IVL Swedish Environmental Research Institute

Detta projekt har genomförts av IVL Svenska Miljöinstitutet på uppdrag av Miljöförvaltningen, Stockholms stad i syfte att ta fram underlag till den handlingsplan för minskad spridning av mikroplast som miljöförvaltningen har fått ett uppdrag i Kommunfullmäktiges budget för 2018 att ta fram.

Tvåskaliga blötdjur (bivalver) som blåmusslor (Mytilus edulis) och ostron (Ostrea edulis) är nyckelarter i kustekosystem och de bidrar både till ökad biologisk mångfald genom att skapa livsmiljöer för andra organismer och till flera andra viktiga ekosystemtjänster.

Under de senaste åren har både Mytilus- och Ostrea-bankar minskat i antal och omfattning i Europa, och det finns också starka indikationer på en liknande situation för Mytilus i Sverige. För Ostrea saknas generellt kunskap om populationsstorlekar, vilket gör bedömningar av populationsutveckling problematiskt. Bevarandeåtgärder som beståndsförstärkning och -restaurering ökar därför i omfattning allt eftersom biodiversitet förloras, och det finns ett växande intresse för att återställa habitat skapade av musslor och ostron på många platser i världen.

Marina arter med hög spridningspotential, som till exempel Mytilus och i viss mån Ostrea, har historiskt setts som osannolika att uppvisa populationsgenetiska skillnader mellan olika geogra-fiska områden. Forskning har dock på senare tid visat att spridningsbarriärer orsakade av till exempel strömförhållanden eller skillnader i miljö är vanliga och kan resultera i genetiskt differentierade subpopulationer på geografiskt sett små skalor. Detta innebär att kunskap om populationsgenetiska mönster kan bidra med värdefull information för etablering av effektiva förvaltningsstrategier för olika arter, till exempel genom analys av populationsstrukturer och spridningsmekanismer. Exempelvis är populationsgenetiska strukturer, lokala mönster i rekrytering (det vill säga bottenfällning av nya musslor eller ostron) och spridning av larver av stort värde för att säkerställa en god genetisk bas för bevarande av källpopulationer och för att bibehålla en god rekryteringsbas och spridning av nya individer.

För både Mytilus och Ostrea saknas idag kunskapsunderlag om grundläggande populationsgenetiska strukturer, liksom om lokalrekryteringsmönster och larvspridning, varför en bedömning av olika bankars bevarandevärde inte är möjlig. I denna rapport presenteras det arbete som gjorts med att ta fram kunskap som kan bidra till identifiering av särskilt värdefulla Mytilus- och Ostrea-bankar för förvaltning av arterna (AP3 i projektet). Med hjälp av genetiska analyser har storskaliga mönster av utbredning av de olika ”arterna” av släktena Mytilus och Ostrea i Skagerrak studerats, samt var gränserna går mellan de olika arterna och populationerna. Målet var att analysera genetisk diversitet, förekomst av isolerade populationer samt genflöde mellan olika områden i Skagerrak samt att identifiera möjliga barriärer för larvtransport längs med Sveriges och Norges kust.

Vidare studerades konnektiviteten (definierat som hur väl områden länkas till varandra genom havsströmmar, t.ex. larv-transport från en population till en annan) mellan olika populationer genom att även beräkna spridningen av partiklar (ägg och larver) från Mytilus- och Ostrea-bankar med hjälp av en oceanografisk spridningsmodell (ROMS/OpenDrift), för att se i vilken utsträckning larver transporteras mellan olika lokaler. Målet var även att identifiera viktiga områden där larver från flera områden samlas samt viktiga källregioner.

Resultaten från spridningsberäkningar och genetiska data var samstämmiga för Mytilus. De visade en generell transport av larver norrut, och att lokaler i den inre skärgården var mer isolerade än i den yttre delen av skärgården, särskilt området innanför Tjörn och Orust samt Oslofjorden. En barriär observerades även mellan Tvedestrand och Kragerö längs den norska kusten. Den sydeuropeiska arten M. galloprovencialis observerades också i svenska vatten för första gången, dessutom på flera olika platser, men i en låg andel av det totala antalet provtagna musslor. Genetisk övervakning av denna främmande art är önskvärd för att studera hur förekomsten av arten utvecklas i framtiden och hur den interagerar med lokala bestånd av M. edulis.

