minskningen syns på vissa håll i landet i lufthalterna. För kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender då interncirkulationen i trädkronorna av kväve gör att det ej går att använda krondroppsdata på samma sätt som för svavel. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Stockholms län. Om man till våtdepositionen lägger en uppskattad mängd torrdeposition samt det organiska kvävet i nedfallet överskrids den lägre gränsen i det kritiska belastningsintervallet 5-10 kg per hektar och år. En hög kvävebelastning kan leda till förändringar hos växtligheten så väl som till negativa effekter både för övergödningen och försurningen. I slutändan kan ett högt kvävenedfall medföra att nitrat läcker ut till grundvatten och rinnande ytvatten. Markvattenmätningarna i länet visar dock ännu inte på något generellt begynnande läckage av nitrat från skogsmarken i Stockholms län. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Stockholms län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 50 och 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar, toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att är viktigt att minskningen av svavelutsläppen fortsätter och att åtgärder vidtas för att minska kväveutsläppen. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

Emissionerna av svavel i Europa har minskat med ca 82 % sedan 1990, vilket i Södermanlands län återspeglas i minskande nedfall av svavel till skog vid de båda Krondroppsytorna och minskande halter av svavel i markvattnet vid en av dem. Det sura nedfallet har dock minskat markens buffringskapacitet, och det tar lång tid innan den försurade marken återhämtar sig. Markvattnet vid de två krondroppsytorna är inte försurat, men med tanke på att ca 14 procent av sjöarna i länet har försurningsproblem (varav majoriteten är kalkade) bör det finnas marker med försurningsproblem. Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken har återhämtat sig.

Emissionerna av kväve har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Trots minskningen syns inte många tecken på minskat kvävenedfall i länet. Interncirkulationen i trädkronorna gör att det ej går att använda krondroppsdata på samma sätt som för svavel. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Södermanlands län och nedfallet överskrider den kritiska belastningen på 5 kg per hektar och år som Sverige har antagit som skydd för vegetationen. Nitrathalterna i markvattnet är låga i länet, oftast under detektionsgränsen, men det förekommer något förhöjda ammoniumhalter, vilket skulle kunna förebåda ökade problem även med nitrat. Om det skulle inträffa innebär det negativa effekter både för övergödning och försurning.

I takt med att nedfallet av svavel minskat och biomassauttaget ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Södermanlands län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 50 och 70 procent beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning.

Resultaten visar på vikten av att minskningen av svavelemissionerna fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste bedrivas på lokal och regional nivå såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

På uppdrag av Värmlands läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på tre platser i länet. Vid två platser mäts även lufthalter. Mätningarna kompletteras med modellberäkningar på regional nivå. Skogslandskapet i Värmland har i ett historiskt perspektiv utsatts för ett betydande nedfall av luftföroreningar, både vad gäller försurande och övergödande ämnen. Svavel-emissionerna i Europa har dock sedan 1990 minskat med 82 %. Det sura nedfallet har tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. De senaste beräkningarna visar att andelen försurade sjöar i Värmlands län i nuläget ligger runt 33 %.Lufthalterna av SO2 i de södra delarna av länet har minskat med ca 4 % årligen sedan början av 1990-talet. Även svavelnedfallet i länet har minskat under samma period. I början av 1990-talet låg det årliga svavelnedfallet i länets södra del runt 10 kg S/ha, medan det under senare år minskat till ca 1-2 kg S/ha. Även i de mellersta och nordliga delarna av länet är nedgången i svavelnedfallet statistiskt säkerställd. Mätningar av markvattenkemin visar att det vid både Södra Averstad, i södra delen av länet, och vid Transtrandsberget, i länets norra del, har funnits betydande försurningsproblem i skogsmarken fram till mitten av 2000-talet, men att det på senare år skett en avsevärd förbättring. Vid Blåbärskullen i länets mellersta del har markens försurningsstatus hela tiden varit relativt bra. Nedfallet av baskatjoner har en betydande roll i att neutralisera svavelnedfallet. Beräkningar tyder på att uttaget av baskatjoner med biomassan från skogsekosystemen vid avverkning med enbart stamveds-uttag i vissa områden av Värmlands läns skogsmarker kan leda till en utarmning av baskatjonerna. Om även grenar och toppar, s.k. GROT, tas ut vid avverkning ökar uttaget av baskatjoner ytterligare. Även kväveemissionerna från Europa har minskat sedan 1990, men inte i samma takt som svavel. Lufthalterna av kvävedioxid (NO2) har i de södra delarna av länet minskat kontinuerligt sedan början av 1990-talet, med ca 2 % per år. Det kombinerade årliga nedfallet av oorganiskt och organiskt kväve till skogen vid Blåbärskullen beräknas till 9 kg N/ha. Detta är sannolikt representativt för södra och mellersta Värmland, medan nedfallet är lägre i norra delen av länet. Det finns inget som tyder på att kvävenedfallet förändrats sedan början av 1990-talet. Kvävenedfallet till skogen i Värmlands län ligger betydligt över den kritiska belastningsgränsen för kväve, som satts till 5 kg N/ha. Trots detta finns det inga tecken på att nitrat har börjat läcka ut i markvattnet.

På uppdrag av Västmanlands läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på fem platser i länet. Målet med Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition och antropogent försurade sjöar.Svavelemissionerna i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i halter av svaveldioxid i luft, nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Markvattnets pH är fortfarande lågt i vissa skogar i Västmanlands län, men det finns positiva trender. Det har skett en betydande återhämtning från försurning hos länets sjöar, men 11 % av länets sjöar alla i nordvästra delen av länet bedöms fortfarande vara antropogent försurande. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Minskningen syns i endast i NO2-halterna i luft. För kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender. Interncirkulationen i trädkronorna gör att det ej går att använda krondroppsdata på samma sätt som för svavel. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Västmanlands län. Kvävenedfallet överskrider den lägre gränsen i det kritiska belastningsintervallet 5-10 kg per hektar och år, speciellt om man till våtdepositionen lägger en uppskattad mängd torrdeposition samt det organiska kvävet i nedfallet. En hög kvävebelastning kan leda till såväl förändringar hos växtligheten som till negativa effekter både för övergödningen och försurningen. I slutändan kan ett högt kvävenedfall medföra att nitrat läcker ut till grundvatten och rinnande ytvatten. Markvattenmätningarna i länet visar dock ännu inte på något begynnande läckage av nitrat från skogsmarken i Västmanlands län. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbruket bidrag till försurningsproblematiken ökat. I Västmanland har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 50 och 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att det är viktigt att minskningen i svavelemissioner fortsätter och att åtgärder vidtas för att kväveemissionerna ska minska. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet. Krondroppsnätet startade 1985, och 2011 initierades det fyraåriga samarbetsprojekt som råder idag. Målet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på mätresultat i kombination med modellering av kommunvis deposition och av antropogent försurade sjöar.Svavelemissionerna i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas bland annat i nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffrings-kapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Det har skett en betydande återhämtning från försurning hos länets sjöar, men 50 % av sjöarna, främst i den sydvästra delen av länet, bedöms fort-farande som antropogent försurande. Detta är avsevärt högre än gränsen i det regionala miljömålet som skulle vara uppnått 2010. Återhämtningen är starkt beroende av storleken på det kvarvarande sura nedfallet. Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken återhämtats. pH i markvattnet är fortfarande så lågt och halten oorganiskt aluminium i markvattnet är fortfarande så hög att det finns risk för fortsatt försurning och betydande skador på ekosystemet. Kväveemissionerna i Europa har endast minskat med 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. I luft syns minskningen endast i minskande kväveoxidhalter. För kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender. Interncirkulationen i trädkronorna gör att det ej går att använda krondroppsdata. För kväve-nedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i länet. Den kritiska belastningen för skogsmark över-skrids kraftigt i länet. En hög kvävebelastning kan leda till förändringar hos växtligheten så väl som till negativa effekter för både övergödning och försurning. I slutändan kan ett högt kvävenedfall medföra att nitrat läcker ut till grundvatten och rinnande ytvatten. Markvattenmätningarna i länet visar dock ännu inte på något generellt begynnande läckage av nitrat från skogsmarken i Västra Götalands län. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Västra Götalands län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 50 och 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad då kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att det är viktigt att minskningen i svavelemissioner fortsätter och att åtgärder vidtas för att kunna minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. För-surningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

