IVL Swedish Environmental Research Institute

AimUnderstanding spatial patterns of the distribution of adult native oyster, Ostrea edulis, and the invasive Magallana (Crassostrea) gigas is important for management of these populations. The aim of this study was to use ensemble SDM’s to (a) identify and predict conservation hotspots, (b) assess the current level of protection for O. edulis, and (c) quantify the amount of overlap between the two species where interactions with M. gigas are most likely.

LocationSkagerrak, Sweden.

MethodsWe used data collected by video at depths from 0.5 to 10 m in 436 sites. Models of occurrence and densities >1 m−2 were fitted and assessed using ensemble methods (“biomod2” package). Models of high-density hotspots were used to predict, map, and quantify areal extent of the species in order to assess the degree of overlap with protected areas and the potential for interactions between the two species.

ResultsBoth species were widely distributed in the region. Observations of high-density habitats, mainly occurring at depths of ≈3 and 0.5 m for O. edulis and M. gigas, respectively, were found in 4% and 2% of the sites. Models provided useful predictions for both species (AUC = 0.85–0.99; sensitivity = 0.74–1.0; specificity = 0.72–0.97). High-density areas occupy roughly 15 km2 each with substantial overlap between species. 50% of these are protected only by fisheries regulations, 44% are found in Natura 2000 reserves and 6% of the predicted O. edulis enjoys protection in a national park.

Main conclusionsData collection by video in combination with SDM’s provides a realistic approach for large-scale quantification of spatial patterns of marine population and habitats. O. edulis and M. gigas are common in the area, but a large proportion of the most valuable O. edulis habitats are not found in protected areas. The overlap between species suggests that efforts to manage the invasive M. gigas need to be integrated with management actions to conserve the native O. edulis.

Tvåskaliga blötdjur (bivalver) som blåmusslor (Mytilus edulis) och ostron (Ostrea edulis) är nyckelarter i kustekosystem och de bidrar både till ökad biologisk mångfald genom att skapa livsmiljöer för andra organismer och till flera andra viktiga ekosystemtjänster.

Under de senaste åren har både Mytilus- och Ostrea-bankar minskat i antal och omfattning i Europa, och det finns också starka indikationer på en liknande situation för Mytilus i Sverige. För Ostrea saknas generellt kunskap om populationsstorlekar, vilket gör bedömningar av populationsutveckling problematiskt. Bevarandeåtgärder som beståndsförstärkning och -restaurering ökar därför i omfattning allt eftersom biodiversitet förloras, och det finns ett växande intresse för att återställa habitat skapade av musslor och ostron på många platser i världen.

Marina arter med hög spridningspotential, som till exempel Mytilus och i viss mån Ostrea, har historiskt setts som osannolika att uppvisa populationsgenetiska skillnader mellan olika geogra-fiska områden. Forskning har dock på senare tid visat att spridningsbarriärer orsakade av till exempel strömförhållanden eller skillnader i miljö är vanliga och kan resultera i genetiskt differentierade subpopulationer på geografiskt sett små skalor. Detta innebär att kunskap om populationsgenetiska mönster kan bidra med värdefull information för etablering av effektiva förvaltningsstrategier för olika arter, till exempel genom analys av populationsstrukturer och spridningsmekanismer. Exempelvis är populationsgenetiska strukturer, lokala mönster i rekrytering (det vill säga bottenfällning av nya musslor eller ostron) och spridning av larver av stort värde för att säkerställa en god genetisk bas för bevarande av källpopulationer och för att bibehålla en god rekryteringsbas och spridning av nya individer.