För Ostrea var de genetiska mönstren och resultaten från modelleringen mindre samstämmiga. Modelleringsresultaten visade att lokaler i den inre skärgården hade lite larvutbyte med andra områden. Lokaler i den mellersta skärgården hade mest utbyte av larver både sinsemellan och med framförallt lokaler i ytterskärgården. Genetiska data visade dock inte på någon tydlig geografisk struktur, möjligen på grund av historiska förflyttningar av ostron. Gemensamt för Mytilus och Ostrea är att larver generellt färdas i en nordlig riktning längs med Sveriges kust, och att larver från många olika populationer samlas i mellersta skärgården i området kring Kosterhavet. Här borde den genetiska diversiteten därför vara hög. Baserat på resultatet från modelleringen bakåt i tiden kan antas att viktiga källområden till larver kan finnas längre söderut mellan Öckerö och Väderöarna. Baserat på resultaten presenterade i denna rapport kan konstateras att både Mytilus- och Ostrea-populationerna i området bör förvaltas som separata sub-enheter, då det finns omfattande genetiska strukturer och spridningsbarriärer för de två arterna. Till exempel är det viktigt att bevara populationer i Göteborgsområdet samt i området runt Koster, då det ena utgör ett viktigt källområde och det andra ett viktigt område där stora mängder larver samlas.

Det är också viktigt att bevara både kustnära bankar och bankar i utsjömiljöer på grund av den låga larvspridningen mellan dessa två områden. Bankarna i den mellersta skärgården får bidrag från både den yttre och inre skärgården, så det är möjligt att dessa bankar kan agera som bryggor mellan bankarna i den yttre och den inre skärgården. Vissa områden, såsom området innanför Orust och Tjörn, är mer eller mindre isolerade, vilket gör det viktigt att här skapa en lokal förvaltning som tar hänsyn till bristen på larvtransport in och ut ur området. Avseende Orustområdet är det också viktigt att i framtida undersökningar studera hur det stora antalet musselodlingar i området påverkar de vilda populationerna.

Sammantaget kan konstateras att det framkommit mycket värdefull information inom detta projekt som kan bidra till framtagandet av konstruktiva och långsiktigt hållbara förvaltningsstrategier för både Mytilus och Ostrea, men att det samtidigt finns behov av ytterligare utveckling och kunskapsbyggande kring vissa aspekter, framför allt kopplat mot spridning och populat-ionsstrukturer för Ostrea samt interaktioner mellan odlade och vilda musslor.

Inom projektet ”Miljömärkning av fritidsbåtshamnar” – Eko Marina I, (Koroschetz m.fl., 2020) tog IVL Svenska Miljöinstitutet tillsammans med Havsmiljöinstitutet fram ett miljöindex för fritidsbåtshamnar, som består av en samling skräddarsydda kriterier för att minska miljöföroreningarna från verksamheter kopplade till fritidsbåtshamnar. I fortsättningsprojektet Eko Marina II var syftet att utveckla och förbättra miljöindexet, samt att utvärdera tillämpningsbarheten av indexet i samarbete med olika typer av fritidsbåtshamnar. Detta gjordes genom att via en enkät testa de tidigare framtagna indexkriterierna i samverkan med 17 olika fritidsbåtshamnar. Utifrån inkomna svar på enkäten, samt kompletterande kommentarer från fritidsbåtshamnar och andra aktörer, har ett omarbetat förslag på index tagits fram, kallat Index 2.0, som är lämpligt för alla typer av hamnar – gästhamnar, hamnar som drivs av ideella föreningar, såväl som kommersiella fritidsbåtshamnar.

Projektet har också tagit fram stöddokumentation med förklaringar och checklistor för olika kriterier i miljöindexet (till exempel förslag till en miljöpolicy) samt handlingsplaner för olika miljöproblem, till exempel för förorenade områden. Förutom att utveckla miljöindexet vidare har projektet resulterat i ett första konkret förslag till affärsmodell som inkluderar en app och hemsida samt potentiella samarbetspartners. Rapporten presenterar också de förväntande positiva effekterna för fritidsbåtshamnar t. ex ett konkret stöd i miljöarbetet, men också ekonomiska incitament för att vara med i miljömärkningen. Här beskrivs också hur miljömärkningen kan underlätta miljötillsynen för kommunerna och fritidsbåtshamnar.