På uppdrag av Östergötlands läns Luftvårdsförbund mäter IVL Svenska Miljöinstitutet nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på två platser i länet. Målet med Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på mätresultat i kombination med modellering av kommunvis deposition och av antropogent försurade sjöar. Emissionerna av svavel i Europa har minskat med ca 82 % sedan 1990, vilket i Östergötland återspeglas i minskat nedfall av svavel till skog vid båda krondroppsytorna och minskande halter av svavel i markvattnet vid en av dem. Det sura nedfallet har dock minskat markens buffringskapacitet och det tar lång tid innan den försurade marken återhämtar sig.  Det kvarstår också ett betydande kvävenedfall som även det verkar försurande. Markvattnet vid de två krondroppsytorna är något försurat, och ca 5 % av sjöarna i länet har försurningsproblem (några av dessa kalkas). Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken har återhämtat sig. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavelemissionerna, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Trots minskningen syns inte många tecken på minskad kvävebelastning i länet. Lufthalterna av NO2 har minskat signifikant vid Höka. Interncirkulationen av kväve i trädkronorna gör att det ej går att använda krondroppsdata för att beräkna nedfallet på samma sätt som för svavel. För kvävenedfall på öppet fält syns inte någon signifikant minskning, och nedfallet ligger på eller strax under den kritiska belastningen på 5 kg per hektar och år som Sverige har antagit som skydd för vegetationen. Nitrathalterna i markvattnet är vanligen låga i länet, oftast under detektionsgränsen, men det har förekommit förhöjda halter i tidigare ytor, vilket antyder att problem med kväveutlakning kan förekomma lokalt. Där det förekommer innebär det negativa effekter både för övergödning och försurning. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Östergötlands län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 50 och över 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning.  Resultaten visar på vikten av att minskningen av svavelemissionerna fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste bedrivas på lokal och regional nivå såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

På uppdrag av Luftvårdsförbundet i Värmlands län, Länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län samt Swedavia AB, genomför IVL Svenska Miljöinstitutet, i samarbete med Lunds universitet, inom Krondroppsnätet mätningar i bakgrundsmiljön av lufthalter, atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi i mellersta Sverige. Mätningar har bedrivits i över 30 år. 

I denna rapport presenteras resultaten i en för mellersta Sverige sammanhållen regional rapport. I rapporten redovisas resultat från aktiva mätningar vid mätplatser inom Krondroppsnätet i mellersta Sverige under det hydrologiska året 2021/22, tillsammans med resultat från tidigare års mätningar och i jämförelse med motsvarande mätningar i övriga delar av landet. I rapporten redovisas även resultat från mätningar av nedfall till öppet fält vid Tyresta och Transtrandsberget inom den nationella miljöövervakningen, SveLoD.

Resultaten visas främst som hydrologiska år, vilket omfattar oktober till och med september nästkommande år. I rapporten redovisas även resultat från andra Krondroppsnätsrelaterade projekt samt aktuella händelser från 2022. I Bilaga 1 visas information om de olika länens mätningar och mätplatser.Kvävenedfall och nitrat i markvattnet.                         

Under det senaste hydrologiska året 2021/22 utsattes växtligheten i mellersta Sverige inte längre för ett kväve¬nedfall som överskred den nu använda kritiska belastningsgränsen för barrskog på 5 kg kväve (N) per hektar och år. Tidigare år har kvävenedfallet dock varit högre, med överskridanden, framför allt i de västra delarna av mellersta Sverige. Överskridanden kan leda till påverkan på markvegetationen i skogseko¬systemen samt risk för läckage av nitrat till yt- och grundvatten.

Det totala kvävenedfallet till barrskog har minskat med 52 % i Värmlands län, 53 % i Södermanlands län och 57 % i Stockholms län sedan 2001.Nitrat förekommer hittills sällan i markvattnet i ostörda skogsekosystem i Sverige, förutom i de sydvästligaste delarna av landet. Tidigare har nitrat sällan förekommit i markvattnet vid mätplatserna i mellersta Sverige i orörda skogar, men en nyligen anlagd yta i Värmland (Södra Averstad B) visar förhöjda halter, trots att skogen är orörd. Förhöjda nitratkvävehalter i markvatten är det första tecknet på att det finns mer kväve än vad skogs¬eko¬systemet kan ta upp, vilket medför en risk för utlakning till ytvatten. Efter stormskador, avverkning, skogsgödsling eller andra störningar kan halterna av nitrat i markvattnet öka till ganska höga nivåer, vilket i mellersta Sverige har inträffat efter slutavverkningar vid två skogsytor i Värmlands län (Stora Averstad A och Blåbärskullen) där vi bedriver fortsatta mätningar. Även vid Farstanäs i Stockholms län har förhöjda nitrathalter noterats under de senaste två åren, vilket troligtvis förklaras av stormskador och barkborreangrepp i angränsning till ytan. 

Svavelnedfall och försurningFörsurning av mark och vatten orsakas av både svavel- och kvävenedfall, men även skogsbruket bidrar eftersom trädtillväxt medför upptag av buffrande baskatjoner och därmed försurning, som permanentas när biomassa skördas och förs bort från skogen. I de högst belastade delarna av mellersta Sverige har svavelnedfallet minskat från omkring 10 till under 1 kg per hektar och år sedan början av 1990-talet.  Under det hydrologiska året 2021/22 understeg svavelnedfallet 1 kg per hektar och år på samtliga mätplatser i mellersta Sverige. En bidragande orsak till den låga nivån på nedfallet 2021/22 var de låga nederbörds¬mängderna.

De minskade svavelutsläppen i Europa har kraftigt reducerat svavelnedfallet i Sverige sedan slutet av 1980-talet.Mätningar i markvattnet insamlat under rotzonen ger ett mått på markens försurningsstatus. Markvattnets försurningsstatus beror på nuvarande och historiskt nedfall av svavel i kombination med markens buffrings¬förmåga. Bortförsel av buffrande baskatjoner vid skogsavverkningar spelar också roll. Effekterna av det minskade svavelnedfallet syns tydligt i minskade svavelhalter i markvattnet på 50 cm markdjup vid samtliga mätplatser i mellersta Sverige och vid flertalet mätplatser med långa tidsserier i Sverige, även om svavelprocesser i marken gör att minskningen ofta inte är lika kraftig som nedfalls-minskningen. Markvattnet är dock fortfarande försurat på många platser i Sverige, framför allt i de sydvästra delarna. 

I mellersta Sverige har markvattnets pH har visat på måttlig till låg surhet, mellan 5 och 6,4 under de senaste tre åren. Ett mer robust mått på försurning är markvattnets syrabuffrande förmåga, ANC. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart större än noll. Den syraneutraliserande förmågan, ANC, har varit positivt i markvattnet vid alla nio mät¬platser i mellersta Sverige under den senaste femårsperioden, med undantag av Blåbärskullen (som avverkades 2021), men som uppvisade negativa värden för ANC redan innan avverkningen. Fyra av sex mätplatser, med långa tidsserier, i mellersta Sverige visar på en signifikant återhämtning från försurning i form av ökat pH och/eller ANC. 

Denna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i norra Sverige främst finansieras av länsstyrelserna i Dalarnas, Jämtlands, Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län samt Boliden Mineral AB men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet.