För både Mytilus och Ostrea saknas idag kunskapsunderlag om grundläggande populationsgenetiska strukturer, liksom om lokalrekryteringsmönster och larvspridning, varför en bedömning av olika bankars bevarandevärde inte är möjlig. I denna rapport presenteras det arbete som gjorts med att ta fram kunskap som kan bidra till identifiering av särskilt värdefulla Mytilus- och Ostrea-bankar för förvaltning av arterna (AP3 i projektet). Med hjälp av genetiska analyser har storskaliga mönster av utbredning av de olika ”arterna” av släktena Mytilus och Ostrea i Skagerrak studerats, samt var gränserna går mellan de olika arterna och populationerna. Målet var att analysera genetisk diversitet, förekomst av isolerade populationer samt genflöde mellan olika områden i Skagerrak samt att identifiera möjliga barriärer för larvtransport längs med Sveriges och Norges kust.

Vidare studerades konnektiviteten (definierat som hur väl områden länkas till varandra genom havsströmmar, t.ex. larv-transport från en population till en annan) mellan olika populationer genom att även beräkna spridningen av partiklar (ägg och larver) från Mytilus- och Ostrea-bankar med hjälp av en oceanografisk spridningsmodell (ROMS/OpenDrift), för att se i vilken utsträckning larver transporteras mellan olika lokaler. Målet var även att identifiera viktiga områden där larver från flera områden samlas samt viktiga källregioner.

Resultaten från spridningsberäkningar och genetiska data var samstämmiga för Mytilus. De visade en generell transport av larver norrut, och att lokaler i den inre skärgården var mer isolerade än i den yttre delen av skärgården, särskilt området innanför Tjörn och Orust samt Oslofjorden. En barriär observerades även mellan Tvedestrand och Kragerö längs den norska kusten. Den sydeuropeiska arten M. galloprovencialis observerades också i svenska vatten för första gången, dessutom på flera olika platser, men i en låg andel av det totala antalet provtagna musslor. Genetisk övervakning av denna främmande art är önskvärd för att studera hur förekomsten av arten utvecklas i framtiden och hur den interagerar med lokala bestånd av M. edulis.

För Ostrea var de genetiska mönstren och resultaten från modelleringen mindre samstämmiga. Modelleringsresultaten visade att lokaler i den inre skärgården hade lite larvutbyte med andra områden. Lokaler i den mellersta skärgården hade mest utbyte av larver både sinsemellan och med framförallt lokaler i ytterskärgården. Genetiska data visade dock inte på någon tydlig geografisk struktur, möjligen på grund av historiska förflyttningar av ostron. Gemensamt för Mytilus och Ostrea är att larver generellt färdas i en nordlig riktning längs med Sveriges kust, och att larver från många olika populationer samlas i mellersta skärgården i området kring Kosterhavet. Här borde den genetiska diversiteten därför vara hög. Baserat på resultatet från modelleringen bakåt i tiden kan antas att viktiga källområden till larver kan finnas längre söderut mellan Öckerö och Väderöarna. Baserat på resultaten presenterade i denna rapport kan konstateras att både Mytilus- och Ostrea-populationerna i området bör förvaltas som separata sub-enheter, då det finns omfattande genetiska strukturer och spridningsbarriärer för de två arterna. Till exempel är det viktigt att bevara populationer i Göteborgsområdet samt i området runt Koster, då det ena utgör ett viktigt källområde och det andra ett viktigt område där stora mängder larver samlas.

Det är också viktigt att bevara både kustnära bankar och bankar i utsjömiljöer på grund av den låga larvspridningen mellan dessa två områden. Bankarna i den mellersta skärgården får bidrag från både den yttre och inre skärgården, så det är möjligt att dessa bankar kan agera som bryggor mellan bankarna i den yttre och den inre skärgården. Vissa områden, såsom området innanför Orust och Tjörn, är mer eller mindre isolerade, vilket gör det viktigt att här skapa en lokal förvaltning som tar hänsyn till bristen på larvtransport in och ut ur området. Avseende Orustområdet är det också viktigt att i framtida undersökningar studera hur det stora antalet musselodlingar i området påverkar de vilda populationerna.