To combat unwanted fouling on immersed hulls, biocidal antifouling coatings are commonly applied to vessels trafficking the Baltic Sea. Here, the efficacy, environmental sustainability and market barriers of silicone foul-release coatings (FRCs) was assessed for this region to evaluate their viability as replacements for biocidal coatings. Coated panels were exposed statically over a 1 year period at three locations in the Baltic Sea region to assess the long-term performance of a biocide-free FRC and two copper coatings. The FRC was found to perform equally well or significantly better than the copper coatings. Even though most silicone FRCs on the market are biocide-free, a review of the literature regarding toxic effects and the identity and environmental fate of leachables shows that they may not be completely environmentally benign, simply for the lack of biocides. Nonetheless, FRCs are substantially less toxic compared to biocidal antifouling coatings and their use should be promoted.

The regulation of antifouling paints in the European Union falls under the Biocide Products regulation (BPR, Regulation (EU) 528/2012) and consists of two assessments: an environmental risk assessment (ERA) and an efficacy assessment. The efficacy assessment is key for the placement of an antifouling paint on the market as a biocidal product must be shown to be effective to gain approval. At the same time, the BPR states clearly that biocidal products should not be excessively toxic, i.e. release active substances to the environment in excess of the minimum necessary to achieve the desired effect. This report provides a summary of current knowledge, based on several years of research, about efficaciy and excess toxicity of antifouling paints intended for use on leisure boats in the Baltic Sea region.

Tvåskaliga blötdjur (bivalver) som blåmusslor (Mytilus edulis) och ostron (Ostrea edulis) är nyckelarter i kustekosystem, och de bidrar både till ökad biologisk mångfald genom att skapa livsmiljöer för andra organismer och till flera andra viktiga ekosystemtjänster.

Under de senaste åren har både Mytilus- och Ostrea-bankar minskat i antal och omfattning i Europa, och det finns också starka indikationer på en liknande situation för Mytilus i Sverige. För Ostrea saknas generellt kunskap om populationsstorlekar, vilket gör bedömningar av populationsutveckling problematisk.

Den hotbildsanalys som genomförts av OSPAR för Mytilus- och Ostrea-bankar i Europa indikerar att den primära orsaken till förlust av bivalvbankar i Europa är överexploatering av resursen och habitatförlust, samt sjukdomsutbrott orsakade av patogener. Svenska bivalvbestånd är dock mer eller mindre förskonade från dessa påverkansfaktorer, och andra aspekter kan därmed antas ha större påverkan på populationsutvecklingen. Till exempel finns det en oro bland förvaltande myndigheter att det invasiva stillahavsostronet (Magallana gigas) kommer att försämra förutsättningarna för livskraftiga bestånd av Mytilus och Ostrea i Sverige.

I detta projekt sammanställdes data från historiska (1970-talet och framåt) inventeringar med syfte att utvärdera om analys av förändringar av bivalvpopulationerna över tid var möjlig. Genomgången av historiska data från Bohuslän genererade inga tidsserier som kunde bidra till en värdering av populationsutvecklingen av Mytilus och Ostrea. I tillägg visade genomgången att inventeringsmetoderna som använts skiljde sig över tid och att det saknades en standardiserad definition av vad som betecknas som en bivalvbank.

Sammantaget visar detta på behovet av kontinuitet och standardiserad övervakning av bivalvbankar, inkluderande en tydlig definition av vad som räknas som en bivalvbank. Detta skapar förutsättningar för uppbyggnad av tidsserier och uppföljning av trender i populationsutvecklingen av målarterna.

Sammanställningen av historiska data kombinerades också med en hotbildsanalys med fokus på interaktioner med det invasiva stillahavsostronet, med karteringar av nuvarande utbredningar och övervakning för utvärdering av populationsutveckling i nutid, samt med en analys av kort-tidsförändringar i populationsutbredning och/eller tätheter. Detta underlag kombinerades i en nulägesanalys för utvärdering av statusen av Mytilus och Ostrea-bankar idag. Hotbildsanalysen visade att på kort sikt är sjukdomsutbrott och parasiter troligen det största hotet mot svenska bivalvbestånd, detta på grund av den fortsatta importen av levande livsmedel som kan föra med sig patogener.

I ett mer långsiktigt perspektiv är klimatförändringar och ökande förekomst av miljögifter allvarliga hot mot grunda, kustnära miljöer. Trots att det invasiva stillahavsostronet i hög grad har överlappande habitat och ekologiska funktioner som de inhemska arterna kunde vi i detta projekt inte se några tecken på negativa interaktioner.

