IVL Svenska Miljöinstitutet

Vad krävs för att de tekniska lösningar som kan bidra till etableringen av ett obrutet digitalt flöde av miljöinformation genom byggprocessen ska komma till stånd? Detta har varit en av huvudfrågorna och utgångspunkten för två parallella projekt, som omfattat representanter från hela byggprocessen – från materialtillverkare till fastighetsägare. Den fråga som projekten framförallt haft i uppgift att besvara är vilka nya värden som kan skapas om och när ett sådan flöde är etablerat.

Plast är ett mångsidigt och bra material, men används sällan på ett hållbart sätt. Ibland används plast i onödan, under väldig korta perioder eller i materialkombinationer som försvårar materialåtervinningen. Denna rapport kartlägger inom vilka plast- och produktflöden det finns potential att skapa skiften för minskad resursanvändning, var den onödiga plasten finns, när plasten fyller en viktig funktion, alternativa lösningar och material, samt möjligheter för återanvändning och ökad livslängd. Rapporten baseras på en intervjustudie där 29 aktörer deltog. Studien avgränsades till tre branscher: förpackningar, bygg och inredning samt hälso- och sjukvård.  

Följande fyra slutsatser har kunnat dras baserat på intervjustudien:• Samhällets konsumtionsvanor behöver ändras för att kunna bryta beroendet av plast.• Förpackningar är flödet med störst potential (och förmodligen enklast) att effektivisera.• Oro att tappa kunder hämmar utvecklingen bland företag.• Alternativa material och lösningar till plast finns, men plasten ses oftast som det säkra, kostnadseffektiva och enkla valet.

I Europa återvinns eller återanvänds enbart ca 40 % av det totala avfallsflödet. Värdet av en förbättring är inte enbart miljömässig utan i högsta grad även ekonomisk. För byggbranschen kräver en transformering från ett linjärt system till ett cirkulärt nödvändigtvis inte oöverstigliga resurser, utan istället ett nytt systemtänkande där alla aktörer i värdekedjan involveras. Cirkulärt byggande handlar i praktiken ofta om att på olika sätt minimera avfall eller att öka materialåtervinningen. Bland de goda exempel som presenteras i denna rapport nämns bland annat exempel på återanvändning, resurseffektivare material, reducerat byggavfall, slutna kretslopp, men även helt nya affärsmodeller. Cirkulära affärsmodeller innebär ofta att en tjänst säljs istället för en vara. Nya affärsmodeller bedöms vara en avgörande nyckel för att generera bestående förändringar inom byggbranschen.

Avfallsdirektivet bedöms inte säkerställa en resurseffektiv och hållbar återvinning inom byggbranschen, bland annat på grund av hur avfallet definieras och mäts.. Oavsett eventuella brister i direktivet finns det stora möjligheter att öka återvinningsgraden i Sverige. En möjlig förbättring är selektiv rivning som bedöms ha stor potential, speciellt för material där det redan finns fungerande återvinningsprocesser. Nya styrmedel och/eller subventioner bedöms dock som nödvändiga eftersom incitament saknas på grund av låg kostnad för förbränning. Bristen på information om kemiskt innehåll bedöms vara ett hinder, men skulle också kunna lösas till exempel med införandet av en loggbok.

Att handla upp funktoner kräver nya rutiner hos inköpsorganisationer där värderingen av investeringen måste göras baserad på total livscykelkostnad och inte enbart på inköpspris. Det bedöms dock saknas kunskap kring totalkostnader för olika typer av investeringar inom bland annat många offentliga verksamheter. Enligt upphandlingsmyndigheten är det dock fullt möjligt, och rekommenderat, att utvärdera anbud baserat på livscykelkostnader.. Det poängteras också att det i en omställningstid inte är möjligt att bedöma utfallet av en så pass långsiktig investering som till exempel en byggnad enbart på historiska erfarenheter. Det finns exempel på både europeiska banker och investerare som använder framtida cirkulära principer för att bedöma investeringar.

Det finns ett antal goda exempel inom ett antal olika områden beskrivna i rapporten, där två lyfts fram som tydligt visar att det går att bygga cirkulärt redan nu och att det går att konstruera nya affärsmodeller:

Rapporten fastslår att ett ökat återbruk av interiöra byggprodukter kräver ökade incitament för återbruk bland samtliga inblandade aktörer, en lokalanpassningsprocess som utvecklas för att i högre grad möjliggöra återbruk och rutiner och beslut som möjliggör framtida återbruk.

Fastighetsägaren ses som en nyckelaktör med stora möjligheter att skapa incitament inom sin organisation såväl som för andra involverade projektaktörer. Tre arbetssätt som ses som centrala för fastighetsägarens arbete för att skapa ökade incitament är (1) formulering av mål kring återbruk, (2) skapande av incitament för återbruk i samband med hyresförhandling och hyresavtal och (3) skapande av incitament för återbruk i upphandling av arkitekter och entreprenörer.