Sammantaget kan konstateras att det framkommit mycket värdefull information inom detta projekt som kan bidra till framtagandet av konstruktiva och långsiktigt hållbara förvaltningsstrategier för både Mytilus och Ostrea, men att det samtidigt finns behov av ytterligare utveckling och kunskapsbyggande kring vissa aspekter, framför allt kopplat mot spridning och populat-ionsstrukturer för Ostrea samt interaktioner mellan odlade och vilda musslor.

Det finns både på global nivå och inom Sverige ett ökande intresse att använda sig av vattenbruk för produktion av livsmedel. I Sverige odlas i relativt liten skala främst fisk, kräftor och musslor. Traditionell odling i dammar, sjöar, vattendrag och kustområden är behäftat med en potentiell negativ miljöpåverkan i form av lokala övergödningseffekter och spridning av antibiotika och andra läkemedelsrester i miljön. Rymlingar från kassodlingar kan också påverka de naturliga bestånden negativt. Det är ett av skälen till att intresset för landbaserad fiskodling i mer slutna system ökat under senare år.

I processen att utvinna massa och papper från träråvara genereras ett överskott av lågvärdig värmeenergi och ett restutsläpp av näringsämnen och organiskt material som stimulerar produktionen av bland annat vitfisk i mottagande vattenrecipient. Detta är naturresurser som i dagsläget inte utnyttjas. I det följande redovisas en förstudie syftande till att översiktligt undersöka de tekniska förutsättningarna att lokalisera landbaserad fiskodling i anslutning till pappers- och massabruk och vilka marknads- och miljömässiga fördelar det skulle medföra genom att tillvarata överskottsresurser från vedråvaran.

I studien har teoretiska beräkningar av förutsättningarna att samlokalisera ett vattenbruk utförts med tre exempelfabriker representerande olika typer av produktion: 1) Skärblacka bruk, blekt sulfatmassa; 2) Fiskeby board, returpappersbruk; 3) Bravikens pappersbruk, termomekanisk massa. De individuella förutsättningarna vid de olika bruken var avgörande för om det föreslagna processkonceptet är applicerbart. Generellt torde dock anläggningar som producerar kemisk massa vara mest lämpade att integrera med vattenbruk

Ett teoretiskt maximum för optimalt utnyttjande av resurser i enlighet erhölls vid en produktionskapacitet i fiskodlingen på 0,4 % av produktionskapaciteten i skogsindustrint. Vid ett bruk som producerar 375 000 årston massa eller papper blir således den optimala fiskproduktionen 1 500 ton/år. Upp till storleksordningen 30 % av en skogsindustris behov av att dosera kväve skulle kunna ersättas med slam bestående av foderrester och fiskfekalier från vattenbruket, vilket innebär en besparing på upp till 100 000 kr/år.

Den årliga kostnaden för ett vattenbruk som producerar 500-750 årston fisk har beräknats till 30-40 MSEK, vilket ger ett kilopris för den producerade fisken inom intervallet 50-60 kr. Exempel på arter som skulle kunna bli aktuella i en framtida odling är tilapia, abborre, jätteräka och afrikansk mal. Gemensamt för dessa är att de är så kallade varmvattenarter som behöver tillgång till uppvärmt vatten under större delen av året.

Tvåskaliga blötdjur (bivalver) som blåmusslor (Mytilus edulis) och ostron (Ostrea edulis) är nyckelarter i kustekosystem, och de bidrar både till ökad biologisk mångfald genom att skapa livsmiljöer för andra organismer och till flera andra viktiga ekosystemtjänster.

Under de senaste åren har både Mytilus- och Ostrea-bankar minskat i antal och omfattning i Europa, och det finns också starka indikationer på en liknande situation för Mytilus i Sverige. För Ostrea saknas generellt kunskap om populationsstorlekar, vilket gör bedömningar av populationsutveckling problematisk.