Kvävenedfall och nitrat i markvattnet. Det finns en statistiskt signifikant minskning av det totala nedfallet av kväve till barrskog i norra Sverige för perioden 2001/02 – 2021/22 i norra Sverige.

Nedfallet minskade med 30% under denna period. I början av tjugoårsperioden översteg kvävenedfallet i sydvästra delen av norra Sverige 6 kg kväve (N) per hektar och år medan det på senare år inte överstigit 4 kg N per hektar och år. Det totala kvävenedfallet till barrskog har under samma period minskat i Dalarna med 54 %, i Jämtland 53 %, i Västernorrland 47 % och i Västerbotten 38 %. I Norrbottens län finns ingen statistiskt säkerställd förändring.

Med undantag av Dalarna och sydvästliga delar av Jämtland har växtligheten i norra Sverige sannolikt aldrig varit utsatt för ett kvävenedfall som överskridit den nu använda kritiska belastningsgränsen för barrskog på 5 kg N per hektar och år. För att skydda känsliga arter av mossor och lavar bör dock kvävenedfallet till boreala skogar vara ännu lägre och inte överstiga 2 - 5 kg N per hektar och år, beroende på växtslag.Generellt förekommer nitrat sällan i markvattnet i ostörd växande skog.

Efter stormskador, avverkning, skogsgödsling eller andra störningar kan dock halterna av nitrat i markvattnet öka till höga nivåer, vilket i norra Sverige har inträffat efter en skogsgödsling av en tallskog vid Sör-Digertjärn i Jämtlands län samt efter slutavverkningar vid Storulvsjön i Västernorrlands län och vid Nymyran i Jämtlands län. 

Svavelnedfall och försurningFörsurning av mark och vatten orsakas av både svavel- och kvävenedfall, men även skogsbruket bidrar eftersom trädtillväxt medför upptag av buffrande baskatjoner och därmed försurning, som permanentas när biomassa skördas och förs bort från skogen. Under det senaste hydrologiska året 2021/22 var svavelnedfallet till skog i norra Sverige under 1 kg svavel (S) per hektar och år vid alla mätplatser förutom vid Holmsvattnet.

Det finns en gradient med minskande svavelnedfall från syd mot nord, men även en gradient från kustområdena mot inlandet och fjällvärlden.  Under en 25-årsperiod 1996/97 – 2021/22 har svavelnedfallet i norra Sverige minskat statistiskt säkerställt, med 70 %.Mätningar i markvattnet insamlat under rotzonen ger ett mått på markens försurningsstatus. Markvattnets försurningsstatus beror på nuvarande och historiskt nedfall av svavel i kombination med markens buffringsförmåga. Bortförsel av buffrande baskatjoner vid skogsavverkningar spelar också roll.

I de fjällnära områdena i Jämtland finns några av landets mest försurningskänsliga områden, med svårvittrad berggrund, tunna jordtäcken och lite växtlighet. Förutom nedfallet av försurande ämnen och skogsbrukets försurande inverkan finns, längs Norrlandskusten, svavelhaltiga jordar som bidrar till försurning.

Vid de provytor i norra Sverige där svavelhalterna i markvattnet varit förhöjda har dessa minskat över tid. Generellt har pH varit över 5,0 vid de allra flesta mätplatser och mättillfällen i norra Sverige och således som mest varit utsatt för måttlig försurning, enligt bedömningsgrunderna för försurad mark. Gödslingen av tallytan vid Sör-Digertjärn i Jämtlands län medförde dock under några år en kraftig sänkning av pH i markvattnet, till pH-värden under 4,4. pH i markvattnet vid granskogen i Bäcksjö i Västerbottens län låg under lång tid på låga värden, i många fall runt 4,5, men har på senare tid ökat till värden strax över 5.

Ett annat mått på försurning är markvattnets syrabuffrande förmåga, ANC. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart större än noll. Under de senaste tio åren har ANC vid de flesta mätplatser i norra Sverige varit positiva. Undantag är tillfälliga sänkningar av ANC för den gödslade provytan Sör-Digertjärn samt den avverkade ytan Storulvsjön.

Krondroppsnätets årliga rapport 2013 är en gemensam nationell rapport. Målsättningar har varit att ge en aktuell bild av situationen vad gäller försurning och övergödning i Sveriges skogsmark idag, tillsammans med en del prognoser för framtiden. Kartor visas med aktuella resultat vad gäller lufthalter, nedfall och markvattenkemi för det hydrologiska året 2011/2012 för alla ämnen som mäts inom Krondroppsnätet. Nedfallet till skogen i Sverige beror till stor del på långväga transporterade luftföroreningar. Utsläppen av svavel från länderna inom EU har under de senaste drygt 20 åren minskat med 80 procent. Motsvarande minskning är 47 procent för oxiderat kväve (NOx) och 28 procent för reducerat kväve (NHy). Som ett resultat av detta har svavelnedfallet till Sveriges skogar minskat kraftigt, medan det har varit svårt att påvisa någon minskning av kvävenedfallet. Trots den stora minskningen av svavelnedfallet drar 19 av total 21 län slutsatsen att man inte kommer att nå det regionala miljömålet Bara naturlig försurning till år 2020. Dessa slutsatser baseras delvis på Krondroppsnätets länsvisa mätningar som används för att bedöma de olika preciseringarna inom miljömålet. Prognoser för framtiden säger att svavelnedfallet kommer att fortsätta minska till år 2050. Samtidigt ökar uttaget av biomassa från skogen i samband med ökad skörd av grenar och toppar (GROT). Kvävenedfallet kommer att förbli på en hög nivå, vilket innebär fortsatt kväveupplagring i skogsmarken, med ökad risk för läckage av nitrat och därmed ytterligare markförsurning som följd.

På uppdrag av Luftvårdsförbunden i Skåne, Blekinge, Kalmar, Kronobergs, Jönköpings och Östergötlands län, Vätternvårdsförbundet, samt länsstyrelserna i Halland, Jönköping, Skåne och Västra Götalands län genomför IVL Svenska Miljöinstitutet, i samarbete med Lunds universitet, mätningar av lufthalter, atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi i södra Sverige inom Krondroppsnätet. Mätningar har bedrivits i södra Sverige inom Krondroppsnätet i 36 år. Under det hydro¬logiska året 2021/22 gjordes mätningar vid 32 mätplatser.

I Blekinge län startade mätningarna 1986, i Kronobergs län 1987, i Hallands län 1988, i nuvarande Skåne län, Jönköpings län och nuvarande Västra Götalands län 1989, i Östergötlands län 1991 och i Kalmar län 1994. I denna rapport redovisas resultaten från aktiva mätplatser i södra Sverige under det hydrologiska året 2021/22. Ett hydrologiskt år omfattar oktober till och med september nästkommande år. Det hydrologiska året 2021/22 är alltså perioden 2021-10-01 till 2022-09-30.

I rapporten redovisas även resultat från mätningar av lufthalter vid mätplatserna Kullahus och Stenshult i Skåne, samt lufthalter från ytor i södra Sverige inom den nationella miljöövervakningen SveLoD. Vidare redovisas resultaten i förhållande till mätningar inom Krondroppsnätet i övriga delar av landet. I rapporten redovisas även resultat från andra Krondroppsnätsrelaterade projekt samt aktuella händelser från 2022 som är relevanta ur Krondroppsnätets synvinkel. I Bilaga 1 visas information om de olika länens mätningar och mätplatser.Mätningarna från 2021/22 ger, tillsammans med tidigare års mätningar, en bra bild över försurningsläget och kvävesituationen i södra Sverige. Kvävenedfallet minskar, men ligger fortsatt över kritisk belastningsgräns, och förhöjda nitrathalter i markvattnet i skogsekosystemen förekommer ibland i ostörd, växande skog.