För att återbruket ska öka krävs dessutom att lokalanpassningsprocessen i sig utvecklas för att i ökad grad möjliggöra återbruk i praktiken. Den slutgiltiga återbruksgraden i en lokalanpassning bestäms i hög grad redan under projektets inledande faser, och det är därför viktigt att ha återbruk i åtanke så tidigt som möjligt. Tre arbetssätt som ses som centrala för att skapa en lokalanpassningsprocess som möjliggör återbruk i praktiken är (1) en tidigt utförd återbruksinventering av befintlig lokal, (2) en lokalutformning med utgångspunkt i lokalens befintliga förutsättningar och (3) en medveten planering av projektets tid och budget med avseende på diverse projektmoment som kan uppstå och/eller förändras till följd av återbruk.

Tre arbetssätt som slutligen ses som centrala för att bidra till ökade möjligheter för framtida återbruk är (1) val av produkter med en cirkulär design, (2) utformning av lokal som möjliggör flexibilitet över tid och (3) rutiner kring digital produktdokumentation som möjliggör att relevant information finns tillgänglig i samband med framtida lokalanpassningar.

En obruten kedja av miljöinformation i byggprocessens värdekedja kan möjliggöras av ökad digitalisering. För byggprocessens aktörer kan detta innebära både nya kostnadseffektiva affärsmodeller för att dela miljöinformation med varandra och en ökad kvalité i informationen genom bättre spårbarhet mellan produkter och bedömningar av deras miljöprestanda. För att effektivt och säkert sprida och hantera miljöinformation inom byggsektorn har detta projekt undersökt bland annat acceptans, ansvar, ägande, sekretess och tillgängliggörande av digital miljöinformation. Vi har också försökt konkretisera hur incitamenten skulle kunna utformas för att öka takten för digitalisering av miljöinformation. Som fallstudie har vi använt den digitala miljövarudeklarationen eBVD.

Vid genomgång av byggmaterialtillverkarnas och byggindustrins hantering av miljöinformation har projektet identifierat en process som är analog till sin utgångspunkt och ofta även i praktiken. Det handlar dels om hur dokument normalt upprättats, dels om attityderna till hur information ska flöda igenom processen. Samtidigt anser respondenterna att den egna digitala mognadsgraden är hög. När det gäller överföringen av miljöinformationen väntar många aktörer istället på att någon annan ska ta ett första steg som man sedan kan följa. Många byggprojekt genomgår i dag miljöcertifieringar av den färdiga byggnaden, vilket kan kräva skriftliga intyg från materialtillverkare eller projektörer. Detta gör att man tvingas in i ett analogt arbetssätt som motverkar strävan mot digitalisering. För att inte miljökrav ska hindra digitaliseringen är det därför viktigt att kraven kan mötas genom gemensamt överenskomna digitala format och standarder istället för analoga intyg.

Ett återkommande svar från respondenterna är att det behövs en heltäckande digital benämning av arbetsmoment och produkter i byggprocessen för att öka digitaliseringen. Utan t.ex. gemensamma artikel-id för produkter och gemensmamma standarder för informationsöverföring blir det svårt att sammanställa heltäckande miljöinformation. Miljöområdet kan inte skapa ett eget sådant system med digitala överföringar för alla produkter. Eftersom nästan samtliga bolag i byggprocessen först och främst vill sälja enheter, bygga och förvalta fastigheter är det utifrån den verksamheten som en digital förändring måste komma. Annars blir den digitala miljöinformationen bara en påbyggnad som inte används optimalt.

Även om många respondenter pratar om digitaliseringens effektivitetsvinster tycks de inte vara tillräckligt tydliga i ett kortare tidsperspektiv för att driva på processen. Vi har identifierat vilka värden som kan uppnås (effektivare överföring, administration, bedömning osv) men det saknas fortfarande kvantitativa beräkningar av dessa värden och vi har inte lyckats identifiera någon enskild aktör som vill/kan finansiera en sådan förändring. Därmed går det att sluta sig till att incitamenten finns, men att de inte är tillräckligt tydliga för att ha bärkraft. Vi tror dock att tydligare ekonomiska beräkningar av vinster i resurser och tid skulle kunna göra effektiviseringsincitamenten mer bärkraftiga. Vi ser även att nya incitament kan uppstå om branschen lyckas utveckla nya affärsmodeller som tar stöd i det obrutna flödet av digital miljöinformation t.ex. genom att införa tjänster som värderar och aggregerar den digitala informationen utifrån olika användares behov.

Projektets viktigaste slutsatser kring incitament och affärsmodeller för digital miljöinformation kan sammanfattas i:
• Hög upplevd egen digital mognadsgrad men låg digital samverkan.
• För att inte miljökrav ska utgöra hinder för digitalisering är det viktigt att kraven kan mötas genom gemensamt överenskomna digitala format och standarder.
• För att ta nästa steg behövs en gemensam digital återgivning av verkligheten med bland annat gemensamma digitala identiteter för produkter.
• Incitamentsstrukturen för digitalisering av miljöinformation måste följa digitalisering av byggprocessen i stort.
• För att utveckla nya incitament för ökad digitalisering behövs tjänster som hjälper till att värdera och aggregera den digitala informationen i syfte att skapa nytta och nya tillämpningar av miljöinformationen.

Syftet med denna rapport är att öka kunskapen om bygg- och rivningsprodukter och -material som går att återanvända, för att på så sätt öka andelen material som cirkuleras. Rapporten sammanställer befintlig information och presenterar en enkel utvärdering av byggvarugrupper och deras återanvändbarhet baserat på ett ungefärligt tillverknings- och monteringsår. Detta kan användas som en indikator för att bedöma risken för potentiellt farliga ämnen i byggprodukter i relation till deras farlighet under driftsfasen. Rapporten utvärderar ett 70-tal produkter som presenteras kategoriserat utifrån husdelar. Ett byggåterbruksguiden har tagit fram baserad på rapporten som publiceras som ett separat dokument till rapporten.

Rapporten och guiden omfattar följande produktgrupper:

-        Takkonstruktion

-        Fasader

-        Fundament

-        Dörrar och fönster

-        Innertak och bjälklag

-        Golv

-        Badrumsmaterial

-        Köksinredning

-        Mark och trädgård

-        Emballage

-        Restpartier

Följande ämnen inkluderas i utvärderingen

-        Asbest

-        Metaller: bly (Pb), kadmium (Cd), krom (Cr), koppar (Cu), nickel (Ni), zink (Zn), arsenik (As) och kvicksilver (Hg)

-        Klorparaffiner, kortkedjiga (SCCP)

-        PAH (polycykliska aromatiska kolväten)

-        CFC / HCFC (klorfluorkarboner och vätefluorkolväten)

-        Kolväten (C6 - C36, alifatiska kolväten)

-        PCB (polyklorerade bifenyler, inkluderar 209 PCB-varianter)

-        Bromerade flamskyddsmedel (hexabromcyklododekan)

Syftet med denna guide är att öka kunskapen om byggprodukter och byggmaterial som går att återanvända, så att den cirkulära användningen blir större. Guiden kan användas som en indikator för att bedöma risken för potentiellt farliga ämnen i byggprodukter.

Guiden är riktad till privatpersoner som vill använda begagnade byggvaror eller som har äldre byggprodukter i sina bostäder och vill veta om de innehåller farliga ämnen innan de lämnar dem till återbruk. Den ger en enkel och lättavläst utvärdering av byggvaror och visar om de går att återanvända, baserat på ungefärligt tillverknings- och monteringsår. Guiden omfattar ett 70-tal produkter som presenteras utifrån husets delar. Den ger även tips på hur man känner igen farliga material och hur man sorterar avfallet. Här finns även en lista över aktörer i Sverige som arbetar med återbruk av byggvaror, dock inte fullständig – eftersom antalet aktörer inom detta område ökar stadigt.

Att förlänga livslängden och användandet av produkter innan de kasseras och slängs är i många fall ett effektivt sätt att spara naturresurser och minska dess påverkan på klimatförändringarna. I golvbranschen och för golv är renovering sedan länge ett sätt att göra just detta. Men det är inte i alla lägen så att renovering anses vara ett konkret alternativ då ett golv är utslitet. Detta leder i många fall till att golv som skulle kunna renoveras istället byts ut. Om andelen golv som renoveras skulle öka i Sverige finns det stora möjligheter att förbättra branschens resurseffektivitet och minska dess koldioxidutsläpp.

Syftet och målet med det här projektet har varit att bidra till ökad kunskap om resurseffektivitet och koldioxidemissioner inom den svenska golvbranschen och med ett speciellt fokus på renovering av golv. Ett annat mål med arbetet har varit att identifiera hinder inom golvbranschen, som bidrar till att en relativt liten del av svenska golv renoveras, samt att presentera förslag på en handlingsplan med potential att öka den andelen.

Resultatet visar att det från ett klimat- och resurseffektivitets perspektiv finns tydliga fördelar med att renovera golv istället för att installera nya. Det visar på att det finns ett flertal hinder inom branschen som hämmar en utveckling där fler svenska golv renoveras, men att en förbättrad kunskaps- och informationsspridning om golvrenovering tillsammans med nya cirkulära affärsmodeller och underhållstjänster för golv skulle kunna bidra till att förändra den utvecklingen.