Den hotbildsanalys som genomförts av OSPAR för Mytilus- och Ostrea-bankar i Europa indikerar att den primära orsaken till förlust av bivalvbankar i Europa är överexploatering av resursen och habitatförlust, samt sjukdomsutbrott orsakade av patogener. Svenska bivalvbestånd är dock mer eller mindre förskonade från dessa påverkansfaktorer, och andra aspekter kan därmed antas ha större påverkan på populationsutvecklingen. Till exempel finns det en oro bland förvaltande myndigheter att det invasiva stillahavsostronet (Magallana gigas) kommer att försämra förutsättningarna för livskraftiga bestånd av Mytilus och Ostrea i Sverige.

I detta projekt sammanställdes data från historiska (1970-talet och framåt) inventeringar med syfte att utvärdera om analys av förändringar av bivalvpopulationerna över tid var möjlig. Genomgången av historiska data från Bohuslän genererade inga tidsserier som kunde bidra till en värdering av populationsutvecklingen av Mytilus och Ostrea. I tillägg visade genomgången att inventeringsmetoderna som använts skiljde sig över tid och att det saknades en standardiserad definition av vad som betecknas som en bivalvbank.

Sammantaget visar detta på behovet av kontinuitet och standardiserad övervakning av bivalvbankar, inkluderande en tydlig definition av vad som räknas som en bivalvbank. Detta skapar förutsättningar för uppbyggnad av tidsserier och uppföljning av trender i populationsutvecklingen av målarterna.

Sammanställningen av historiska data kombinerades också med en hotbildsanalys med fokus på interaktioner med det invasiva stillahavsostronet, med karteringar av nuvarande utbredningar och övervakning för utvärdering av populationsutveckling i nutid, samt med en analys av kort-tidsförändringar i populationsutbredning och/eller tätheter. Detta underlag kombinerades i en nulägesanalys för utvärdering av statusen av Mytilus och Ostrea-bankar idag. Hotbildsanalysen visade att på kort sikt är sjukdomsutbrott och parasiter troligen det största hotet mot svenska bivalvbestånd, detta på grund av den fortsatta importen av levande livsmedel som kan föra med sig patogener.

I ett mer långsiktigt perspektiv är klimatförändringar och ökande förekomst av miljögifter allvarliga hot mot grunda, kustnära miljöer. Trots att det invasiva stillahavsostronet i hög grad har överlappande habitat och ekologiska funktioner som de inhemska arterna kunde vi i detta projekt inte se några tecken på negativa interaktioner.

Övervakning av populationsut-veckling i ett urval av bankar påvisade en minskning i individtäthet för både Mytilus- och Ostrea-bankar över tid inom projektet (2018-2021), ett mönster som också stärktes för Mytilus genom återinventering av tidigare inventerade bankar. För Ostrea visade återinventeringen av tidigare inventerade lokaler ett mer spritt mönster, med en ökning av antalet ostron i vissa bankar medan antalet ostron på andra lokaler hade minskat.

Sammantaget konstaterades att det är sannolikt att en minskning av framför allt Mytilus skett från 1990-talet och framåt, och att mer information krävs för att fastställa både omfattning och orsak till de mönster som observerats.

Baserat på resultaten rekommenderas fyra huvudåtgärder för att förbättra kunskapsläget för kustnära bivalver. För det första behöver artspecifika definitioner av vad som menas med Mytilus- och Ostrea-bankar tas fram. Definitionen bör innehålla information om täcknings-grad/täthet, bankens area, fördelning av bivalver inom banken och förekomst av stillahavsost-ron. Definitionen bör också likriktas med internationella ramverk och ta fältförhållanden i be-aktning.

För det andra bör övervakningsprogram som registrerar utbredning och förändringar i demografiska parametrar (t.ex. populationstäthet/täckningsgrad/biomassa, rekrytering, mortali-tet och tillväxt) för både Mytilus och Ostrea etableras. Tidsserier av data är det enda som möjliggör analys av populationsutveckling och identifiering av hotbilder.

För det tredje behöver infrastruktur och rutiner för lagring av inventeringsdata samt implementering i enlighet med FAIR-principen tas fram för att säkerställa att historiska uppgifter inte går förlorade. Mycket data förloras då det lagras inom specifika projekt och hos enskilda individer. Då data ofta samlas in inom pågående forskningsprojekt måste lösningar för lagring med publiceringsembargo för andra aktörer än de som samlat in uppgifterna utredas.