Övervakning av populationsut-veckling i ett urval av bankar påvisade en minskning i individtäthet för både Mytilus- och Ostrea-bankar över tid inom projektet (2018-2021), ett mönster som också stärktes för Mytilus genom återinventering av tidigare inventerade bankar. För Ostrea visade återinventeringen av tidigare inventerade lokaler ett mer spritt mönster, med en ökning av antalet ostron i vissa bankar medan antalet ostron på andra lokaler hade minskat.

Sammantaget konstaterades att det är sannolikt att en minskning av framför allt Mytilus skett från 1990-talet och framåt, och att mer information krävs för att fastställa både omfattning och orsak till de mönster som observerats.

Baserat på resultaten rekommenderas fyra huvudåtgärder för att förbättra kunskapsläget för kustnära bivalver. För det första behöver artspecifika definitioner av vad som menas med Mytilus- och Ostrea-bankar tas fram. Definitionen bör innehålla information om täcknings-grad/täthet, bankens area, fördelning av bivalver inom banken och förekomst av stillahavsost-ron. Definitionen bör också likriktas med internationella ramverk och ta fältförhållanden i be-aktning.

För det andra bör övervakningsprogram som registrerar utbredning och förändringar i demografiska parametrar (t.ex. populationstäthet/täckningsgrad/biomassa, rekrytering, mortali-tet och tillväxt) för både Mytilus och Ostrea etableras. Tidsserier av data är det enda som möjliggör analys av populationsutveckling och identifiering av hotbilder.

För det tredje behöver infrastruktur och rutiner för lagring av inventeringsdata samt implementering i enlighet med FAIR-principen tas fram för att säkerställa att historiska uppgifter inte går förlorade. Mycket data förloras då det lagras inom specifika projekt och hos enskilda individer. Då data ofta samlas in inom pågående forskningsprojekt måste lösningar för lagring med publiceringsembargo för andra aktörer än de som samlat in uppgifterna utredas.

Slutligen krävs fortsatt kunskapsbyggande om både generella och specifika hot och möjliga åtgärder som kan minska hotbilden. Exempel på aktiviteter kopplade till detta är generell påverkansanalys av olika riskfaktorer och kombinationer av dessa, kunskapsutveckling om effekterna av skörd av vilda Ostrea-bestånd och etable-ring av verksamhetsbaserad förvaltning samt kunskapsutveckling rörande födokonkurrens och andra interaktioner mellan stillahavsostron och våra inhemska bivalver, framför allt för Ostrea.

Eko Marina III är den tredje delen av ett projekt som påbörjades i oktober 2019, med övergripande syfte att undersöka förutsättningarna för att utveckla en miljömärkning för fritidsbåtshamnar för att minska deras negativa miljöpåverkan. Denna del av projektet har fokuserat på tre primära områden: 1. en inventering av Sveriges fritidsbåtshamnar, 2. en kartläggning över hur fritidbåtshamnarna ser ut samt 3. utvecklingen av ett digitalt verktyg som kan bära miljömärkningsindexet, men också utgöra en stödplattform för fritidsbåtshamnarna i deras miljöarbete. Inventeringen resulterade i att 2 654 fritidsbåtshamnar listades. Det tidigare antagandet om att omkring 1 500 fritidsbåtshamnar finns i Sverige har därmed visat sig vara en kraftig underskattning.

För att undersöka hur intresset bland fritidsbåthamnarna såg ut för ett digitalt verktyg för stöd i sitt miljöarbete tillfrågades även hamnrepresentanterna i enkätundersökning om vilka olika digitala funktioner de hade ett intresse av. Projektgruppen valde att arbeta vidare med att utveckla ett stödsystem för egenkontroll, vilket 73 procent av respondenterna svarade att de hade ett medel- till stort intresse av. Detta beslut grundade sig dels på respondenternas svar, men även på de intervjuer med fritidsbåtshamnar som har gjorts under projektet, där det blivit tydligt att många hamnar saknar kunskap och förståelse för sitt miljöansvar och behöver stöd för att upprätta en systematisk egenkontroll för att undvika att utsläpp sker. För att illustrera hur den digitala stödplattformen (verktyget) som utvecklats i detta projekt kan användas i olika typer av verksamheter och vilka funktioner som kan ingå, valdes exemplet båtbottentvätt, där en stegvis genomgång av egenkontrollen presenteras i bilaga 5.