Högt kvävenedfall innebär en risk för kväveläckage till ytvatten och för påverkan på markvegetationens artsammansättning. Högt kvävenedfall kan också bidra till markförsurning. Den kritiska belastningsgränsen som tillämpas i Sverige är för barrskog 5 kg kväve (N) per hektar och år och för lövträd på 10 kg N per hektar och år. I södra Sverige överskrids den kritiska belastningsgränsen för barrskog i större delen av området. I de norra delarna av södra Sverige ligger kvävenedfallet numera kring gränsen. Den kritiska belastningsgränsen för lövträd överskrids numera bara ibland i sydvästra Sverige. En geografiskt interpolerad karta över det totala kvävenedfallet till barrskog över södra Sverige, för det hydrologiska året 2021/22. Det totala kvävenedfallet har utifrån motsvarande karta beräknats för samtliga län i Sverige.

Det årliga totala kvävenedfallet i Skåne län under det hydrologiska året 2021/22 beräknas till 7-10 kg per hektar, i Hallands län till 6-8 kg per hektar, i Blekinge län till 6-7 kg per hektar, i Kronobergs län till 5-8 kg per hektar, i Jönköpings län till 5-7 kg per hektar, i Västra Götalands län till 4-7 kg per hektar, i Kalmar län till 4-5 kg per hektar och i Östergötlands län till 4-5 kg per hektar. En statistisk analys av totaldepositionen av oorganiskt kväve till barrskog, baserad på de hydrologiska åren 2001/02 – 2021/22, visade en statistiskt signifikant minskning av kvävenedfallet med 43 % i sydvästra Sverige, 47 % i sydöstra Sverige och 30 % i norra Sverige. 

I Sveriges skogar tas vanligtvis nästan allt oorganiskt kväve upp av träd, övrig vegetation och markens mikroorganismer, med mycket låg kväveutlakning till markvattnet under rotzonen i ostörd växande skog som följd. I södra Sverige finns dock flera provytor med höga kvävehalter i markvattnet i växande ostörd skog, vilket antyder att skogen är kvävemättad och inte kan tillgodogöra sig allt tillfört kväve. Dessutom blir halterna av kväve i markvattnet ofta höga efter stormskador, avverkning eller andra störningar, vilket bidrar till kväveutlakning till grund- och ytvatten och övergödning av dessa. 

Svavelnedfallet i södra Sverige är numera lågt, men många skogsmarker är fortfarande försurade.Försurning av mark och vatten orsakas av svavel- och kvävenedfall, men även av skogsbruk, eftersom trädtillväxt innebär försurning, som permanentas när biomassa skördas och förs bort från skogen. Nedfall av svavel är den största orsaken till försurning av mark och vatten i Sverige. Både svaveldioxidhalter i luft och svavelnedfall till skog har dock minskat i hela Sverige de senaste decennierna. Minskningen kan förklaras av den kraftiga minskningen av svavelutsläpp, som främst beror på att användningen av svavelinnehållande kol och olja i Europa har minskat och rökgaser renats. Svavel finns också naturligt i mindre mängd i havsvatten, och en del av nedfallet av svavel kommer från havssalt. Detta nedfall är naturligt förekommande och åtföljs av buffrande ämnen, varför vi räknar bort det. Svavelnedfallet (utan havssaltbidraget) till skogen i södra Sverige har minskat kraftigt sedan starten av Krondroppsnätets mätningar.

En statistisk analys av svavelnedfallet utan havssaltsbidraget, baserad på de hydrologiska åren 1996/97 – 2021/22, visade en statistiskt signifikant minskning i samtliga tre regioner i Sverige med 90, 89 och 70 % för sydvästra, sydöstra respektive norra Sverige. Varje enskild mätplats visade också på statistiskt säkerställda minskningar. Svavelnedfallet i Sverige har generellt varit som högst vid exponerade lägen längst i sydväst. Så var det även året 2021/22. Vid skyddade platser och längre norrut är svavelnedfallet numera lågt i Sverige. Under 2021/22 var svavelhalterna ännu lägre än de varit de senaste åren vid nästan alla mätplatser i södra Sverige. Högst svavelnedfall uppmättes vid Stenshult i Skåne på 2,5 kg per hektar, följt av Ryssberget i Blekinge län med 2,0 kg per hektar. Allra lägst svavelnedfall i södra Sverige uppmättes vid Rockneby med cirka 0,2 kg per hektar, vilket är ungefär lika lågt som i skyddade lägen i norra Sverige. 

Markvattnets försurningsstatus vid Krondroppsnätets mätplatser beror i stor utsträckning på nuvarande och historiskt nedfall av svavel på platsen, i kombination med markens buffringsförmåga. På vissa platser, och under vissa perioder, kan även andra faktorer ha stor påverkan. Detta kan till exempel vara överskott av kväve som inte tas upp av vegetationen (exempelvis efter avverkningar eller andra störningar på skogen), havssaltsnedfall som leder till jonbyte i markpartiklarna samt olika former av störningar i marken som kan påverka halten löst organiskt kol i marken. På längre sikt påverkar även skogsbruket markvattnets försurningsstatus. 

Resultaten från markvattenmätningarna visar att de allra flesta Krondroppsytor i södra Sverige är eller har varit försurningspåverkade. Flera är fortsatt kraftigt försurade, och flera återhämtar sig inte från försurningen. Bara fyra av tolv ytor i södra Sverige med långa tidsserier har en statistiskt säkerställd positiv trend i markvattnets buffrande förmåga, ANC, och två har en statistiskt säkerställd fortsatt försämring vad gäller ANC. Ett negativt ANC-värde innebär att nedfallet av försurande ämnen inte neutraliseras i marken utan påverkar ekosystemen negativt, samt att marken kan exportera syra till grund- och ytvatten. Nästan 60 % av markvattenmätningarna gjorda under det hydrologiska året 2021/22 i södra Sverige visade på negativa ANC-värden. pH i markvattnet är lågt på de flesta ytor i södra Sverige. Ett pH-värde under 5,5 innebär en måttlig surhet och hela 87 % av mätvärdena för det hydrologiska året låg under detta värde. 6 % låg under 4,4, vilket innebär kraftigt surt markvatten. Fem ytor med långvariga mätserier hade dock en statistiskt säkerställd ökning av pH-värdet och bara en yta med långvarig mätserie hade en statistiskt säkerställd minskning av pH-värdet.

The demand of renewable energy has increased the interest in whole-tree harvesting. The sustainability of whole-tree harvesting after clear-cutting, from an acidification point of view, depends on two factors: the present acidification status and the further loss of buffering capacity at harvesting. The aims of this study were to investigate the relationship between these two factors at 26 sites along an acidification gradient in Sweden, to divide the sites into risk classes, and to examine the geographical distribution of them in order to provide policy-relevant insights. The present status was represented by the acid neutralizing capacity (ANC) in soil solution, and the loss of buffering capacity was represented by the estimated exceedance of critical biomass harvesting (CBH). The sites were divided into three risk classes combining ANC and exceedance of CBH. ANC and exceedance of CBH were negatively correlated, and most sites had either ANC < 0 and exceedance (high risk) or ANC > 0 and no exceedance (low risk). There was a geographical pattern, with the high risk class concentrated to southern Sweden, which was mainly explained by higher historical sulfur deposition and site productivity in the south. The risk classes can be used in the formulation of policies on whole-tree harvesting and wood ash recycling.