Slutligen krävs fortsatt kunskapsbyggande om både generella och specifika hot och möjliga åtgärder som kan minska hotbilden. Exempel på aktiviteter kopplade till detta är generell påverkansanalys av olika riskfaktorer och kombinationer av dessa, kunskapsutveckling om effekterna av skörd av vilda Ostrea-bestånd och etable-ring av verksamhetsbaserad förvaltning samt kunskapsutveckling rörande födokonkurrens och andra interaktioner mellan stillahavsostron och våra inhemska bivalver, framför allt för Ostrea.

Comprehensive but interpretable assessment of the environmental performance of diets involves choosing a set of appropriate indicators. Current knowledge and data gaps on the origin of dietary foodstuffs restrict use of indicators relying on site-specific information.

This Personal View summarises commonly used indicators for assessing the environmental performance of diets, briefly outlines their benefits and drawbacks, and provides recommendations on indicator choices for actors across multiple fields involved in activities that include the environmental assessment of diets.

We then provide recommendations on indicator choices for actors across multiple fields involved in activities that use environmental assessments, such as health and nutrition experts, policy makers, decision makers, and private-sector and public-sector sustainability officers. We recommend that environmental assessment of diets should include indicators for at least the five following areas: climate change, biosphere integrity, blue water consumption, novel entities, and impacts on natural resources (especially wild fish stocks), to capture important environmental trade-offs.

If more indicators can be handled in the assessment, indicators to capture impacts related to land use quantity and quality and green water consumption should be used. For ambitious assessments, indicators related to biogeochemical flows, stratospheric ozone depletion, and energy use can be added.

This paper examines nutrient flows and the extent to which marine biomass can contribute to close the loop. The study utilizes an element flow analysis to map N and P flows and explore scenarios of biomass utilisation by 2030 and 2050 in Sweden. 

Denna rapport syftar till att öka förståelsen för vilken roll den fysiska planeringen spelar i att skapa rätt förutsättningar för en växande och hållbar vattenbrukssektor i Sverige. Intervjuer har genomförts med tjänstepersoner på flera kommuner i Bohuslän, tjänstepersoner på länsstyrelsen i Västra Götaland samt odlare. Genomgångar har även gjorts av nationella strategier, planeringsdokument och tillståndsbeslut för extraktiva odlingar. Rapporten kan både läsas som en introduktion till samhällsplaneringens roll för en hållbart växande vattenbrukssektor (med fokus på de första delarna av rapporten), och som en analys av hur dagens planering fungerar för att ge rätt förutsättningar för sektorn (senare delen av rapporten).

Resultaten från arbetet visar på stora svårigheter med att få den kommunala fysiska planeringen och länsstyrelsens tillståndsprocesser att synka med varandra. Även om kommuner tagit fram planeringsdokument för att skapa en proaktiv planering av havet, följer inte den reaktiva tillståndsprövningen den kommunala planeringen. Detta skapar frustration och förvirring för de som söker tillstånd och resulterar i hämmande effekter på sektorn. För att nå målen i nationella handlingsplaner och strategier om att vattenbrukssektorn ska växa behöver därför denna problematik lösas.

För att förbättra den svenska kustzonsplaneringen diskuteras i rapporten tre olika behov att arbeta med framåt. För det första krävs mer samsyn mellan flera aktörer och inom flera frågor. Detta inkluderar till exempel behovet av säkerhetsavstånd till naturvärden, hotade naturtyper (som ålgräs), hur stora ekosystemtjänster som odlingar genererar och hur stora störningarna är på friluftslivet. Samsyn inom dessa centrala frågor är en viktig grund för ökad samverkan mellan aktörerna. För det andra behöver roller och mandat mellan olika myndigheter klargöras och kanske även förändras.

Kommunernas vana att på land kunna ta fram planer som prioriterar mellan intressen och gör ytor exklusiva för vissa typer av aktiviteter/verksamheter verkar inte inom dagens planeringssystem kunna överföras direkt till kustzonsplanering. Trots försök till proaktiv planering där vattenbruket får ytor tilldelade, styrs användandet av havet av tillståndsprocessernas reaktiva utgångspunkt, som inte bygger bedömningarna på den kommunala planeringens utpekanden. För det tredje ser vi stora möjligheter till en bättre planeringsprocess. Utpekade områden för vattenbruk i kommunala planer verkar dåligt förankrade med militären, länsstyrelsen och odlare. En förklaring till detta är att dialogerna som planerna bygger på skedde med branschen för 10 år sedan, samtidigt som det är en ung bransch i ständig förändring.

Rapporten föreslår därför en mer processfokuserad planering som genom forum för ständig dialog skapar samsyn och bättre förståelse för roller och mandat. Detta kan göra det tydligare för odlare, kommuner och tillståndsmyndigheter var i havet vattenbruk bör kunna prioriteras framför andra intressen utan att minska på de värden som finns.

Intresset för odling av det platta ostronet, Ostrea edulis, i Sverige är stort men kommersiell odling hindras i dagens läge av brist på yngel. Varken insamling av yngel med havsbaserade kollektorer eller produktion i landbaserade kläckerier har kunnat ge en tillförlitlig tillgång till yngel, och import av yngel är riskabelt ur ett smittskyddsperspektiv. En möjlig lösning på detta kan vara dammproduktion av yngel. På grund av ett högt exploateringstryck på den svenska västkusten är dock tillgången till mark för konstruktion av dammar begränsad, speciellt i områden med god vattenkvalitet, varför nya tekniska lösningar krävs.

Tvåskaliga blötdjur (bivalver) som blåmusslor (Mytilus edulis) och ostron (Ostrea edulis) är nyck-elarter i kustekosystem och de bidrar både till ökad biologisk mångfald genom att skapa livsmiljöer för andra organismer och till flera andra viktiga ekosystemtjänster. Under de senaste åren har både Mytilus- och Ostrea-bankar minskat i antal och omfattning i Europa, och det finns också starka indikationer på en liknande situation för Mytilus i Sverige.

För Ostrea saknas generellt kunskap om populationsstorlekar, vilket gör bedömningar av populationsutveckling problema-tisk. Bevarandeåtgärder som beståndsförstärkning och -restaurering ökar därför i omfattning allt eftersom biodiversitet förloras, och det finns ett växande intresse för att återställa habitat skap-ade av musslor och ostron på många platser i världen.

Den hotbildsanalys som genomförts av OSPAR för Mytilus- och Ostrea-bankar i Europa indikerar att den primära orsaken till förlust av bivalvbankar i Europa är överexploatering och habitatför-lust, samt sjukdomsutbrott orsakade av patogener. Svenska bivalvbestånd är dock mer eller mindre förskonade från dessa påverkansfaktorer.

Andra faktorer kan dock också påverka populationsutvecklingen. Till exempel finns det en oro bland förvaltande myndigheter att det invasiva stillahavsostronet kommer att försämra förutsättningarna för livskraftiga bestånd av Mytilus och Ostrea i Sverige.

Sammantaget finns det goda skäl till att utforska vilka möjliga alternativ som finns för förstärkning av Mytilus- och Ostrea-populationerna och vilka metoder som skulle kunna användas om stillahavsostron visar sig vara ett hot mot våra inhemska bivalvpopulationer.

Syftet med detta projekt var därför att ta fram ett kunskapsunderlag för utformning av förvaltningsmodeller för skydd av Sveriges populationer av Mytilus och Ostrea. En del i detta arbete utgörs av kunskaps-byggande kring möjliga åtgärder kopplat mot restaurering av bivalvbankar genom till exempel bortrensning av stillahavsostron ur bivalvbankar eller beståndsförstärkning.

Sammanfattningsvis genomfördes ett antal olika aktiviteter som redovisas i denna rapport, bland annat ett rensningsförsök i vilket stillahavsostron avlägsnades ur både Mytilus- och Ostrea-bankar, ett beståndsförstärkningsförsök med Ostrea i vilket yngel av Ostrea placerades på olika lokaler, och flera olika studier rörande beståndsförstärkning av Mytilus, bland annat inklu-derande studier av biologiska förutsättningar och metodik kring beståndsförstärkning.

Rensningsförsöken visade att det var möjligt att rensa bort stillahavsostron ur bivalvbankar men att detta är tidskrävande och komplicerat, speciellt i samband med Mytilus-bankar. Effekten av rensningen var kortvarig avseende antal stillahavsostron, redan ett år efter rensningsinsatsen var antalet stillahavsostron likvärdigt med antalet före rensningen. Återkoloniseringen skiljde sig åt mellan lokaler, men vilka faktorer som påverkade återkoloniseringen är inte klarlagt. Biomassan av stillahavsostron var på flera av försökslokalerna inte i nivå med före rensningsinsatserna vid projektets slut. Bättre tekniker behöver utvecklas för mer resurseffektiva insatser om denna typ av aktivitet ska genomföras regelbundet. Metoder för att ta hand om skördad biomassa av stillahavsostron behöver också utvecklas.

Beståndsförstärkningsförsöken visade också de på att det var möjligt att återetablera bivalvbankar på pilotskala. Även på lokaler med goda förhållanden kommer dock målarten att minska efter utläggning. I försöken var till exempel överlevnaden av Ostrea (ca 30-50 mm längd vid ut-läggning) på den bästa lokalen ca 16 procent efter 2 år, och för Mytilus minskade täckningsgra-den av råmussla (dvs. en blandning av stora och små musslor) med nästan 50 procent på ett år och överlevnaden var ca 20 procent under samma period. Generellt observerades predation vara ett problem för båda arterna. Små och mellanstora Mytilus påverkades mycket av ejder, medan krabbor orsakade hög dödlighet för Ostrea.

Lokalspecifika förhållanden var också av stor betydelse för försökens framgång. Exempel på faktorer som diskuteras i denna rapport är förutom förekomst av predatorer också isläggning, substrat, möjlighet till inflyttning av organismer för restaureringsförsök/aktiviteter, djup och exponering. Det är tydligt att mycket är att vinna på ett gediget förarbete innan beståndsförstärkningsaktiviteter initieras. Erfarenheterna från projektet visar också på vikten av skydd mot exploatering av de restaurerade bestånden samt en god relat-ion till myndigheter och markägare.

En unik aktivitet i projektet som, till vår vetskap, inte testats tidigare är nyttjandet av restmuss-lor från kommersiell musselproduktion för beståndsförstärkning av Mytilus. Genom att använda spillmusslor skapas ökad cirkularitet och förbättrat resursutnyttjande inom vattenbruksproduktionen, samt att både ekologiska och ekonomiska vinster erhålls då viktiga naturmiljöer återskapas samtidigt som vattenbruksföretagen får minskade kostnader för deponi av spill från produktionen. Det kvarstår dock att utreda hur omfattande denna typ av aktivitet kan bli, då målet inom musselodlingen naturligtvis är att producera en produkt utan påväxt. I tillägg måste reglerings-mässiga förutsättningar för denna typ av nyttjande utredas.

Slutligen diskuteras i rapporten ett antal utvecklingsområden som bör utredas vidare inför fram-tida beståndsförstärkningsförsök. Sammantaget kan konstateras att ett fortsatt arbete med att följa upp pågående studier och att övervaka restaureringsframgång, att identifiera kriterier för urval av lokaler, att hitta lokalt optimerade tekniker för restaurering, samt att kvantifiera de ekosystemtjänster som dessa bivalvbankar potentiellt kan bidra med kommer att vara viktigt i arbetet framöver. En viktig del i detta är att dra lärdom av existerande kunskap men också att sätta in denna kunskap i en lokal kontext med målet att identifiera kunskapsluckor. Kombinerat kan dessa aktiviteter utgöra ett första steg mot att etablera en manual för restaurering av musslor och ostron i Sverige.