Det digitala verktygets övergripande syfte är att hjälpa fritidsbåtshamnar att upprätta ett systematiskt egenkontrollarbete där risker identifieras, rutiner och åtgärder tas fram, arbetet dokumenteras och följs upp för att säkerställa att hamnens miljöpåverkan på havsmiljön minimeras. En prototyp av det digitala verktyget har under projektet visats upp för en arbetsgrupp och referensgrupp bestående av branschorganisationer, hamnar, myndigheter och forskare. Överlag var mottagandet positivt – deltagarna såg många möjligheter för effektivisering av den egna verksamheten, driva miljöengagemang hos klubbmedlemmar samt stöd för att prioritera utvecklingen av miljöarbetet hamnarna. Däremot uppfattades komplexiteten och detaljnivån som ett potentiellt hinder för hamnar som inte har kommit långt i miljöarbetet. En utmaning i det framtida utvecklingsarbetet blir att hitta ett sätt att möta och kunna hantera fritidsbåtshamnarnas heterogenitet, där variation av hamnarnas finansiella förutsättningar, kunskap i miljöbalken samt kommunernas fokus på tillsyn är så olika.

Intresset för odling av det platta ostronet, Ostrea edulis, i Sverige är stort men kommersiell odling hindras i dagens läge av brist på yngel. Varken insamling av yngel med havsbaserade kollektorer eller produktion i landbaserade kläckerier har kunnat ge en tillförlitlig tillgång till yngel, och import av yngel är riskabelt ur ett smittskyddsperspektiv. En möjlig lösning på detta kan vara dammproduktion av yngel. På grund av ett högt exploateringstryck på den svenska västkusten är dock tillgången till mark för konstruktion av dammar begränsad, speciellt i områden med god vattenkvalitet, varför nya tekniska lösningar krävs.

Tvåskaliga blötdjur (bivalver) som blåmusslor (Mytilus edulis) och ostron (Ostrea edulis) är nyck-elarter i kustekosystem och de bidrar både till ökad biologisk mångfald genom att skapa livsmiljöer för andra organismer och till flera andra viktiga ekosystemtjänster. Under de senaste åren har både Mytilus- och Ostrea-bankar minskat i antal och omfattning i Europa, och det finns också starka indikationer på en liknande situation för Mytilus i Sverige.

För Ostrea saknas generellt kunskap om populationsstorlekar, vilket gör bedömningar av populationsutveckling problema-tisk. Bevarandeåtgärder som beståndsförstärkning och -restaurering ökar därför i omfattning allt eftersom biodiversitet förloras, och det finns ett växande intresse för att återställa habitat skap-ade av musslor och ostron på många platser i världen.

Den hotbildsanalys som genomförts av OSPAR för Mytilus- och Ostrea-bankar i Europa indikerar att den primära orsaken till förlust av bivalvbankar i Europa är överexploatering och habitatför-lust, samt sjukdomsutbrott orsakade av patogener. Svenska bivalvbestånd är dock mer eller mindre förskonade från dessa påverkansfaktorer.

Andra faktorer kan dock också påverka populationsutvecklingen. Till exempel finns det en oro bland förvaltande myndigheter att det invasiva stillahavsostronet kommer att försämra förutsättningarna för livskraftiga bestånd av Mytilus och Ostrea i Sverige.

Sammantaget finns det goda skäl till att utforska vilka möjliga alternativ som finns för förstärkning av Mytilus- och Ostrea-populationerna och vilka metoder som skulle kunna användas om stillahavsostron visar sig vara ett hot mot våra inhemska bivalvpopulationer.

Syftet med detta projekt var därför att ta fram ett kunskapsunderlag för utformning av förvaltningsmodeller för skydd av Sveriges populationer av Mytilus och Ostrea. En del i detta arbete utgörs av kunskaps-byggande kring möjliga åtgärder kopplat mot restaurering av bivalvbankar genom till exempel bortrensning av stillahavsostron ur bivalvbankar eller beståndsförstärkning.

Sammanfattningsvis genomfördes ett antal olika aktiviteter som redovisas i denna rapport, bland annat ett rensningsförsök i vilket stillahavsostron avlägsnades ur både Mytilus- och Ostrea-bankar, ett beståndsförstärkningsförsök med Ostrea i vilket yngel av Ostrea placerades på olika lokaler, och flera olika studier rörande beståndsförstärkning av Mytilus, bland annat inklu-derande studier av biologiska förutsättningar och metodik kring beståndsförstärkning.

Rensningsförsöken visade att det var möjligt att rensa bort stillahavsostron ur bivalvbankar men att detta är tidskrävande och komplicerat, speciellt i samband med Mytilus-bankar. Effekten av rensningen var kortvarig avseende antal stillahavsostron, redan ett år efter rensningsinsatsen var antalet stillahavsostron likvärdigt med antalet före rensningen. Återkoloniseringen skiljde sig åt mellan lokaler, men vilka faktorer som påverkade återkoloniseringen är inte klarlagt. Biomassan av stillahavsostron var på flera av försökslokalerna inte i nivå med före rensningsinsatserna vid projektets slut. Bättre tekniker behöver utvecklas för mer resurseffektiva insatser om denna typ av aktivitet ska genomföras regelbundet. Metoder för att ta hand om skördad biomassa av stillahavsostron behöver också utvecklas.

Beståndsförstärkningsförsöken visade också de på att det var möjligt att återetablera bivalvbankar på pilotskala. Även på lokaler med goda förhållanden kommer dock målarten att minska efter utläggning. I försöken var till exempel överlevnaden av Ostrea (ca 30-50 mm längd vid ut-läggning) på den bästa lokalen ca 16 procent efter 2 år, och för Mytilus minskade täckningsgra-den av råmussla (dvs. en blandning av stora och små musslor) med nästan 50 procent på ett år och överlevnaden var ca 20 procent under samma period. Generellt observerades predation vara ett problem för båda arterna. Små och mellanstora Mytilus påverkades mycket av ejder, medan krabbor orsakade hög dödlighet för Ostrea.

Lokalspecifika förhållanden var också av stor betydelse för försökens framgång. Exempel på faktorer som diskuteras i denna rapport är förutom förekomst av predatorer också isläggning, substrat, möjlighet till inflyttning av organismer för restaureringsförsök/aktiviteter, djup och exponering. Det är tydligt att mycket är att vinna på ett gediget förarbete innan beståndsförstärkningsaktiviteter initieras. Erfarenheterna från projektet visar också på vikten av skydd mot exploatering av de restaurerade bestånden samt en god relat-ion till myndigheter och markägare.

En unik aktivitet i projektet som, till vår vetskap, inte testats tidigare är nyttjandet av restmuss-lor från kommersiell musselproduktion för beståndsförstärkning av Mytilus. Genom att använda spillmusslor skapas ökad cirkularitet och förbättrat resursutnyttjande inom vattenbruksproduktionen, samt att både ekologiska och ekonomiska vinster erhålls då viktiga naturmiljöer återskapas samtidigt som vattenbruksföretagen får minskade kostnader för deponi av spill från produktionen. Det kvarstår dock att utreda hur omfattande denna typ av aktivitet kan bli, då målet inom musselodlingen naturligtvis är att producera en produkt utan påväxt. I tillägg måste reglerings-mässiga förutsättningar för denna typ av nyttjande utredas.

Slutligen diskuteras i rapporten ett antal utvecklingsområden som bör utredas vidare inför fram-tida beståndsförstärkningsförsök. Sammantaget kan konstateras att ett fortsatt arbete med att följa upp pågående studier och att övervaka restaureringsframgång, att identifiera kriterier för urval av lokaler, att hitta lokalt optimerade tekniker för restaurering, samt att kvantifiera de ekosystemtjänster som dessa bivalvbankar potentiellt kan bidra med kommer att vara viktigt i arbetet framöver. En viktig del i detta är att dra lärdom av existerande kunskap men också att sätta in denna kunskap i en lokal kontext med målet att identifiera kunskapsluckor. Kombinerat kan dessa aktiviteter utgöra ett första steg mot att etablera en manual för restaurering av musslor och ostron i Sverige.

Den här studien är en fortsättning och vidareutveckling av ett tidigare projekt (Wilhelmsson et al.2020). I det tidigare projektet slogs det fast att det är möjligt att klassificera ostron som antingen Magallana gigas (fortsättningsvis endast Gigas) eller Ostrea edulis (fortsättningsvis endast Edulis) med hjälp av AI-baserad bildbehandlingsteknik.

Ostronen som användes i det tidigare projektet hade tillåtits växa till sig under ca 11 månader i korgar efter att ha skördats från kollektorer och var även manuellt rengjorda innan fotografering.

Det långsiktiga målet med ostronklassificeringen är att kunna sortera ostron automatiskt direkt när de skördas från kollektorer, eftersom det är i det skedet som ostronodlare är i störst behov av ensortering. Genom att sortera ostron direkt vid skörd från kollektorer säkerställs även att inga ostron hunnit bli könsmogna och därför heller inte hunnit föröka sig.

Att sortera direkt från kollektor innebär dock att ostronen som ska klassificeras kommer vara blandade med kalkrester från kollektorerna, samt diverse havslevande organismer i form av marin påväxt.

Därför behöver klassificeraren inte bara kunna se skillnad på olika ostronarter utan även identifiera vad i skörden från kollektorerna som är ostron och ej.

IVL har i ett samarbete mellan projekt finansierade av Jordbruksverket, Interreg (MarGenII) och H2020 (AquaVitae) utvecklat ett bildidentifieringsprogram som kan särskilja yngel av de inhemska platta ostronen i Sverige från de invasiva stillahavsostronen. Över 98 procent av bilderna klassificeras korrekt, visar projektets slutrapport

Barnacles are marine crustaceans with a sessile adult and free-swimming, planktonic larvae. The barnacle Balanus (Amphibalanus) improvisus is particularly relevant as a model for the studies of osmoregulatory mechanisms because of its extreme tolerance to low salinity. It is also widely used as a model of settling biology, in particular in relation to antifouling research.

However, natural seasonal spawning yields an unpredictable supply of cyprid larvae for studies. A protocol for the all-year-round culturing of B. improvisus has been developed and a detailed description of all steps in the production line is outlined (i.e., the establishment of adult cultures on panels, the collection and rearing of barnacle larvae, and the administration of feed for adults and larvae). The description also provides guidance on troubleshooting and discusses critical parameters (e.g., the removal of contamination, the production of high-quality feed, the manpower needed, and the importance of high-quality seawater).

Each batch from the culturing system maximally yields roughly 12,000 nauplii and can deliver four batches in a week, so up to almost 50,000 larvae per week can be produced. The method used to culture B. improvisus is, probably, to a large extent also applicable to other marine invertebrates with free-swimminglarvae. Protocols are presented for the dissection of various tissues from adults as well as the production of high-quality RNA for studies on gene expression. It is also described how cultured adults and reared cyprids can be utilized in a wide array of experimental designs for examining gene expression in relation to external factors. The use of cultured barnacles in gene expression is illustrated with studies of possible osmoregulatory roles of Na+/K+ ATPase and aquaporins.

Fritidsbåtshamnar har en betydande miljöpåverkan och är redan idag föremål för en rad olika krav och regler. Projektet har undersökt potentialen för hur ett miljömärkningssystem kan användas som ett styrinstrument för att minska miljöpåverkan från fritidsbåthamnar. Rapporten har tagits fram av Havsmiljöinstitutet i samarbete med IVL Svenska Miljöinstitutet på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten. Rapportförfattarna ansvarar för innehållet och slutsatserna i rapporten, vilket inte innebär något ställningstagande från Havs- och vattenmyndighetens sida.

Over two million leisure boats use the coastal areas of the Baltic Sea for recreational purposes. The majority of these boats are painted with toxic antifouling paints that release biocides into the coastal ecosystems and negatively impact non-targeted species. Regulations concerning the use of antifouling paints differ dramatically between countries bordering the Baltic Sea and most of them lack the support of biological data. In the present study, we collected data on biofouling in 17 marinas along the Baltic Sea coast during three consecutive boating seasons (May–October 2014, 2015 and 2016). In this context, we compared different monitoring strategies and developed a fouling index (FI) to characterise marinas according to the recorded biofouling abundance and type (defined according to the hardness and strength of attachment to the substrate). Lower FI values, i.e. softer and/or less abundant biofouling, were consistently observed in marinas in the northern Baltic Sea. The decrease in FI from the south-western to the northern Baltic Sea was partially explained by the concomitant decrease in salinity. Nevertheless, most of the observed changes in biofouling seemed to be determined by local factors and inter-annual variability, which emphasizes the necessity for systematic monitoring of biofouling by end-users and/or authorities for the effective implementation of non-toxic antifouling alternatives in marinas. Based on the obtained results, we discuss how monitoring programs and other related measures can be used to support adaptive management strategies towards more sustainable antifouling practices in the Baltic Sea.