På uppdrag av Blekinge Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på olika platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten i Blekinge 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt Program 2007. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen baserats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom Program 2007 omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Mätningarna visar att Blekinge tillhör ett utsatt område när det gäller nedfall av försurande svavel och kväve. Sedan mätningarna startade har nedfallet av svavel minskat betydligt. När det gäller kväve är det svårt att se tydliga förändringar. Årets mätningar visar på ovanligt lågt nedfall av både svavel och kväve, trots att nederbördsmängderna var höga under året. En tendens syns även till ökande nederbördsmängder de senare åren. Stormarna i januari syns främst i mätningarna genom förhöjda klorid- samt natriumhalter vid samtliga lokaler. Mätningar visar att markvatten från Blekinge bär spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen. Genomgående noteras surt markvatten i kombination med låga halter av baskatjoner. Från Ryssberget och Hjärtsjömåla, med sina långa mätserier, finns indikationer på att trenden mot ökad försurning har brutits. Nitratkvävehalterna i markvattnet har generellt varit låga i länet, men den kraftiga förhöjningen efter avverkning i Kallgårdsmåla, upp till 25 mg/l, visar på mycket hög kväveackumulering i marken, som orsakats av högt kvävenedfall under lång tid. Modellberäkningarna för Blekinge visar att den kritiska belastningen för skogsmark överskrids på drygt 10 % av skogsmarken i länet med nuvarande deposition, men att om nedfallet sjunker enligt ett scenario baserat på hittills beslutade utsläppsbegränsande åtgärder (CLE-scenariet) kommer det inte att finnas något överskridande år 2020. Andelen försurade sjöar var enligt beräkningarna något över gränsen i delmålet år 2007 men under gränsen 2020, förutsatt att nedfallet minskar enligt CLE-scenariet. Kväveackumuleringen i skogsmark är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är störst. I Blekinge är kväveackumuleringen mellan 6 och 9 kg per hektar och år, med högst ackumulering i de västra delarna. Detta innebär en risk för förhöjd kväveutlakning. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Bleking som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet

På uppdrag av Länsstyrelserna i Dalarnas och Gävleborgs län mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på tre platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt 'Program 2007'. Grundtanken med 'Program 2007' är att utifrån depositions-, markvatten samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom 'Program 2007' omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Mätningarna i Dalarnas och Gävleborgs län visar på måttlig belastning i länet jämfört med situationen i Sverige som helhet. Mätningarna visar att svavelnedfallet minskat sedan mätningarna startade för alla lokaler.Minskningen är störst i skogsytorna, vilket beror på att torrdepositionen minskat. För kväve finns inga tydliga trender. Under det hydrologiska året 2006/07 var depositionen av antropogent svavel till skogsytorna mellan 0,8 kg/ha i Fulufjället och 1,7 kg/ha i Galmsjön. Detta är något mindre än föregående år. Generellt har låg svavel- och kvävedeposition observerats vid flertalet lokaler i Sverige. Kvävedepositionen i både Fulufjället och Galmsjön var 1,3 kg/ha, vilket även det är något mindre än under föregående år. Stormarna i januari syns i mätningarna genom förhöjda klorid- och natriumhalter, detta är speciellt tydligt i Galmsjön. Markvattnets pH-värde som medianvärde är 5,5 i Galmsjön, den enda aktiva markvattenlokalen i Dalarnas och Gävleborgs län. Under det hydrologiska året 2006/07 hade markvattnet i Galmsjön pH-värde mellan 5,3 och 5,6, låga halter av baskatjoner samt låga halter av aluminium (0,13-0,37 mg/l), varav cirka en tredjedel i den mer skadliga oorganiska formen.Markvattnets syraneutraliserande förmåga, ANC har alltid varit positivt, vilket indikerar mindre sura förhållanden. Markvattnets innehåll av nitratkväve har i princip alltid varit lågt, vilket är normalt i brukad skog. Modellberäkningarna för Dalarnas och Gävleborgs län visar på ett litet kvarstående försurningsproblem i skogsmark i länet. Den kritiska belastningen för skogsmark överskrids i dagsläget på 28 % av skogsmarken i länet med nuvarande deposition, vilket minskar till 2 % i framtiden om nedfallet sjunker enligt beräkningar med CLE-scenariet. Andelen försurade sjöar var enligt beräkningarna låg, omkring 1 % i dagsläget, samt även år 2020 enligt CLE-scenariet. Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige där kvävenedfallet är som störst, som högst 10 kg per hektar och år. I norra delarna av Sverige är ackumuleringen låg, på många håll under 2 kg per hektar och år. I Dalarnas och Gävleborgs län varierar kväveackumuleringen mellan 0 och 4 kg per hektar och år, vilket är lågt jämfört med längre söderut i Sverige. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Dalarnas och Gävleborgs län som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet.

På uppdrag av Jönköpings läns Luftvårdsförbund mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på fem platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt Program 2007. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom Program 2007 omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Nedfallet i Jönköpings län är generellt mindre än i Skåne och Halland men avsevärt större än i länen norr och öster om Jönköpings län. Mätningarna visar att svavelnedfallet minskat kraftigt sedan 1989/90 då mätningarna startade, och att pH-värdet i nederbörd och krondropp har ökat. Minskningen är störst i skogsytorna, vilket beror på att torrdepositionen minskat kraftigt. För kväve finns inga tydliga trender. Under det hydrologiska året 2006/07 var den genomsnittliga svaveldepositionen till skogsytorna 2,0 kg per hektar och år (exklusive havssaltsbidraget). Detta är betydligt mindre än föregående år trots att nederbördsmängderna varit betydligt högre, vilket innebär att halterna i nederbörden varit lägre. Ned-fallet av kväve via krondropp uppgick till i genomsnitt 2,5 kg per hektar och år, vilket även det är avsevärt mindre än under föregående år. Stormarna i januari syns främst i mätningarna genom kraftigt förhöjda klorid- och natriumhalter vid samtliga lokaler. Markvattnets pH-värde som medianvärde har vanligtvis varit omkring 4,7, bortsett från Värnvik som har ett högre medianvärde på 5,0. De flesta lokalerna förutom Värnvik har haft låga halter av baskatjoner samt relativt höga halter av oorganiskt aluminium. Markvattnets syraneutraliserande förmåga, ANC, som medianvärde för alla mätningar är negativa för alla lokaler, men ligger mycket nära 0 för Värnvik. Det indikerar sura förhållanden som är ett resultat av många års försurningsbelastning. Lufthalterna av svaveldioxid, kvävedioxid och ammoniak vid Fagerhult var under året låga, något som observerats vid flertalet lokaler i Sverige. Om man ser till befintliga målvärden för svaveldioxid, kvävedioxid och marknära ozon är det marknära ozon som ligger i närheten av eller över befintliga målvärden. Tidigare mätningar visar att det långsiktiga målvärdet för marknära ozon överskreds vid Fagerhult. Modellberäkningarna för Jönköpings län visar att den kritiska belastningen för skogsmark överskrids på en avsevärd andel av skogsmarken i länet med nuvarande deposition, men att om nedfallet sjunker enligt beräkningar baserade på beslutade utsläppsbegränsningar i Europa (CLE-scenariet) kommer det inte att finnas något överskridande i framtiden. Dock visar mätningarna fortfarande på sura förhållanden, vilket gör att fortsatta mätningar blir intressanta för att följa upp den framtida utvecklingen. Andelen försurade sjöar i Jönköpings län var enligt beräkningarna relativt låg, under gränsen i delmålet. Kväve-ackumuleringen i skogsmark är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är som störst. Jönköpings län ligger mitt i den skarpa gradienten i sydväst och kväveackumuleringen varierar mellan 4 kg per hektar och år i nordost och 9 kg i sydväst. Endast i Skåne och Halland ackumuleras mer än i sydvästra Jönköpings län. I dessa mest kvävebelastade områden är risken för förhöjd kväveutlakning som störst. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Jönköpings län som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet

På uppdrag av Kalmar läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på olika platser i länet sedan 1990. Krondroppsnätet har sedan starten i Blekinge 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt Program 2007. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen baserats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom Program 2007 omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Sedan mätningarna startade syns en tendens till ökande nederbördsmängder. Nedfallet av svavel har minskat betydligt sedan början på 1990-talet. Detta är främst synligt i krondroppsytorna och kan förklaras med en minskande torrdeposition. När det gäller kväve syns inga tydliga trender. Årets mätningar visar på ovanligt lågt nedfall i krondroppsytorna av både svavel och kväve, trots att nederbördsmängderna var höga under året. Till marken i granytorna, Alsjö och Rockneby deponerades mellan 2,5 och 2,9 kg antropogent svavel och 5,5-5,6 kg kväve per hektar, varav lite mindre än hälften av kvävet var i organisk form. I ekytan, Ottenby, deponerades strax under 4 kg/ha svavel och 5,3 kg oorganiskt kväve. Stormarna i januari syns främst i mätningarna genom förhöjd klorid- och natriumdeposition vid samtliga lokaler. Markvattenmätningarna på de fyra aktiva ytorna i länet visade. på varierande förhållanden, med låga pH-värden i markvattnet från Ottenby och Alsjö (4,3-4,8), måttliga värden i Rockneby (omkring 5) och höga pH-värden i Risebo (omkring 6). Halterna av nitratkväve har varit förhöjda under kortare perioder i framför allt Ottenby och Alsjö, men under 2006/07 var nitrathalterna mycket låga. Under mätperioden har genomgående låga luftföroreningshalter uppmätts i Kalmar län. Om man ser till befintliga målvärden för svaveldioxid, kvävedioxid och marknära ozon är det marknära ozon som ligger i närheten av eller över befintliga målvärden. Mätningarna visar att de långsiktiga målvärden som finns för ozon nära marken inom miljömålet Frisk Luft överskrids vid Rockneby under året och sannolikt i en stor del av länet. Modellberäkningarna för Kalmar län visar att den kritiska belastningen för skogsmark överskrids på en avsevärd andel av skogen i länet med nuvarande deposition, men om nedfallet sjunker enligt beräkningar med CLE-scenariet kommer det i princip inte att finnas något överskridande längre i framtiden. Andelen försurade sjöar var enligt beräkningarna över gränsen i delmålet år 2007, och även 2020 var andelen i nivå med, eller högre än delmålet, vilket tyder på ett kvarstående försurningsproblem. Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är störst, och uppgår till som högst 10 kg per hektar och år i delar av Skåne och Halland. I Kalmar län varierar kväveackumleringen mellan drygt 4 och drygt 7 kg per hektar och år. Risken för förhöjd utlakning av kväve från skogsmarken är svårbedömd, men avsevärt mindre än i de sydvästligaste delarna av Sverige. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Kalmar län som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet

På uppdrag av Kronobergs läns Luftvårdsförbund mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt Program 2007. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom Program 2007 omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Mätningarna visar att Kronobergs län tillhör ett utsatt område när det gäller nedfall av försurande svavel och kväve. Sedan mätningarna startade har nedfallet av svavel minskat betydligt. När det gäller kväve är det svårt att se tydliga förändringar. Årets mätningar visar på ovanligt lågt nedfall av både svavel och kväve, trots att nederbördsmängderna var höga under året. Stormarna i januari syns främst i mätningarna genom förhöjda klorid- samt natriumhalter. Mätningarna visar att markvatten från Kronobergs län bär spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen och visar på en förhöjd risk för skador på ekosystemen. Genomgående noteras surt markvatten i kombination med låga halter av baskatjoner och ofta hög halt av oorganiskt aluminium. Nitratkvävehalterna i markvattnet har generellt varit mycket låga, med enbart enstaka tillfällen av förhöjda halter. I Angelstad noterades förhöjda halter efter stormen Gudrun, upp till 0,75 mg/l. Modellberäkningarna för Kronoberg visar att den kritiska belastningen överskrids på drygt 21 % av skogsmarken i länet med nuvarande deposition, men att om nedfallet sjunker enligt ett scenario baserat på hittills beslutade utsläppsminskande åtgärder (CLE-scenariet) kommer det inte att finnas något överskridande längre i framtiden. Andelen försurade sjöar var enligt beräkningarna mellan 25 och 28 %, vilket är över gränsen i det regionala delmålet.Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige där kvävenedfallet är störst, som mest ackumuleras upp till 10 kg per hektar och år. I detta område är risken för kväveutlakning från skog som störst. I Kronobergs län varierar kväveackumuleringen mellan 5 och 9 kg per hektar och år, i en gradient med högst ackumulering i de västra delarna. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering är ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Kronobergs län som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Halland mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på fem platser i länet för närvarande. Mätningarna vid två platser i länet avslutades i december 2006. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt Program 2007. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvattens- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom Program 2007 omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Mätningarna visar liksom tidigare att Halland tillhör ett av landets mest utsatta områden när det gäller nedfall av försurande svavel och kväve. Sedan mätningarna startade har dock nedfallet av svavel minskat betydligt, liksom skillnaderna mellan olika regioner i Sverige. När det gäller kväve är det svårt att se tydliga förändringar. Årets mätningar visar på ovanligt lågt nedfall av både svavel och kväve. Stormarna i januari syns främst i mätningarna genom förhöjda klorid- samt natriumhalter vid samtliga lokaler. Mätningar visar att markvatten från Halland bär spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen och att det är vanligt förekommande med förhöjda nitratkvävehalter i markvatten. Modellberäkningarna för Halland antyder dock att risken för försurningsskador på träd kommer att minska i framtiden, förutsatt att ett skogsbruk med enbart stamuttag bedrivs. Däremot är en stor del av sjöarna antropogent försurade, och kommer att vara det även år 2020 enligt modellberäkningarna, trots att nedfallet i Halland förväntas sjunka avsevärt till 2020 enligt ett scenario baserat på hittills beslutade utsläppsbegränsningar i Europa (CLE-scenariet). Kväveackumuleringen i marken är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är som störst. Skåne och Halland är de län där det ackumuleras mest och där risken för kväveutlakning bedöms vara som störst. I Halland finns en skarp gradient med avtagande ackumulering mot öster. Om man ser till befintliga målvärden för lufthalterna av svaveldioxid, kvävedioxid och marknära ozon är det marknära ozon som ligger i närheten av eller över målvärdena. Mätningarna visar att det långsiktiga målvärdet för marknära ozon inom miljömålet Frisk Luft överskrids vid Timrilt under året samt sannolikt i stora delar av hela länet. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Halland som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Resultatet av mätningarna och modelleringen i Halland visar på omfattande sjöförsurning, indikerar en risk för kväveutlakning från skogsmark på grund av hög kvävebelastning samt visar på halter av marknära ozon som ligger över målvärdena. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Luftfartsverket mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på åtta platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt 'Program 2007'. Grundtanken med 'Program 2007' är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom 'Program 2007' omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut i landet finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet. Sedan mätningarna startade har svaveldepositionen i länet samt övriga Sverige minskat kraftigt, speciellt tydligt är detta i krondroppsytorna. Detta beror främst på att torrdepositionen har minskat kraftigt p.g.a. ett minskat svavelutsläpp i Europa genom åren. För kväve finns inga tydliga trender vare sig i Stockholms län eller i övriga Sverige. Mätningarna i Stockholms län 2006/07 visar på förhållandevis låg svavel- och kvävedeposition till skogsytorna, detta trots den relativt höga nederbördsmängden under mätperioden. Generellt har låga svavel- och kvävedepositioner observerats vid flertalet lokaler i Sverige under mätperioden. Stormarna i början av året syns främst i mätningarna genom förhöjda klorid- samt natriumhalter vid samtliga lokaler. Trots minskad försurningsbelastning noteras ingen tydlig återhämtning av markvattnets försurningsstatus för lokalerna i länet. Inga signifikanta skillnader har observerats vid de olika lokalerna vare sig vad gäller BC/Al -kvoten eller den syraneutraliserande förmågan (ANC). pH-värdet har dock sedan mätstarten stigit vid Bergby, Sticklinge och Farstanäs medan sulfatsvavelhalten har sjunkit i flertalet lokaler. Uppmätta halter vid Arlanda avviker något med en tendens till minskning av pH-värdet samt en ökning av sulfatsvavelhalten. Oorganiskt aluminium har minskat vid flertalet lokaler. Modellberäkningarna för Stockholms län visar att den kritiska belastningen för skogsmark överskrids på 25 % av skogsmarken i länet med nuvarande deposition, men att om nedfallet sjunker enligt beräkningar med CLE-scenariet kommer det att minska till 6 %. Andelen antropogent försurade sjöar var mycket låg enligt beräkningarna. Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är störst, och uppgår till som högst 10 kg per hektar och år i delar av Skåne och Halland. Det är i dessa delar som risken för förhöjd kväveutlakning från skogsmark är som störst. I Stockholms län varierar ackumuleringen från 1 till drygt 5 kg per hektar och år. Den högsta ackumuleringen finns i den sydöstra delen av länet. Risken för förhöjd kväveutlakning bedöms som relativt liten under nuvarande förhållanden. Kvävebelastningen är dock tillräckligt hög för att det ska finnas en risk för påverkan på markvegetationens sammansättning. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Stockholms län som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelser och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet.

På uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län samt Tranemo kommun mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet numera på sex platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt 'Program 2007'. Grundtanken med 'Program 2007' är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom 'Program 2007' omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost, beroende på den dominerande sydvästliga vindriktningen och avståndet till områden med betydande utsläpp.I Västra Götaland återfinns denna gradient med större nedfall av svavel, kväve och klorid i de sydvästliga delarna jämfört med de östra delarna av länet. Mätningarna visar att svavelnedfallet i länet minskat kraftigt sedan mätstarten vid alla lokaler. Minskningen är störst i skogsytorna, beroende på den minskande torrdepositionen. För kväve finns inga tydliga trender. Under det hydrologiska året 2006/07 var svavel- och kvävedepositionen till skogsytorna betydligt lägre än föregående år. Under mätperioden var nederbördsmängderna betydligt högre än tidigare vilket betyder att svavelhalterna varit mycket låga i nederbörden. Generellt har låga svavel- och kvävedepositioner observerats vid flertalet lokaler i Sverige under det senaste mätåret. Stormarna i januari syns i mätningarna genom kraftigt förhöjda klorid- och natriumhalter vid samtliga öppet fält- och krondroppslokaler i länet. Markvattnets pH-värde är surt, medianvärdena för tidsserien ligger mellan 4,5 och 4,9. Flertalet lokaler har dessutom fortfarande låga halter av baskatjoner samt relativt höga halter av oorganiskt aluminium, vilket kan leda till negativa effekter i mark och vatten. Markvattnets syraneutraliserande förmåga (ANC) har dock ökat något i flera skogsytor, vilket indikerar en viss återhämtning från försurning. Dock är ANC som medianvärde fortfarande negativt vid samtliga lokaler vilket tyder på fortsatt försurning. Markvattnets innehåll av nitratkväve har oftast varit låg, vilket är normalt i brukad skog. Lufthalterna av svaveldioxid, kvävedioxid, ammoniak och ozon vid Hensbacka var under året mycket låga, liksom i övriga Sverige, för SO2 och NO2 det lägsta årsmedelvärdet som hittills uppmätts vid Hensbacka. Om man ser till befintliga målvärden för svaveldioxid, kvävedioxid och marknära ozon är det marknära ozon som ligger i närheten av eller över befintliga målvärden. Mätningarna visar dock att regeringens långsiktiga mål för marknära ozon överskrids vid Hensbacka under året. Modellberäkningarna för Västra Götalands län visar på ett kvarstående försurningsproblem, både för sjöar och för skogsmark. En minskning av nedfallet enligt CLE-scenariet bedöms innebära att den kritiska belastningen i skogsmark inte överskrids, medan fortfarande 20-25 % av antalet sjöar bedöms vara försurade i framtiden. Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är störst. Skåne och Halland är de län där det ackumuleras mest med upp till 10 kg kväve per hektar och år. I Västra Götalands län varierar kväveackumuleringen mellan 2,5 och 9 kg per hektar och år. Den höga belastningen i de sydvästra delarna innebär en risk för förhöjd kväveutlakning från skogsmark och det är viktigt att följa upp utvecklingen vad gäller kvävehalter i markvatten i krondroppsytorna. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Västra Götalands län som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet. På uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län samt Tranemo kommun mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet numera på sex platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt 'Program 2007'. Grundtanken med 'Program 2007' är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom 'Program 2007' omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost, beroende på den dominerande sydvästliga vindriktningen och avståndet till områden med betydande utsläpp. I Västra Götaland återfinns denna gradient med större nedfall av svavel, kväve och klorid i de sydvästliga delarna jämfört med de östra delarna av länet. Mätningarna visar att svavelnedfallet i länet minskat kraftigt sedan mätstarten vid alla lokaler. Minskningen är störst i skogsytorna, beroende på den minskande torrdepositionen. För kväve finns inga tydliga trender. Under det hydrologiska året 2006/07 var svavel- och kvävedepositionen till skogsytorna betydligt lägre än föregående år. Under mätperioden var nederbördsmängderna betydligt högre än tidigare vilket betyder att svavelhalterna varit mycket låga i nederbörden. Generellt har låga svavel- och kvävedepositioner observerats vid flertalet lokaler i Sverige under det senaste mätåret. Stormarna i januari syns i mätningarna genom kraftigt förhöjda klorid- och natriumhalter vid samtliga öppet fält- och krondroppslokaler i länet. Markvattnets pH-värde är surt, medianvärdena för tidsserien ligger mellan 4,5 och 4,9. Flertalet lokaler har dessutom fortfarande låga halter av baskatjoner samt relativt höga halter av oorganiskt aluminium, vilket kan leda till negativa effekter i mark och vatten. Markvattnets syraneutraliserande förmåga (ANC) har dock ökat något i flera skogsytor, vilket indikerar en viss återhämtning från försurning. Dock är ANC som medianvärde fortfarande negativt vid samtliga lokaler vilket tyder på fortsatt försurning. Markvattnets innehåll av nitratkväve har oftast varit låg, vilket är normalt i brukad skog. Lufthalterna av svaveldioxid, kvävedioxid, ammoniak och ozon vid Hensbacka var under året mycket låga, liksom i övriga Sverige, för SO2 och NO2 det lägsta årsmedelvärdet som hittills uppmätts vid Hensbacka. Om man ser till befintliga målvärden för svaveldioxid, kvävedioxid och marknära ozon är det marknära ozon som ligger i närheten av eller över befintliga målvärden. Mätningarna visar dock att regeringens långsiktiga mål för marknära ozon överskrids vid Hensbacka under året. Modellberäkningarna för Västra Götalands län visar på ett kvarstående försurningsproblem, både för sjöar och för skogsmark. En minskning av nedfallet enligt CLE-scenariet bedöms innebära att den kritiska belastningen i skogsmark inte överskrids, medan fortfarande 20-25 % av antalet sjöar bedöms vara försurade i framtiden. Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är störst. Skåne och Halland är de län där det ackumuleras mest med upp till 10 kg kväve per hektar och år. I Västra Götalands län varierar kväveackumuleringen mellan 2,5 och 9 kg per hektar och år. Den höga belastningen i de sydvästra delarna innebär en risk för förhöjd kväveutlakning från skogsmark och det är viktigt att följa upp utvecklingen vad gäller kvävehalter i markvatten i krondroppsytorna. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Västra Götalands län som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet.