Harvesting beach-cast can help mitigate marine eutrophication by closing land-marine nutrient loops and provide a blue biomass raw material for the bioeconomy. Cost–benefit analysis was applied to harvest activities during 2009–2018 on the island of Gotland in the Baltic Sea, highlighting benefits such as nutrient removal from the marine system and improved recreational opportunities as well as costs of using inputs necessary for harvest.

The results indicate that the activities entailed a net gain to society, lending substance to continued funding for harvests on Gotland and assessments of upscaling of harvest activities to other areas in Sweden and elsewhere. The lessons learnt from the considerable harvest experience on Gotland should be utilized for developing concrete guidelines for carrying out sustainable harvest practice, paying due attention to local conditions but also to what can be generalized to a wider national and international context.

A blue-green bioeconomy revolution is underway in Europe, with particular attention being paid to the development of new or underutilized marine biomass resources. The wild harvest and mariculture of low-trophic non-fed species of marine biomass may be contributing to circular economies, the mitigation of environmental problems such as eutrophication and climate change through the uptake of nutrients and carbon, while also recovering finite phosphorus from marine coastal environments, thus contributing to food security. The present study provides a cradle-to-gate life cycle perspective on seven established or innovative/emerging marine biomass utilization cases in Sweden: mariculture of sugar kelp, blue mussels, and ascidians and the harvest of invasive Pacific oysters along the Skagerrak coast, the mariculture of blue mussels in the Baltic sea, the harvest of common reed in the Stockholm archipelago, and the harvest of beach-cast seaweed in Gotland. Results showed that the mariculture cases were found to con tribute to eutrophication and climate impact mitigation (at gate).

All cases were found to contribute to closing the loop on phosphorus by enabling recovery from marine or coastal environments, bridging marine–land flows, all while performing well from an environmental perspective with a relatively low cumulative energy demand and low carbon and nutrient footprints. This highlights the potential of low-trophic biomass to contribute to phosphorus security in the future, and demonstrates the value of industrial ecology tools such as LCA in support of this imminent Decade of Ocean Science for Sustainable Development

Den här studien är en fortsättning och vidareutveckling av ett tidigare projekt (Wilhelmsson et al.2020). I det tidigare projektet slogs det fast att det är möjligt att klassificera ostron som antingen Magallana gigas (fortsättningsvis endast Gigas) eller Ostrea edulis (fortsättningsvis endast Edulis) med hjälp av AI-baserad bildbehandlingsteknik.

Ostronen som användes i det tidigare projektet hade tillåtits växa till sig under ca 11 månader i korgar efter att ha skördats från kollektorer och var även manuellt rengjorda innan fotografering.

Det långsiktiga målet med ostronklassificeringen är att kunna sortera ostron automatiskt direkt när de skördas från kollektorer, eftersom det är i det skedet som ostronodlare är i störst behov av ensortering. Genom att sortera ostron direkt vid skörd från kollektorer säkerställs även att inga ostron hunnit bli könsmogna och därför heller inte hunnit föröka sig.

Att sortera direkt från kollektor innebär dock att ostronen som ska klassificeras kommer vara blandade med kalkrester från kollektorerna, samt diverse havslevande organismer i form av marin påväxt.

Därför behöver klassificeraren inte bara kunna se skillnad på olika ostronarter utan även identifiera vad i skörden från kollektorerna som är ostron och ej.

IVL har i ett samarbete mellan projekt finansierade av Jordbruksverket, Interreg (MarGenII) och H2020 (AquaVitae) utvecklat ett bildidentifieringsprogram som kan särskilja yngel av de inhemska platta ostronen i Sverige från de invasiva stillahavsostronen. Över 98 procent av bilderna klassificeras korrekt, visar projektets slutrapport