På uppdrag av Länsstyrelserna i Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, samt Boliden Mineral mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på 12 platser i norra Sverige. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt 'Program 2007'. Grundtanken med 'Program 2007' är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom 'Program 2007' omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut i landet finns en gradient med större deposition längs Norrlandskusten än inåt landet. Mätningarna i de fyra norrlandslänen visar på en låg belastning jämfört med situationen i Sverige som helhet. Sedan början av 1990-talet har försurningsbelastningen minskat i norra Sverige. Depositionen av antropogent svavel på öppet fält har ungefär halverats från mätstarten i början av 1990-talet fram till 2000-talets början. När det gäller oorganiskt kväve är det fortfarande svårt att se tydliga trender och kväve uppvisar ofta stora mellanårsvariationer. Utvecklingen när det gäller antropogent svavel är något tydligare i krondropp än i öppet fält, vilket beror på att krondroppet påverkas av torrdeposition. Kväve interncirkuleras i trädkronorna varför det är extra svårt att se trender för kvävenedfall i krondroppsmätningarna. Markvatten har visat relativt goda egenskaper utom på några kustnära lokaler där surt markvatten har noterats. I de ytor med surast markvatten (Bäcksjö och Holmsvatten) har mätningarna visat minskad eller oförändrad surhetsgrad sedan mätningarna startade. Lufthalter mäts på fem lokaler. Halterna av svaveldioxid och kvävedioxid är lägre än både miljökvalitetsnormerna gällande ekosystem och miljömålen gällande hälsa, kulturvärden och/eller material. Vad gäller ozon överskrids det långsiktiga målvärdet inom miljömålet Frisk Luft, att sommarmedelhalten inte skall överskrida 50 µg/m3, vid i stort sett alla lokalen i norra Sverige. Det förefaller sannolikt att Miljökvalitetsnormen för ozonhalter som gäller från 2010 till skydd för människors hälsa överskrids vid mätplatserna i nordligaste Sverige. Vidare tyder mycket på att målvärdet som anges inom Miljökvalitetsnormerna från år 2020 till skydd för växtligheten överskrids vissa år över en stor del av södra och mellersta Norrlands kustland och inland. Modellberäkningarna för norra Sverige visar på att problemet med försurning av skogsmark och sjöar är litet, enbart en mycket liten del av skogsmarken har ett överskridande av kritisk belastning och endast en liten andel av sjöarna bedöms som antropogent försurade. Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är störst. Skåne och Halland är de län där det ackumuleras mest med upp till 10 kg kväve per hektar och år. I norra delarna av Sverige är ackumuleringen låg, på många håll under 2 kg per hektar och år. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering är ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i norra Sverige som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet.

På uppdrag av Skånes Luftvårdsförbund mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt Program 2007. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom Program 2007 omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Nederbörden över öppet fält vid Västra Torup i norra Skåne har ökat med ca 30 % under de senaste 18 åren. Detta ligger i linje med de interpolerade värden för nederbördsförändringar som rapporterats av SMHI för norra Skåne. Depositionsmätningarna visar att Skåne är mer utsatt för försurande nedfall än flertalet andra län i Sverige. De senaste årens svavelnedfall har dock vid de flesta platser minskat avsevärt sedan mätningarna i Skåne startade 1988. När det gäller kväve är det svårare att se trender och nedfallet till marken i skogen förefaller relativt konstant över tiden. Generellt är depositionen av svavel och kväve högre i de södra och västra delarna av länet, jämfört med de nordöstra delarna. Den höga belastningen har resulterat i generellt surt markvatten med låga halter av baskatjoner och höga aluminiumhalter och kvoten mellan baskatjoner och oorganiskt aluminium ligger som medelvärde för de senaste tre åren långt under riktvärdet 1.0 vid flera platser i de södra och västra delarna i länet, vilket medför risk för ekologiska skador. Flera granytor har under de senaste åren haft relativt höga halter av nitratkväve i markvattnet och även förhöjda halter av ammoniumkväve förekommer. Detta indikerar en risk för förhöjd utlakning av kväve, samt att kväve bidrar till försurning av mark och vatten. Lufthalterna av SO2 minskade kraftigt i slutet av 1990-talet och har sedan dess varit låga. Även lufthalterna av NO2 minskade något i slutet av 1990-talet men har nu stabiliserat sig på en nivå som fortfarande är bland de högsta i landet. De långsiktiga målvärden som finns för ozon nära marken inom såväl Miljökvalitetsnormerna som miljömålet Frisk Luft överskrids vid samtliga mätplatser samt sannolikt i stora delar av hela länet. Modellberäkningarna både för mark och sjöar i Skåne visar på ett kvarstående försurningsproblem. Enligt ett scenario baserat på hittills beslutade åtgärder om utsläppsbegränsningar kommer nedfallet att sjunka avsevärt till 2020, och den kritiska belastningen för skogsmark kommer inte längre att överskridas. Däremot bedöms en avsevärd andel av sjöarna fortfarande vara antropogent försurade. Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är som störst. Skåne och Halland är de län där det ackumuleras mest och där risken för kväveutlakning är som störst. I Skåne finns en gradient med avtagande ackumulering mot nordost, från 10 till drygt 7 kg kväve per hektar och år. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Skåne som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet.

På uppdrag av Södermanlands läns Luftvårdsförbund mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet numera på två platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt 'Program 2007'. Grundtanken med 'Program 2007' är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom 'Program 2007' omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Mätningarna i Södermanlands län visar på måttlig belastning i länet jämfört med situationen i Sverige som helhet. Mätningarna visar att svavelnedfallet minskat kraftigt sedan mätningarna startade. Minskningen är störst i skogsytorna, vilket beror på att torrdepositionen minskat kraftigt. För kväve finns inga tydliga trender. Under det hydrologiska året 2006/07 var svaveldepositionen till skogsytorna mellan 1 och 2,1 kg/ha. Detta är betydligt mindre än föregående år. Generellt har låga svavel- och kvävedepositioner observerats vid flertalet lokaler i Sverige. Kvävedepositionen i Knutsta var 1,6 kg/ha och i Edeby 2,9 kg/ha, vilket även det är avsevärt mindre än under föregående år. Nedfallet av svavel var något högre till skogsytan än till öppet fält, vilket kan bero på större torrdeposition. Kvävedepositionen via krondropp var däremot lägre än depositionen på öppet fält, vilket indikerar att kväve tagits upp i trädkronorna. Stormarna i januari syns i nedfallsmätningarna genom förhöjda klorid- och natriumhalter, vilket är speciellt tydligt i Knutsta. Markvattnets pH-värde som medianvärde är mellan 5,6 och 5,9. Både markvattnet i Edeby och Knutsta har relativt höga halter av baskatjoner samt relativt låga halter av oorganiskt aluminium. Kvoten mellan baskatjoner och oorganiskt aluminium är hög vilket är bra ur försurningssynpunkt. Markvattnets syraneutraliserande förmåga, ANC, är positivt vid de båda lokalerna (medianvärdet för hela tidsserien). Det indikerar mindre sura förhållanden. Markvattnets innehåll av nitratkväve har oftast varit mycket lågt, vilket är normalt i brukad skog. Modellberäkningarna för Södermanlands län visar på ett litet kvarstående försurningsproblem. Den kritiska belastningen för skogsmark överskrids på 15 % av skogsmarken i länet med nuvarande deposition, vilket minskar till 5 % i framtiden om nedfallet sjunker enligt beräkningar med CLE-scenariet. Andelen försurade sjöar var enligt beräkningarna relativt låg, upp till 9 % i dagsläget. Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är störst, Skåne och Halland är de län där det ackumuleras mest med upp till 10 kg kväve per hektar och år. Det är i dessa delar som risken för förhöjd kväveutlakning är som störst. I Södermanland varierar kväveackumuleringen mellan 3 och 5 kg per hektar och år, och risken för förhöjd kväveutlakning bedöms som relativt liten under nuvarande förhållanden. Kvävebelastningen är dock tillräckligt hög för att det ska finnas en risk för påverkan på markvegetationens sammansättning. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Södermanlands län som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan.Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet